Jänkarna ha börjat diskutera huruvida det verkligen är humant att ta död på sina medmänniskor med giftinjektioner. Intressant.
Frågan är felställd. 'Är det humant att ta död på sina medmänniskor' är den korrekta ordalydelsen, och svaret är naturligtvis undantagslöst nej.
Och nej igen, det spelar ingen roll om det är en mördare eller våldtäktsman eller Adolf Hitler, det är i grunden alltid fel. Sen är det ju såklart väldigt praktiskt i vissa fall.
Jäkligt intressant fråga ändå, det där med humana avrättningar. Jag får en känsla av att de upplevs som humanare, ju mindre synlig åverkan bödlarna gör på kroppen. Antagligen tänker de säkert också att modernare metoder som gift och elektricitet är mer humana än de gammaldags och grisiga som rådbråkning, hudflänging och stegling.
Problemet med amerikanernas moderna sätt är att folk inte alltid tycks dö som det är tänkt. Alldeles nyligen injicerade de giftet in i muskeln på en dödsdömd, det kan nog milt sagt upplevas som obehagligt. Över huvud taget måste allt som drar ut på själva avrättningen betraktas som tortyr. Tortyr är än mindre accepterat än dödsstraffet. Att grilla dödsdömda med starkström är inte heller humant. Folk överlever. Folk tar eld. Folks ögon hoppar ut. Det kan ta tid. Gaskammare? Herregud.
Om de nu nödvändigtvis ska ta död på folk, så kan de väl göra det på ett bra sätt. Använd en beprövad metod, den kanske mest effektiva som finns. Bygg en giljotin. Hugg av dem huvudet. Det går fort som fan, ingen hinner lida. Fysiskt.
2006-12-18
2006-12-14
Denomen
Vi är för många nu. Originalitet är en omöjlighet.
"Du är unik", skrymtar flickpressen. Min röv!
Kom på valfri bra idé, och tio personer har pissat i det hörnet före dig.
"Du är unik", skrymtar flickpressen. Min röv!
Kom på valfri bra idé, och tio personer har pissat i det hörnet före dig.
Leve revolutionen
Jag vet inte varför, men min antipati mot statliga verk är stark.
Jag antar att jag har ett problem med auktoriteter. Jag vill välja mina auktoriteter själv. Dessutom, säger mig magkänslan, vill jag nog få ut något av auktoritativitetsskapet, av min egen underlägsenhet.
Säg till exemel att jag jag har en chef. Jag tillåter nämnde chef att bestämma över mig, eftersom han/hon antagligen har makt över min lön och min fortsatta anställning. Vidare kanske jag tar råd av någon jag beundrar. Jag får stoppar in mina växelpengar i apparaten, men får ut något på andra sidan. Kanske en Snickers. Eller en kopp kaffe.
Statliga verk utövar makt, utan att du kan välja bort den. Dessutom får du oftast inget tillbaks. Tji Snickers. Att diskutera med ett statligt verk är som att skalla in sitt namn i ett berg. De som arbetar på dem är bittra horor som med näbbar och klor försvarar maktpostitionerna de slickat så mycket röv för att nå upp till.
När revolutionen kommer - och idag skulle jag må jävligt bra av lite revolution - så ska verken ställas mot väggen. Bolagsverket enkannerligen.
En sista cigarett. Pang.
Jag antar att jag har ett problem med auktoriteter. Jag vill välja mina auktoriteter själv. Dessutom, säger mig magkänslan, vill jag nog få ut något av auktoritativitetsskapet, av min egen underlägsenhet.
Säg till exemel att jag jag har en chef. Jag tillåter nämnde chef att bestämma över mig, eftersom han/hon antagligen har makt över min lön och min fortsatta anställning. Vidare kanske jag tar råd av någon jag beundrar. Jag får stoppar in mina växelpengar i apparaten, men får ut något på andra sidan. Kanske en Snickers. Eller en kopp kaffe.
Statliga verk utövar makt, utan att du kan välja bort den. Dessutom får du oftast inget tillbaks. Tji Snickers. Att diskutera med ett statligt verk är som att skalla in sitt namn i ett berg. De som arbetar på dem är bittra horor som med näbbar och klor försvarar maktpostitionerna de slickat så mycket röv för att nå upp till.
När revolutionen kommer - och idag skulle jag må jävligt bra av lite revolution - så ska verken ställas mot väggen. Bolagsverket enkannerligen.
En sista cigarett. Pang.
2006-12-12
Ack döden...
... är en faslig björn. Jag brukar säga det. Det är Bellman. Om det verkar konstigt, björnar är väl inget man går runt och är rädd för, så finns det en förklaring. Björn, det är slang för en skuldindrivare. Det är träffande. Jag gillar det mer och mer. Betala ska du.
Funderade på döden igår, helt enkelt för att min farmor dog under kvällen. Det är lustigt vad vi avlägsnat oss från den. Jag tänkte på Bellman. Alla barn på den tiden, en tid som nästan känns modern, dog som flugor. Alla andra också. Som flugor. Kellgren var lungsjuk hela livet. Tills han dog. Döden fanns inpå knuten från vaggan till graven. För alla.
Vi lever länge, vi. Vi lever längre och längre. Det känns nästan löjligt avlägset att vi ska dö. Men innan man vet ordet av står väl man där och slantar upp. Det ska jag tänka på idag.
Hon var en rekorderlig kvinna, farmor. Hon är saknad.
2006-12-11
Let us cavort like the Greeks of old!
... you know the ones i mean ...
Into the void. En mjuk bindel i tovad ull över den där irriterande delen av medvetandet som plockar upp omvärlden och placerar den inuti mig. (Inuti! Jag upplever det som en våldtäkt.)
En sån bindel jag vill jag åt ibland. Som förra lördagen. Dunderfylla. Den är istället för ett raseriutbrott. Djupt marinerad i gifter fortsätter man leva och verka, men utan att hjärnan tillåts lägga sig i. Det är inte helt olikt ett zombietillstånd. En tillvaro som högljudd och påfrestande levande död som inte kan cykla särskilt bra. Skönt. Sjukt självdestruktivt också.
Det känns inte lika bra i efterhand. När tiden accelererar med stigande ålder, så blir den för värdefull för att tillbringas gallbakis. I all fall tycker jag att det bör bli allmer sällan. Nu, efter att det kontinentala drickandet gjort sin entré, så kanske man medvetet borde lägga ner svennebananmodellen och bli askalas en gång i veckan.
Fast. Ändå. Hm. Om det är en allmän trend i samhället, så slipper jag ju få cirros ensam.
Å andra sida räcker de donerade levrarna ingenvart alls. Särskilt inte med den satans nollvisionen.
Into the void. En mjuk bindel i tovad ull över den där irriterande delen av medvetandet som plockar upp omvärlden och placerar den inuti mig. (Inuti! Jag upplever det som en våldtäkt.)
En sån bindel jag vill jag åt ibland. Som förra lördagen. Dunderfylla. Den är istället för ett raseriutbrott. Djupt marinerad i gifter fortsätter man leva och verka, men utan att hjärnan tillåts lägga sig i. Det är inte helt olikt ett zombietillstånd. En tillvaro som högljudd och påfrestande levande död som inte kan cykla särskilt bra. Skönt. Sjukt självdestruktivt också.
Det känns inte lika bra i efterhand. När tiden accelererar med stigande ålder, så blir den för värdefull för att tillbringas gallbakis. I all fall tycker jag att det bör bli allmer sällan. Nu, efter att det kontinentala drickandet gjort sin entré, så kanske man medvetet borde lägga ner svennebananmodellen och bli askalas en gång i veckan.
Fast. Ändå. Hm. Om det är en allmän trend i samhället, så slipper jag ju få cirros ensam.
Å andra sida räcker de donerade levrarna ingenvart alls. Särskilt inte med den satans nollvisionen.
L´agent double
Det finns många Eva M. på Google. Jag hittade snabbt en Eva M. Castro, en Eva M. Sevick-Muraca och en Eva M. Schröder. Vad för ont jag gjort någon av dem, det vet jag rakt inte alls.
Kanske får jag söka svaren till att hela världen kämpar för min undergång annorstädes.
Kanske får jag söka svaren till att hela världen kämpar för min undergång annorstädes.
2006-12-10
Hm.
Eva M. hette alltså min nemesis i det första inlägget om Post- och Telestyrelsen. Igår kallade jag henne Eva S. Det kom till mig igår när jag bestämt rullade ett bowlingklot ned i rännan. Undrar vilka förträngda minnen som ligger bakom denna kuriösa sammanblandning.
Lustigt nog är jag nästan säker på att jag haft en Eva M. i min klass någon gång. Jag vet inte vad ni tycker om mystiken, men jag anser nog att den tätnar.
Lustigt nog är jag nästan säker på att jag haft en Eva M. i min klass någon gång. Jag vet inte vad ni tycker om mystiken, men jag anser nog att den tätnar.
2006-12-09
Nå.
Värst vad man var fylld med negativa känslor, då. Värst vad man bestämde sig för att spy ut alldeles privata känslor över denna blogg - tänkt att vara mer åsikter än dagbok - då. Men vissa saker kan man inte säga. Utloppet kommer genom att tankarna formuleras, antingen i ord eller genom att man slår knogarna sönder och samman mot väggar och inredning. Sedan jag blev ägare till min egen bostad känns det sistnämnda inte lika lockande längre. Knogarna gör ont, det är äckligt att torka blod och det blir jag som får laga det jag slår sönder. Att prata om det var inte ett alternativ. Delade kval är inte halva.
Det hjälpte, skrivandet. Jag har helt slutat bry mig. Naturligtvis önskar jag fortfarande Eva S. helvetets alla kval, vare sig hon bara gjorde sitt jobb eller inte. Man har alltid ett val.
Jag väljer att tolka händelserna som att hon personligen valde ut just mig. Att hon för någon sorts personlig vendetta mot mig. Jag hade en Eva i min klass i skolan, kanske har jag råkat tillfoga henne oavsiktlig harm? Minns inte vad hon hette mer än Eva, men eftersom S är svenskans vanligaste bokstav så är det möjligt - kanske till och med högst troligt - att hennes efternamn började på just bokstaven S.
Eva S!
***Texten här är censurerad i efterhand p g a skamkänslor. Det var en Shakespearepastish, ibland undrar jag hur jag tänker.***
Exit Hamlet.
Det hjälpte, skrivandet. Jag har helt slutat bry mig. Naturligtvis önskar jag fortfarande Eva S. helvetets alla kval, vare sig hon bara gjorde sitt jobb eller inte. Man har alltid ett val.
Jag väljer att tolka händelserna som att hon personligen valde ut just mig. Att hon för någon sorts personlig vendetta mot mig. Jag hade en Eva i min klass i skolan, kanske har jag råkat tillfoga henne oavsiktlig harm? Minns inte vad hon hette mer än Eva, men eftersom S är svenskans vanligaste bokstav så är det möjligt - kanske till och med högst troligt - att hennes efternamn började på just bokstaven S.
Eva S!
***Texten här är censurerad i efterhand p g a skamkänslor. Det var en Shakespearepastish, ibland undrar jag hur jag tänker.***
Exit Hamlet.
2006-11-30
*piiiiiiip*
jag tänker mig till exempel en längdhoppare. åratal av träning, allt mynnar ut i den där tävlingen. allt skall ta sin början i det där hoppet.
det känns långt. det är det. det är mycket långt. längdhopparen vänder sig om. en halvmeter, ser det ut som, över världsrekordet, världsrekordet som sattes i medvind.
den där sekunden känns som fallet mot säker död, men sen höjs en flagga och sekunden är över.
fel flagga. övertramp. en halv centimeter. men övertramp.
otroligt överdrivet, kanske. men jag har nog nästan aldrig varit så besviken förr i mitt liv. och jag får mer eller mindre skylla mig själv. jag undrar hur många jobb jag sökt i mitt liv. det är inte otroligt många, kanske på sin höjd 30. inget av dem har jag väl egentligen velat ha. men en dag fanns den där, en annons om en plats som var min. en fråga om ett svar som jag hade. en pil mot en dörr jag ville öppna.
jag har nog aldrig verkligen varit noggrann på riktigt förut när jag korrekturläst ett sådant brev. nu var jag det. minutiös. och varje ord var läst och lagom.
idag skickade Eva M på Post- och Telestyrelsen tillbaks det till mig. det var öppnat för att de skulle kunna hitta min adress. jag hade tänkt på allt, men enligt Eva M på Post- och Telestyrelsen satt på ett frimärke för lite. eller ett, det skulle kosta 15,50 att skicka två A4-ark inom stadens gränser.
jag undrar hur många brev det händer. jag kan ärligt säga att det aldrig hänt mig förr. jag måste ha underfrankerat en miljon brev. inte fan har Eva M skickat tillbaks de mindre viktiga breven.
diskvalificerad. någon vill inte ens ha mig med i matchen. när jag för första gången verkligen ville vara med. när jag för första gången kände att jag kunde.
Eva M. om du läser det här: ta gift.
det känns långt. det är det. det är mycket långt. längdhopparen vänder sig om. en halvmeter, ser det ut som, över världsrekordet, världsrekordet som sattes i medvind.
den där sekunden känns som fallet mot säker död, men sen höjs en flagga och sekunden är över.
fel flagga. övertramp. en halv centimeter. men övertramp.
otroligt överdrivet, kanske. men jag har nog nästan aldrig varit så besviken förr i mitt liv. och jag får mer eller mindre skylla mig själv. jag undrar hur många jobb jag sökt i mitt liv. det är inte otroligt många, kanske på sin höjd 30. inget av dem har jag väl egentligen velat ha. men en dag fanns den där, en annons om en plats som var min. en fråga om ett svar som jag hade. en pil mot en dörr jag ville öppna.
jag har nog aldrig verkligen varit noggrann på riktigt förut när jag korrekturläst ett sådant brev. nu var jag det. minutiös. och varje ord var läst och lagom.
idag skickade Eva M på Post- och Telestyrelsen tillbaks det till mig. det var öppnat för att de skulle kunna hitta min adress. jag hade tänkt på allt, men enligt Eva M på Post- och Telestyrelsen satt på ett frimärke för lite. eller ett, det skulle kosta 15,50 att skicka två A4-ark inom stadens gränser.
jag undrar hur många brev det händer. jag kan ärligt säga att det aldrig hänt mig förr. jag måste ha underfrankerat en miljon brev. inte fan har Eva M skickat tillbaks de mindre viktiga breven.
diskvalificerad. någon vill inte ens ha mig med i matchen. när jag för första gången verkligen ville vara med. när jag för första gången kände att jag kunde.
Eva M. om du läser det här: ta gift.
2006-11-29
Eine kleine minuten, porfavor
Jag talar till alla som läste barnkkunskap i åttan.
Maslow, det är allt jag säger. Maslow. Han hittade på en behovstrappa. När jag tänker på hur livet är beskaffat, så återkommer jag ofta till den idén. Den är mycket intressant.
Så här funkar det. Först vill reptilhjärnan ha sitt. Den vill ha luft, annars går det åt helvete. Sen vill den ha vatten och mat. Check. Sedan trygghet, därefter social gemenskap. Näst överst i trappan kommer uppskattning. När vi fått det, så börjar vi gnälla om rena lyxproblem, som till exempel självförverkligande.
Men sen då? Slutar det där? När man skrattat sig hela vägen till banken i sin guldbil, helt galet självförverkligad, formligen täckt av skitbra sex och kolibripastej, är man nöjd då? Det vore ganska underbart. Om det liksom gick att nå målet. Där all törst är släckt, där alla behov är tillgodosedda. Nirvana.
Om det gick, då jävlar fanns det en anledning att lägga på ett kol och verkligen sträva.
Som är fallet med de flesta skrivbordsempirister, så föll nog Maslow på förenklingsgreppet. Alltför förenklade teorier är tämligen värdelösa. Jag känner mig inte så trygg, men förverkligar mig själv lik förbannat. Kanske förespråkade inte Maslow en bokstavlig tolkning av sin trappa.
Nå, lasternas summa förutsätts ofta vara konstant, men är det så att summan av lidandet också i någon mån är det? Även om du kämpar dig uppåt, så hittar den förbannade hjärnan på något att må dåligt av? En trist tanke.
Hoppas inte det är så. Men man undrar ju ibland.
Maslows trappa, läste jag, används nu bara i PR-sammanhang, av människor som horar inom PR. Eftersom PR är Satans påfund, så tycker jag att vi glömmer det här. Så. Nu är det borta.
Haha, nu har du läst ända hit, hoho, jag stjäl din dyrbara tid.
Maslow, det är allt jag säger. Maslow. Han hittade på en behovstrappa. När jag tänker på hur livet är beskaffat, så återkommer jag ofta till den idén. Den är mycket intressant.
Så här funkar det. Först vill reptilhjärnan ha sitt. Den vill ha luft, annars går det åt helvete. Sen vill den ha vatten och mat. Check. Sedan trygghet, därefter social gemenskap. Näst överst i trappan kommer uppskattning. När vi fått det, så börjar vi gnälla om rena lyxproblem, som till exempel självförverkligande.
Men sen då? Slutar det där? När man skrattat sig hela vägen till banken i sin guldbil, helt galet självförverkligad, formligen täckt av skitbra sex och kolibripastej, är man nöjd då? Det vore ganska underbart. Om det liksom gick att nå målet. Där all törst är släckt, där alla behov är tillgodosedda. Nirvana.
Om det gick, då jävlar fanns det en anledning att lägga på ett kol och verkligen sträva.
Som är fallet med de flesta skrivbordsempirister, så föll nog Maslow på förenklingsgreppet. Alltför förenklade teorier är tämligen värdelösa. Jag känner mig inte så trygg, men förverkligar mig själv lik förbannat. Kanske förespråkade inte Maslow en bokstavlig tolkning av sin trappa.
Nå, lasternas summa förutsätts ofta vara konstant, men är det så att summan av lidandet också i någon mån är det? Även om du kämpar dig uppåt, så hittar den förbannade hjärnan på något att må dåligt av? En trist tanke.
Hoppas inte det är så. Men man undrar ju ibland.
***
Maslows trappa, läste jag, används nu bara i PR-sammanhang, av människor som horar inom PR. Eftersom PR är Satans påfund, så tycker jag att vi glömmer det här. Så. Nu är det borta.
Haha, nu har du läst ända hit, hoho, jag stjäl din dyrbara tid.
Varför?
Varför är nutida, kristen musik så jävla dålig? Råkade av olika anledningar höra en del av en musikal av en frikyrklig kompositör från Göteborg. Så otroligt dåligt. Eller, det var kanske av fantastisk kvalitet om man är insatt i genren, men jag kan ju ta mig friheten att vara en smula subjektiv. Alltså: så riktigt, jävla grundmurat tokdåligt.
Det är som en fullständigt strömlinjeformad, framgångsteologisk, muzak-är-vår-herre-inspirerad gröt av gospel vit som snö och... skit. Som om Deep Blue tolkade Marvin Gaye. Som synkoperat kopieringspapper. Som om Carl Bildt spelade blues, som bluegrass med syntbanjo.
Tragiskt nog är det oftast oerhört duktiga musiker och fantastiska sångare som hållit på sen barnsben som ägnar sig åt skiten, kyrkor är ju en av få instanser där musik faktiskt används och där musik kan vara en sysselsättning på högre än hobbynivå.
Men antingen Gud eller kristna hatar förändring. De tycker att det där trevliga svänget som virkade tofflor kan vicka i takt med räcker gott.
Kan det vara att kristna samfund, sektklassade eller ej, inte riktigt lyssnar på resten av världen? Något konserverar dyngan.
Det är som en fullständigt strömlinjeformad, framgångsteologisk, muzak-är-vår-herre-inspirerad gröt av gospel vit som snö och... skit. Som om Deep Blue tolkade Marvin Gaye. Som synkoperat kopieringspapper. Som om Carl Bildt spelade blues, som bluegrass med syntbanjo.
Tragiskt nog är det oftast oerhört duktiga musiker och fantastiska sångare som hållit på sen barnsben som ägnar sig åt skiten, kyrkor är ju en av få instanser där musik faktiskt används och där musik kan vara en sysselsättning på högre än hobbynivå.
Men antingen Gud eller kristna hatar förändring. De tycker att det där trevliga svänget som virkade tofflor kan vicka i takt med räcker gott.
Kan det vara att kristna samfund, sektklassade eller ej, inte riktigt lyssnar på resten av världen? Något konserverar dyngan.
2006-11-24
Konsumismens konstanta blåsningsskräck
Jag är i färd med att köpa en kamera. Det var en riktigt hal snubbe som fick mig att bestämma mig, och hala snubbar vet att vända på slantarna så att den blankaste sidan hamnar uppåt. Det finns bara fördelar. Jag får en semiprofessionell kamera, och skattemässiga fördelar.
Bara att slå till, alltså. Gå in i en affär, säg "En semiprofessionell digtal systemkamera, tack."
"Får det lov att vara en påse?", kunde expediten svara.
Så gör man inte nu för tiden. Man måste utvärdera alla kameror som gjorts, av alla tillverkare som finns. Man måste göra den bästa affären. Helst den bästa som gjorts. Nakna brudar som delar ut bärs och pengar. Det är ett sjå.
Jag fick tips om en bra sida på nätet, de verkar vara mycket kompetenta och för alla tänkbara fabrikat och modeller. De har bra priser också.
De gör egna tester av kameror. De flesta får bra betyg. Det vore naturligtvis en dålig affärsidé att försöka sälja kameror med dåliga omdömen, så jag är inte förvånad. Vidare kan man ju tänka sig att de slutar saluföra kameror som de inte tycker håller måttet, och att de alltså inte blåljuger i testerna.
Men jag skulle akta mig, sade någon. De är lite väl positiva. Säljsnack, liksom. Man ska gå till någon elektroniktestsida, gärna flera, och föra noggranna anteckningar. Efter moget övervägande och när kunskaperna om digitalfoto kunde fylla flera årgångar av branschtidningarna, så kanske man kan slå till. Kanske. Helst ska man vänta till nästa år, så att ens hug hunnit svalna och man inte riktigt vill ha skiten längre. Och kanske är det först då man kan göra det korrekta valet?
Stopp ett tag. Ska det vara så? Är det inte säljsnack man vill ha?
Jag vill att någon ska berätta för mig varför jag ska köpa just den där kamerajäveln. Jag vill att vederbörande ska övertyga mig om att jag gör rätt val. Det är försäljarens roll att låta mig slippa min konsumtionsbyxångest. Han ska bli nöjd över att få sälja. Jag ska bli nöjd över att ha fått en kamera. Han ska ha övertygat mig om att jag gjort ett klipp.
Man kan ju inte gå runt och känna sig potentiellt blåst hela tiden.
Bara att slå till, alltså. Gå in i en affär, säg "En semiprofessionell digtal systemkamera, tack."
"Får det lov att vara en påse?", kunde expediten svara.
Så gör man inte nu för tiden. Man måste utvärdera alla kameror som gjorts, av alla tillverkare som finns. Man måste göra den bästa affären. Helst den bästa som gjorts. Nakna brudar som delar ut bärs och pengar. Det är ett sjå.
Jag fick tips om en bra sida på nätet, de verkar vara mycket kompetenta och för alla tänkbara fabrikat och modeller. De har bra priser också.
De gör egna tester av kameror. De flesta får bra betyg. Det vore naturligtvis en dålig affärsidé att försöka sälja kameror med dåliga omdömen, så jag är inte förvånad. Vidare kan man ju tänka sig att de slutar saluföra kameror som de inte tycker håller måttet, och att de alltså inte blåljuger i testerna.
Men jag skulle akta mig, sade någon. De är lite väl positiva. Säljsnack, liksom. Man ska gå till någon elektroniktestsida, gärna flera, och föra noggranna anteckningar. Efter moget övervägande och när kunskaperna om digitalfoto kunde fylla flera årgångar av branschtidningarna, så kanske man kan slå till. Kanske. Helst ska man vänta till nästa år, så att ens hug hunnit svalna och man inte riktigt vill ha skiten längre. Och kanske är det först då man kan göra det korrekta valet?
Stopp ett tag. Ska det vara så? Är det inte säljsnack man vill ha?
Jag vill att någon ska berätta för mig varför jag ska köpa just den där kamerajäveln. Jag vill att vederbörande ska övertyga mig om att jag gör rätt val. Det är försäljarens roll att låta mig slippa min konsumtionsbyxångest. Han ska bli nöjd över att få sälja. Jag ska bli nöjd över att ha fått en kamera. Han ska ha övertygat mig om att jag gjort ett klipp.
Man kan ju inte gå runt och känna sig potentiellt blåst hela tiden.
2006-11-15
Freud kastade åt mig något ätbart.
Bäddade nyss sängen. Stod och skakade täcket, och sjöng Morrisseys Now my heart is full. Det är inget ovanligt.
Då bytte Freud ut ett ord:
"I just can´t explain, so I won´t even try to", blev
"I just can´t believe, so I won´t even try to".
Det var lite läskigt. Det känns som om det stämmer obehagligt bra. Förklara, det går utomordentligt. Analysera allt från tolv håll, och förklara. Det är rent av allt jag kan.
Det som fattas är tron. Naturligtvis menar jag inte i religiös bemärkelse. Jag menar på allt. Livet. Mig själv. Den tro jag trots allt har känns närmast fejkad. Jävligt skum känsla.
Hoppas den går över.
Då bytte Freud ut ett ord:
"I just can´t explain, so I won´t even try to", blev
"I just can´t believe, so I won´t even try to".
Det var lite läskigt. Det känns som om det stämmer obehagligt bra. Förklara, det går utomordentligt. Analysera allt från tolv håll, och förklara. Det är rent av allt jag kan.
Det som fattas är tron. Naturligtvis menar jag inte i religiös bemärkelse. Jag menar på allt. Livet. Mig själv. Den tro jag trots allt har känns närmast fejkad. Jävligt skum känsla.
Hoppas den går över.
2006-11-14
Devantgardet är det nya avantgardet
Om ni hajar.
Vad avantgardet sysslar med ändras ju med tiden. Ja, så länge de är först, annars är de ju inget avantgarde. Med jämna perioder är neokonservativa föregångare, fastän de är bakåtsträvare. Det är lustigt. Tycker ni inte det?
Jag har länge letat efter ett användningsområde för ordet 'devantgarde'. Jag har inte hittat något jag verkligen gillat. Så jag dumpar det här. På min språktipp.
Vad avantgardet sysslar med ändras ju med tiden. Ja, så länge de är först, annars är de ju inget avantgarde. Med jämna perioder är neokonservativa föregångare, fastän de är bakåtsträvare. Det är lustigt. Tycker ni inte det?
Jag har länge letat efter ett användningsområde för ordet 'devantgarde'. Jag har inte hittat något jag verkligen gillat. Så jag dumpar det här. På min språktipp.
2006-11-10
[Ett jävla oskick]
Det finns en magisk gräns som inte bör överskridas. Det krävs fingerspitzgefühl och kulturellt know-how. Men det är enkelt. Det är de medietränade hororna som avlär sig, frivilligt går de i omskolningsläger. Jag vet inte vem som kom på det, men antagligen nån adelskvinna med PR-byrå och alla rätta kontakterna och examen från nånstans i New York.
Detta jävla förnamnande. Kliv av det omedelbart, det är mitt.
Det ska tydligen bygga någon sorts förtrolighet mellan mig och den mediatränade. Jag tycker det känns som ett litet övergrepp. Jag känner mig sol-och-vårad.
Skånsk telefonförsäljare. Jag presenterar mig för honom, utan att veta vem han är och vad han vill, och han svarar med att ta det enda ord som faktiskt är jag och använda det i varje mening, i varje bisats, och fan ibland utan ord varken framför eller bakom.
Jag antar att det finns någon maktstrategi bakom det, någon form av vänlig manipulation - kanske rentav en härskarteknik.
Kund som jag hjälpte i jåns på ett av mina jobb förvred sin grammatik till oigenkännlighet, kanske i ren tacksamhet, för att få in mitt förnamn så ofta som möjligt.
Tvingar de sig in min privata sfär? Försöker de katalysera bekantandeprocessen för att få ett närmare förhållande till personen som bär namnet de försöker slita ut? Nåt shit ligger och pyr. Det känns underligt.
Jag är själv mycket dålig på namn - av ren hövlighet intalar jag mig, inte av arrogans. Tills jag kommit människor såpass nära att jag måste tilltala dem ofta, eller vet att de inte bara fläktar förbi i livet, så låter jag deras förnamn ligga kvar i mitt undermedvetna. Förnamn är ganska privata, vill jag tro. Jag plockar fram dem senare, ungefär när jag känner till deras lunchvanor eller när vi har pratat om något privat.
Du kommer säkert säga att de bara försöker vara trevliga, din toleranta jävel. Men du har fel. Vad som händer är att man bli lite smickrad av att de bryr sig: Oooh, han vinnlade sig om att lära sig mitt namn, jag måste vara väldigt speciell! Ställer man sig frågan om varför han gjorde det, på ett sätt så främmande för den svenska kulturen, så är svaret rätt trist. Han har något att vinna på det, och har lärt sig göra det som en strategi.
Nu är jag ju förstås en jäkligt hygglig prick med en arg blogg, så snubben jag hjälpte på jobbet ville nog bara visa att han tyckte att jag var det i en kultur där dricks är tabu. Men han kunde ha klappat mig på axeln istället för att göra sina medieträningsläxor på mig.
Detta jävla förnamnande. Kliv av det omedelbart, det är mitt.
Det ska tydligen bygga någon sorts förtrolighet mellan mig och den mediatränade. Jag tycker det känns som ett litet övergrepp. Jag känner mig sol-och-vårad.
Skånsk telefonförsäljare. Jag presenterar mig för honom, utan att veta vem han är och vad han vill, och han svarar med att ta det enda ord som faktiskt är jag och använda det i varje mening, i varje bisats, och fan ibland utan ord varken framför eller bakom.
Jag antar att det finns någon maktstrategi bakom det, någon form av vänlig manipulation - kanske rentav en härskarteknik.
Kund som jag hjälpte i jåns på ett av mina jobb förvred sin grammatik till oigenkännlighet, kanske i ren tacksamhet, för att få in mitt förnamn så ofta som möjligt.
Tvingar de sig in min privata sfär? Försöker de katalysera bekantandeprocessen för att få ett närmare förhållande till personen som bär namnet de försöker slita ut? Nåt shit ligger och pyr. Det känns underligt.
Jag är själv mycket dålig på namn - av ren hövlighet intalar jag mig, inte av arrogans. Tills jag kommit människor såpass nära att jag måste tilltala dem ofta, eller vet att de inte bara fläktar förbi i livet, så låter jag deras förnamn ligga kvar i mitt undermedvetna. Förnamn är ganska privata, vill jag tro. Jag plockar fram dem senare, ungefär när jag känner till deras lunchvanor eller när vi har pratat om något privat.
Du kommer säkert säga att de bara försöker vara trevliga, din toleranta jävel. Men du har fel. Vad som händer är att man bli lite smickrad av att de bryr sig: Oooh, han vinnlade sig om att lära sig mitt namn, jag måste vara väldigt speciell! Ställer man sig frågan om varför han gjorde det, på ett sätt så främmande för den svenska kulturen, så är svaret rätt trist. Han har något att vinna på det, och har lärt sig göra det som en strategi.
Nu är jag ju förstås en jäkligt hygglig prick med en arg blogg, så snubben jag hjälpte på jobbet ville nog bara visa att han tyckte att jag var det i en kultur där dricks är tabu. Men han kunde ha klappat mig på axeln istället för att göra sina medieträningsläxor på mig.
2006-11-09
Jag har en egen, privat inkvisition
Giv mig utlopp. Katharsis. Partiell lobotomi, elchocker eller poppers, vad fan som helst.
Något har slagit slint i livet, jag vet inte vad det beror på. Jag kan använda en detalj ur livet som metafor, pars pro toto.
Jag behövde skor och ska fylla år. Sade till mina k. föräldrar att mina fötter var frusna. De gav mig 1500 bagateller och åkte till Spanien. Jag åkte till NK, för där säljer de de alla vackraste skorna.
Hittade ett par, de är svarta, från Rizzo, högre än jodphurs men lägre än stövlar. De är perfekta i snittet. De är moderna som Hin Onde, men så klassiska i linjerna att Dardel kunnat måla dem på dandyn.
Jag är jävligt noga när jag ska skos. I affären kände jag mig som Patrick Bateman när han ska beställa visitkort. Jag kunde inte bestämma mig. Benvitt eller handgjort Lessebo?
Jag sade till mitt sällskap att jag ville vänta till dagen efter. Jag drunknade i alkohol på kvällen, men stod plikttroget på heltäckningsmattan klockan tolv dagen efter.
Skorna fanns ingenstädes. Expediten visste varken ut eller in. Han bad mig komma tillbaks alldeles snart, så löste det sig nog. Jag gjorde det, han hade lyckats hitta det sista paret, de fanns inte i skylten och måste letas fram. Han hade ställt högern bland de andra skorna när han hittat dem. Jag sade att vi nog skulle kunna göra affär. Han gick efter den vänstra skon och en kartong och jag gick för att ta den högra från hyllan.
Då var den borta. En småbarnpappa hade den. På foten. Min sko. Han och frugan var ute på NK på en söndag och köpte skor. Mina skor.
Han gick långsamt omkring på heltäckningsmattan och smakade det förstklassiga lädret med småbarnspappefötter. Jag asgarvade. Murphy stod bredvid och garvade han med och dunkade mig i ryggen. Sen sade jag till småbarnspappefötterna att detta inte gick an, att jag just köpt skon, och jag fick den helt utan handgemäng.
När jag kom hem var det inte riktigt samma skor. De var så... klassiska. Jag bestämde mig för att trots alllt behålla dem. Sedan hittade jag ett par andra, djärvare men mindre exklusiva. "Det där", tänkte jag, "är skor som folk kommenterar." Dardels lade man nog inte lika lätt märke till. Bestämde mig för att åka tillbaks till NK och låta häva köpet.
Sedan hittade jag inte de djärvare skorna i någon affär, jag hade bara sett dem på tillverkarens sida på Internet. Fanns de alls i sinnevärlden? Det var ett streck i räkningen. Kanske stode jag helt skolös om NK fick behålla mina Rizzo? Kanske var jag fånig? Ja, det var jag. Skorna skall vara kvar. Men jag behåller dem i lådan ett tag till, man vet ju aldrig - jag kanske ångrar mig?
Och det var ju varma skor jag ville ha? De här är ju snygga och ergo inte varma? Borde jag inte lämna tillbaks dem, köpa ett par lite billigare, som är både djärvare och snygga, och ett par till, jättebilliga, fula och varma? Jo.
Sen ångrade jag mig igen. Skorna skulle jag behålla.
Jag prövade med kostymbyxor till i morse, inte för att jag brukar bära kostymbyxor till vardags, men... varför inte? Då satt Dardel på sängen och iakttog mig i spegeln. Han smålog. Karl Gerhard klappade mig på stjärten.
Jag - och Dardel, bien sur - såg en mycket stilmedveten man reflekteras. En som kan bära kravatt utan att se slemmig ut. En som jagar i tweed och seglar i vegamössa.
Är det jag? Kanske är det det. Eller så är jag någon med något djärvare på fötterna. Något yngre.
Ni förstår att jag gjort mig odräglig? Antastade Fästmö med mina ångesteruptioner och fick till slut svaret "Sluta nu. Orkar inte. Säger det med glimten i ögat o på skoj."
Vilken mara rider mig? Varför snör min strupe ihop sig när jag ska välja müsli?
Det är ju för fan bara ett par skor? Hur ska du då känna inför de större besluten?
Ja, det är ju det jag säger.
Något har slagit slint i livet, jag vet inte vad det beror på. Jag kan använda en detalj ur livet som metafor, pars pro toto.
Jag behövde skor och ska fylla år. Sade till mina k. föräldrar att mina fötter var frusna. De gav mig 1500 bagateller och åkte till Spanien. Jag åkte till NK, för där säljer de de alla vackraste skorna.
Hittade ett par, de är svarta, från Rizzo, högre än jodphurs men lägre än stövlar. De är perfekta i snittet. De är moderna som Hin Onde, men så klassiska i linjerna att Dardel kunnat måla dem på dandyn.
Jag är jävligt noga när jag ska skos. I affären kände jag mig som Patrick Bateman när han ska beställa visitkort. Jag kunde inte bestämma mig. Benvitt eller handgjort Lessebo?
Jag sade till mitt sällskap att jag ville vänta till dagen efter. Jag drunknade i alkohol på kvällen, men stod plikttroget på heltäckningsmattan klockan tolv dagen efter.
Skorna fanns ingenstädes. Expediten visste varken ut eller in. Han bad mig komma tillbaks alldeles snart, så löste det sig nog. Jag gjorde det, han hade lyckats hitta det sista paret, de fanns inte i skylten och måste letas fram. Han hade ställt högern bland de andra skorna när han hittat dem. Jag sade att vi nog skulle kunna göra affär. Han gick efter den vänstra skon och en kartong och jag gick för att ta den högra från hyllan.
Då var den borta. En småbarnpappa hade den. På foten. Min sko. Han och frugan var ute på NK på en söndag och köpte skor. Mina skor.
Han gick långsamt omkring på heltäckningsmattan och smakade det förstklassiga lädret med småbarnspappefötter. Jag asgarvade. Murphy stod bredvid och garvade han med och dunkade mig i ryggen. Sen sade jag till småbarnspappefötterna att detta inte gick an, att jag just köpt skon, och jag fick den helt utan handgemäng.
När jag kom hem var det inte riktigt samma skor. De var så... klassiska. Jag bestämde mig för att trots alllt behålla dem. Sedan hittade jag ett par andra, djärvare men mindre exklusiva. "Det där", tänkte jag, "är skor som folk kommenterar." Dardels lade man nog inte lika lätt märke till. Bestämde mig för att åka tillbaks till NK och låta häva köpet.
Sedan hittade jag inte de djärvare skorna i någon affär, jag hade bara sett dem på tillverkarens sida på Internet. Fanns de alls i sinnevärlden? Det var ett streck i räkningen. Kanske stode jag helt skolös om NK fick behålla mina Rizzo? Kanske var jag fånig? Ja, det var jag. Skorna skall vara kvar. Men jag behåller dem i lådan ett tag till, man vet ju aldrig - jag kanske ångrar mig?
Och det var ju varma skor jag ville ha? De här är ju snygga och ergo inte varma? Borde jag inte lämna tillbaks dem, köpa ett par lite billigare, som är både djärvare och snygga, och ett par till, jättebilliga, fula och varma? Jo.
Sen ångrade jag mig igen. Skorna skulle jag behålla.
Jag prövade med kostymbyxor till i morse, inte för att jag brukar bära kostymbyxor till vardags, men... varför inte? Då satt Dardel på sängen och iakttog mig i spegeln. Han smålog. Karl Gerhard klappade mig på stjärten.
Jag - och Dardel, bien sur - såg en mycket stilmedveten man reflekteras. En som kan bära kravatt utan att se slemmig ut. En som jagar i tweed och seglar i vegamössa.
Är det jag? Kanske är det det. Eller så är jag någon med något djärvare på fötterna. Något yngre.
Ni förstår att jag gjort mig odräglig? Antastade Fästmö med mina ångesteruptioner och fick till slut svaret "Sluta nu. Orkar inte. Säger det med glimten i ögat o på skoj."
Vilken mara rider mig? Varför snör min strupe ihop sig när jag ska välja müsli?
Det är ju för fan bara ett par skor? Hur ska du då känna inför de större besluten?
Ja, det är ju det jag säger.
2006-10-26
Vedervärdiga sanningar
Inledning:
Ibland sitter man och tänker ut saker om världen som känns som om de var sanna. Eller så har man uppfattningar man tror på. Man gillar dem, speciellt mycket gillar man dem om man tänkt ut dem själv och de kan uppfattas som livsvisdom. Iallafall jag.
Jag föreställer mig att många människor - kanske de allra flesta - inte ägnar värst mycket tid åt att fundera över livsvisdom. Det är ju också lite av ett I-landsproblem det här med eftertanke, kanske är det att föredra att snubbla oreflekterat genom livet. Att bara leva. "Det här är jag, jag behöver inte fundera över varför jag gör saker."
Hursomhelst. Jag tror personligen att om man alls ska ha livsvisdomar, så är det bäst att skaffa sig egna och inte lita på nån annans, som de till exempel skrivit i någon bok. Det blir mer skräddarsytt med egna. Jag vill snubbla reflekterat, så jag försöker komma till insikt. Om grejer. Men sanningar är så sällan absoluta.
Inledande argumentation:
Insåg till exempel en sak om mig själv när jag väntade på bussen idag. Så här: Om man skriver och ska sälja det skrivna, vilket jag gör ibland, kanske man inte nödvändigtvis borde skriva om det man själv vill. Förut har jag inte ens funderat på saken så.
Jag tänkte som så, att om man är för noggrann med vad man vill skriva om, väljer omsorgsfullt - då skriver man om sig själv oavsett ämne. Indirekt.
Man väljer - tills nu på ett omedvetet plan - ämnet noga för att förändra bilden av sig själv, för att framstå på rätt sätt, inte för att ämnet verkligen är så viktigt eller relevant.
Det är inte bara texten i sig som finns i ett sammanhang, den sätter in sin författare i ett sammanhang. Man tänker sig kanske att det handlar om smak eller kunskap, "jag är bildad och kultiverad på det här viset och därför måste jag verka på den här höga nivån." Det kan faktiskt helt enkelt handla om koketteri.
Jag hatar när jag tror mig komma på att jag gör saker av fel anledningar. När jag får för mig att det föreligger någon form av livslögn, även om det är en vit sådan.
Utebliven poäng:
När jag började skriva det här, så hade jag en poäng. Det här bliv ju jäkligt torftigt. Det finns alltså en bättre grej, en bättre livsvisdom som jag tänkt ut i mitt anletes svett, och som jag motbevisat själv. Den var bra mycket bättre än den där skitgrejen ovanför, jä-äkligt mycket bättre. Fan.
Jag suger inte alldeles:
Nå, i och för sig, ibland hittar även den blinda hönan ett korn. En exalkis i tv sade i en intervju i Rapptuellt (eller så) igår (eller så) att det finns en trygghet i att falla neråt. Det var ju helt klart bekräftelse för tesen jag framförde i det här inlägget, en bit ner.
2006-10-24
Att smaka på luften med en konstgjord tunga
Genom parken, när jag cyklar till kontoret framåt förmiddagen, så brukar jag ta det extra lugnt. Jag sträcker på ryggen och skippar racerframåtlutningen. Jag låtsas att jag har all tid i världen. Intet väntar på mig. Det blir nästan 1800-tal, fast cykeln bara är femton år gammal.
Jag tittar in i lövsalen som leder fram till biblioteket. Rullar långsamt förbi. Parken är en icke-plats. I den finns ingenstans att vara. Inga naturliga upphållsplatser. Men man kan cykla långsamt igenom den och titta på höstfärgerna. Det blir tjugofyra sekunders meditation på vägen. Tjugofyra sekunder där man kan låtsas att världen är en vacker plats. Det luktar löv och fukt och min kavaj är uppknäppt. Det är varmt.
Det gick någon i gruset. En gammal herre med rollator. Det ena av den gubbens bruna byxben var kortare än det andra, det slutade strax under knät. Avklippt. "Ett kreativt sätt", tänkte jag, "att möta den för årstiden så höga temperaturen".
När jag precis skulle cykla förbi tänkte jag att han ju promenerar med ena benet i då och det andra i senare. Det är lite stort. Kanske är det ett ställningstagande gentemot omvärlden? Ett dolt tecken på att vi lever mitt i historien?
Sen kom jag alldeles intill. Det nakna benet hade en ovanligt frisk och jämn nyans för att sitta på en gammal gubbe. En hund låg där begraven. Det gick upp ett ljus. Kroppsdelen mannen valt att blotta för världen var av plast.
Vad säger det egentligen om världen när det vi sticker ut i luften är en konstgjord kroppsdel?
Jag tittar in i lövsalen som leder fram till biblioteket. Rullar långsamt förbi. Parken är en icke-plats. I den finns ingenstans att vara. Inga naturliga upphållsplatser. Men man kan cykla långsamt igenom den och titta på höstfärgerna. Det blir tjugofyra sekunders meditation på vägen. Tjugofyra sekunder där man kan låtsas att världen är en vacker plats. Det luktar löv och fukt och min kavaj är uppknäppt. Det är varmt.
Det gick någon i gruset. En gammal herre med rollator. Det ena av den gubbens bruna byxben var kortare än det andra, det slutade strax under knät. Avklippt. "Ett kreativt sätt", tänkte jag, "att möta den för årstiden så höga temperaturen".
När jag precis skulle cykla förbi tänkte jag att han ju promenerar med ena benet i då och det andra i senare. Det är lite stort. Kanske är det ett ställningstagande gentemot omvärlden? Ett dolt tecken på att vi lever mitt i historien?
Sen kom jag alldeles intill. Det nakna benet hade en ovanligt frisk och jämn nyans för att sitta på en gammal gubbe. En hund låg där begraven. Det gick upp ett ljus. Kroppsdelen mannen valt att blotta för världen var av plast.
Vad säger det egentligen om världen när det vi sticker ut i luften är en konstgjord kroppsdel?
2006-10-17
En sur eftersmak
- Det finns naturligtvis en sanning, men den får ni aldrig se, gäspade Larsson avmätt.
Vi, de församlade, tittade på honom med stora ögon. Han talade för långt ifrån mikrofonerna för att de skulle kunna göra sitt jobb, så alla satt framåtlutade och lyssnade koncentrerat. Fotograferna hade slutat fotografera. Han gäspade igen.
- Jag diskuterade det hela med Otto Sjöberg redan 2004. Vi kom fram till att det var görligt. Schibstedt och Bonnierkoncernen - tv4 och så - var med. Aftonbladet naturligtvis. Och morgonpressen. Alla slöt upp till slut.
- Även statstelevisionen? frågade någon grå, trött jävel i oljerock och likadan rutig skjorta som min.
- SVT-journalister köptes enligt gängse taxa för lojalitetsbrott och kappvänderi, svarade Larsson.
Rutskjortan skrev något i sitt block. Jag lutade mig bakåt, och ignorerade allt ett tag.
En helt ny tankevärld hade omsorgsfullt byggts upp, förtalte Larsson i trötta, blasérade nominalfraser. Hans magra, grå kinder och hängande ögonlock såg lika uttråkade ut som alltid. Hela hans varelse, klädsel och utrålning tillika, matchade den grå vävnad som fortfarande vanprydde den renoverade plenisalen. Larsson var grå vävnad. På hans axlar vilade världen, såg det ut som.
- Sanningar är relativa, dessvärre, fortsatte han. Jag vet att det stör vissa människor i er yrkeskategori.
Radhusföräldraklädseln bredvid mig såg ut som om han just hittat sin fru i säng med sin mor. Han hade själv hjälpt till att driva både den röde och den blå från tronen. Den röde av leda. Den blå, för att han inte kunde sluta.
Nu satt Larsson där. Larsson kunde inte skrivas bort. Eller?
Vi, de församlade, tittade på honom med stora ögon. Han talade för långt ifrån mikrofonerna för att de skulle kunna göra sitt jobb, så alla satt framåtlutade och lyssnade koncentrerat. Fotograferna hade slutat fotografera. Han gäspade igen.
- Jag diskuterade det hela med Otto Sjöberg redan 2004. Vi kom fram till att det var görligt. Schibstedt och Bonnierkoncernen - tv4 och så - var med. Aftonbladet naturligtvis. Och morgonpressen. Alla slöt upp till slut.
- Även statstelevisionen? frågade någon grå, trött jävel i oljerock och likadan rutig skjorta som min.
- SVT-journalister köptes enligt gängse taxa för lojalitetsbrott och kappvänderi, svarade Larsson.
Rutskjortan skrev något i sitt block. Jag lutade mig bakåt, och ignorerade allt ett tag.
En helt ny tankevärld hade omsorgsfullt byggts upp, förtalte Larsson i trötta, blasérade nominalfraser. Hans magra, grå kinder och hängande ögonlock såg lika uttråkade ut som alltid. Hela hans varelse, klädsel och utrålning tillika, matchade den grå vävnad som fortfarande vanprydde den renoverade plenisalen. Larsson var grå vävnad. På hans axlar vilade världen, såg det ut som.
- Sanningar är relativa, dessvärre, fortsatte han. Jag vet att det stör vissa människor i er yrkeskategori.
Radhusföräldraklädseln bredvid mig såg ut som om han just hittat sin fru i säng med sin mor. Han hade själv hjälpt till att driva både den röde och den blå från tronen. Den röde av leda. Den blå, för att han inte kunde sluta.
Nu satt Larsson där. Larsson kunde inte skrivas bort. Eller?
2006-10-11
Ett av alla sätt livet kunde vara enklare på
Den börjar närma sig nu, födelsedagen, kom jag på.
"Vad kan jag önska mig för att göra livet lättare för min omvärld som kommer tvingas köpa saker åt mig?" tänkte jag.
Jag kom inte på något på rak arm. Jag har alltid problem med att hitta saker att önska mig, vareviga födelsedag och jul, så jag reflekterade inte närmare över att det var svårt i år med.
Funderade ett tag till. Nej. Inget dök upp.
Visst, det finns säkert saker jag "behöver" om man tänker kreativt. Det var så sant: min flickvän sa till min mor att jag önskar mig en ny elvisp, det visste jag inte att jag gjorde förrän hon önskade mig en.
Toppen. Den är ju nästan paj, den som finns.
Men ny elvisp är inget jag vill ha.
Förut har jag sett det här som ett tecken på anspråkslöshet, ett bevis på att jag inte är lika materialistisk som resten av världen.
Sen började jag tänka.
Hur djupt tragiskt är det inte? Begråt mig och begråt mänskligheten: Strävanden föds ur lystnad. Utan lystnad står du still.
Jag ser för mig statarförfattarna. När de var barn grät de säkert av lycka när de fick nya strumpor till jul. Sitter man långt ner i näringskedjan, så ligger det nära till hands att önska sig enkla, materiella saker. Att panta burkar i två år för att köpa sig ett modellflygplan. Luther.
Jovisst, det gäller ju barn. Vuxna som längtar efter enkla, materiella ting brukar antingen hänge sig åt personrån eller vara så kallade strebers med hög inkomst, men som vill verka som om den var ännu högre. Eller bara idioter.
Jag har allt jag behöver. Herregud. Jag har köpt en bil. Det var lite kul, men jag är inte ens säker på att jag verkligen vill ha den. Jag kan inte komma på något jag har rätt att gnälla på, men gnäller, gnäller ändå. Så fort jag känner mig missnöjd med något får jag dåligt samvete, för jag har ju allt. Till och med en bil.
Allt nu eftersträvansvärt måste uppnås, det kan inte införskaffas. Det är skrämmande.
Jag tror det är medelklassens inre tomhet som spökar.
Känn den bränna som lut under huden.
"Vad kan jag önska mig för att göra livet lättare för min omvärld som kommer tvingas köpa saker åt mig?" tänkte jag.
Jag kom inte på något på rak arm. Jag har alltid problem med att hitta saker att önska mig, vareviga födelsedag och jul, så jag reflekterade inte närmare över att det var svårt i år med.
Funderade ett tag till. Nej. Inget dök upp.
Visst, det finns säkert saker jag "behöver" om man tänker kreativt. Det var så sant: min flickvän sa till min mor att jag önskar mig en ny elvisp, det visste jag inte att jag gjorde förrän hon önskade mig en.
Toppen. Den är ju nästan paj, den som finns.
Men ny elvisp är inget jag vill ha.
Förut har jag sett det här som ett tecken på anspråkslöshet, ett bevis på att jag inte är lika materialistisk som resten av världen.
Sen började jag tänka.
Hur djupt tragiskt är det inte? Begråt mig och begråt mänskligheten: Strävanden föds ur lystnad. Utan lystnad står du still.
Jag ser för mig statarförfattarna. När de var barn grät de säkert av lycka när de fick nya strumpor till jul. Sitter man långt ner i näringskedjan, så ligger det nära till hands att önska sig enkla, materiella saker. Att panta burkar i två år för att köpa sig ett modellflygplan. Luther.
Jovisst, det gäller ju barn. Vuxna som längtar efter enkla, materiella ting brukar antingen hänge sig åt personrån eller vara så kallade strebers med hög inkomst, men som vill verka som om den var ännu högre. Eller bara idioter.
Jag har allt jag behöver. Herregud. Jag har köpt en bil. Det var lite kul, men jag är inte ens säker på att jag verkligen vill ha den. Jag kan inte komma på något jag har rätt att gnälla på, men gnäller, gnäller ändå. Så fort jag känner mig missnöjd med något får jag dåligt samvete, för jag har ju allt. Till och med en bil.
Allt nu eftersträvansvärt måste uppnås, det kan inte införskaffas. Det är skrämmande.
Jag tror det är medelklassens inre tomhet som spökar.
Känn den bränna som lut under huden.
2006-09-29
Svärmens RAM och ROM
Jag har skrivit om tidningar och press en del här. Det är dags att skriva mer.
Idag är ämnet begreppet time-out, ett fenomen ur sportens värld applicerat på den värld som faktiskt spelar roll:
Det går inte, hur mycket du än försöker, att få livsens domare att stoppa klockan för att du tycker att det nog krävs lite överläggningar om hur saker och ting ska fortgå. Eller: det är omöjligt för andra än politiker.
Att det kan bli så här beror på att nyhetsmedia har blivit till allmänhetens - dvs. den den enorma hjärna som varje individ är en hjärncell i - ramminne. (Fan, vi kallar allmänheten för "svärmen" hädanefter, bara för att det låter tufft och ger lite häftiga associationer. Nyhetsmedierna är svärmens ramminne.)
"Ramminne?" tänker du. "Han cyklar."
Näppeligen!
För den som inte kan så mycket om kognitiv psykologi och sådant crap så kan jag, som naturligtvis kan skitmycket om det, berätta att vi har två sorters minne. Vi har ett korttidsminne som fungerar som arbetsminne, närvaro, eller medvetande precis som ramminnet i datorn du sitter vid. Vi har även ett långtidsminne, där vi sparar det vi måste kunna även på lång sikt, precis som datorn. Du kan hålla ett telefonnummer i huvudet några minuter, sen är det hjälplöst borta om du inte är Rain Man eller min flickvän. För att minnas det på lång sikt krävs det som i dagligt och allt annat tal kallas upprepning.
Det här utnyttjas på ett jäkligt fult sätt. Svärmens uppfattningsförmåga bär skygglappar och närminnet är dåligt. I enstaka människors minne hoppar saker upp i långtidsminnet efter att ha upprepats några gånger, men i svärmens? Icke så!
Svärmen behöver ständig påminnelse. Politiker, eller i alla fall deras rådgivare har förstått detta och insett att om de bara kan hålla sig eller sina skyddlingar undan nyhetsmediernas svepande strålkastarljus tillräckligt länge, så försvinner de ur långtidsminnet. Och det är ju toppen!
Nej. Det är ju helt sjukt. Varför sägs det bara helt à propos i tv-rutan, mitt i stormen av mutor, horköp och skalbolag, att någon ska ta en "time-out"? Som om det var det naturligaste i världen? Tänk om jag satt i en brottsmålsrättegång, åtalad för flera grova rån, men blev illa berörd av hela skiten och bestämde mig för att ta en time-out? Och att det skedde med rättsväsendets goda minne, tills det hela var överblåst och bortglömt? Och ingen sade något? Att det bara accepterades?
Bisarrt. Är det ingen som ser att det är bisarrt? Hallå? Någon? Ändå så sker det. "Jaha, ska han ta en time out? Jaha."
Nyhetsmedierna sköter uppgiften som svärmens närminne och rättskänsla på ett jäkligt konstigt sätt. Nu skiter jag i det här, jag ska fan ha en time-out.
Idag är ämnet begreppet time-out, ett fenomen ur sportens värld applicerat på den värld som faktiskt spelar roll:
Det går inte, hur mycket du än försöker, att få livsens domare att stoppa klockan för att du tycker att det nog krävs lite överläggningar om hur saker och ting ska fortgå. Eller: det är omöjligt för andra än politiker.
Att det kan bli så här beror på att nyhetsmedia har blivit till allmänhetens - dvs. den den enorma hjärna som varje individ är en hjärncell i - ramminne. (Fan, vi kallar allmänheten för "svärmen" hädanefter, bara för att det låter tufft och ger lite häftiga associationer. Nyhetsmedierna är svärmens ramminne.)
"Ramminne?" tänker du. "Han cyklar."
Näppeligen!
För den som inte kan så mycket om kognitiv psykologi och sådant crap så kan jag, som naturligtvis kan skitmycket om det, berätta att vi har två sorters minne. Vi har ett korttidsminne som fungerar som arbetsminne, närvaro, eller medvetande precis som ramminnet i datorn du sitter vid. Vi har även ett långtidsminne, där vi sparar det vi måste kunna även på lång sikt, precis som datorn. Du kan hålla ett telefonnummer i huvudet några minuter, sen är det hjälplöst borta om du inte är Rain Man eller min flickvän. För att minnas det på lång sikt krävs det som i dagligt och allt annat tal kallas upprepning.
Det här utnyttjas på ett jäkligt fult sätt. Svärmens uppfattningsförmåga bär skygglappar och närminnet är dåligt. I enstaka människors minne hoppar saker upp i långtidsminnet efter att ha upprepats några gånger, men i svärmens? Icke så!
Svärmen behöver ständig påminnelse. Politiker, eller i alla fall deras rådgivare har förstått detta och insett att om de bara kan hålla sig eller sina skyddlingar undan nyhetsmediernas svepande strålkastarljus tillräckligt länge, så försvinner de ur långtidsminnet. Och det är ju toppen!
Nej. Det är ju helt sjukt. Varför sägs det bara helt à propos i tv-rutan, mitt i stormen av mutor, horköp och skalbolag, att någon ska ta en "time-out"? Som om det var det naturligaste i världen? Tänk om jag satt i en brottsmålsrättegång, åtalad för flera grova rån, men blev illa berörd av hela skiten och bestämde mig för att ta en time-out? Och att det skedde med rättsväsendets goda minne, tills det hela var överblåst och bortglömt? Och ingen sade något? Att det bara accepterades?
Bisarrt. Är det ingen som ser att det är bisarrt? Hallå? Någon? Ändå så sker det. "Jaha, ska han ta en time out? Jaha."
Nyhetsmedierna sköter uppgiften som svärmens närminne och rättskänsla på ett jäkligt konstigt sätt. Nu skiter jag i det här, jag ska fan ha en time-out.
Jojomen!
Mään, det där var en grym och jättelik pappmuggskaffe!
Det är som den vise sade: sommaren solkas av sin förgänglighet, och vintern av sin motståndskraft. Fast den här sommarjäveln skrämmer mig, den hänger kvar som en trött sensommargeting. Man har inte mycket att förlora när man väntar på att dö.
Jo, jag har att meddela att jag kommit fram till att religion nog kanske inte är kompatibelt med demokrati. Det är ju lite jobbigt. Det hela har att göra med auktoriteter. Och att de måste ifrågasättas.
De allra flesta religioner är auktoritära, det kan du få svårt att förneka. Jag skriver "de flesta", eftersom till exempel buddhister brukar gnälla om att Buddha inte alls är någon gudom utan en vanlig snubbe - om än med betydligt lägre halt av stresshormoner än de flesta. Han sitter där med ett irriterande, upphöjt leende på läpparna och är vägledande för hur livet skall betraktas. Han är lite mer som en efterlängtad informationsdisk i världens största galleria än Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Icke-auktoritär. Sen finns det ju folk som väljer att inte se honom så, men skriver jag om det också så riskerar avsnittet Dagens Stickspår att bli ännu längre.
Jag tänker alltså på kristendomen och islam och kanske hinduism, hur många gudar man tror på är oväsentligt, religionen är oavsett antalet gudar Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Ett delsyfte, bisyfte, en funktion, ett resultat - vad du vill - av dessa religioner är att du ska sluta tvivla. Du ska sluta ifrågasätta vissa delar av livet, och istället blint lita på auktoriteten. Inte så jäkla kompatibelt med demokrati?
Sen, det är klart att blind tillit har sina lockelser.
Det är som den vise sade: sommaren solkas av sin förgänglighet, och vintern av sin motståndskraft. Fast den här sommarjäveln skrämmer mig, den hänger kvar som en trött sensommargeting. Man har inte mycket att förlora när man väntar på att dö.
Jo, jag har att meddela att jag kommit fram till att religion nog kanske inte är kompatibelt med demokrati. Det är ju lite jobbigt. Det hela har att göra med auktoriteter. Och att de måste ifrågasättas.
De allra flesta religioner är auktoritära, det kan du få svårt att förneka. Jag skriver "de flesta", eftersom till exempel buddhister brukar gnälla om att Buddha inte alls är någon gudom utan en vanlig snubbe - om än med betydligt lägre halt av stresshormoner än de flesta. Han sitter där med ett irriterande, upphöjt leende på läpparna och är vägledande för hur livet skall betraktas. Han är lite mer som en efterlängtad informationsdisk i världens största galleria än Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Icke-auktoritär. Sen finns det ju folk som väljer att inte se honom så, men skriver jag om det också så riskerar avsnittet Dagens Stickspår att bli ännu längre.
Jag tänker alltså på kristendomen och islam och kanske hinduism, hur många gudar man tror på är oväsentligt, religionen är oavsett antalet gudar Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Ett delsyfte, bisyfte, en funktion, ett resultat - vad du vill - av dessa religioner är att du ska sluta tvivla. Du ska sluta ifrågasätta vissa delar av livet, och istället blint lita på auktoriteten. Inte så jäkla kompatibelt med demokrati?
Sen, det är klart att blind tillit har sina lockelser.
2006-09-13
Ett tankeexperiment à la Mengele.
Ord, o ord! Man slukar er till en sådan grad, att det fan kommer ut nya ur andra sidan. Här är några, till exempel. De kommer ut ur min andra sida.
Jag såg Johan Hakelius, liberalen, på flygplatsen härförleden. Han gick bland folket som en vanlig människa, en du och bror. Med sig hade han någon form av son, de tycktes ha varit ute och flugit.
Jag tycker om Johan Hakelius. Inte för att han är liberal, gunås. Nej, det är snarare för att han behärskar sitt medium så jäkla bra, and a svårt medium it is. Han skriver kolumner i bland annat Aftonbladet. Så där på flygplatsen ställde jag mig bredvid honom ett tag och såg viktig ut, för att se om han utstrålade något speciellt. Om han var speciell.
Näh. Förutom att han är en av mycket få förtiplussare som har en stil. En look. En image. Varumärket är viktigt, det är ett som är klart. Det gäller såväl mobiloperatörer som skribenter.
Han skrev idag en liberal text. Den ifrågasatte sossarnas valslogan "Alla ska med". Att den har ungefär samma känsloinnehåll som kall pölsa som torkat och fått en hinna tycker även jag, det behöver man ju inte vara liberal för att inse. Men solidaritet är det svårt att tycka illa om. Sen kan de ju tugga om det där de har i krävan hur många gånger som helst, sossarna, deras ord är bara ord för det. Färre och färre tycks faktiskt bli med, det är det ju svårt att förneka.
Nå. Hakelii angreppspunkt var som vanligt av det mer humoristiska slaget. Och tänkvärd, han är ju långt ifrån en idiot. Den slutade någonstans i "tänk om man inte vill med, då".
Då såg jag det framför mig som i en vision. Här, nej där, står mängder av average schmoes och kämpar. Inte direktörer, inte medelinkomsttagare, inte barnfamiljer. De är unga vuxna, kanske. De klöser sig gråtande upp för en lerig slänt i piskande regn. Snoret bubblar ur deras konstant förkylda näsor. De har lera under naglarna, de halkar i för stora gummistövlar och får lera och gräsklipp på jeansknäna. De klöser och klöser, men kommer aldrig upp. De gråter och gråter. Någon enstaka gång försvinner någon enstaka av människorna upp över slänten och försvinner utom synhåll, till en plats där det inte längre regnar, och där underlaget inte är lerigt.
Nedanför kullen, allra längst ned, sitter de som inte orkat klösa. Kanske har en del av dem börjat men av olika anledningar slutat. Andra kanske inte kunde från början. De sitter nedanför slänten i leran, dyigt vatten rinner ner och väter dem. Men de har ett paraply.
Känslan där. Att sluta klösa. Ta in den. Att sätta sig i leran och halka ned till botten. Tänk dig. Att sluta göra chins på gymmet, släppa stångjäveln och falla ihop i en hög på golvet för att aldrig mera röra sig. Det finns en lockelse. Klösarna på slänten känner sig alldeles paraplylösa. Och förr eller senare slutar man falla.
Jag såg Johan Hakelius, liberalen, på flygplatsen härförleden. Han gick bland folket som en vanlig människa, en du och bror. Med sig hade han någon form av son, de tycktes ha varit ute och flugit.
Jag tycker om Johan Hakelius. Inte för att han är liberal, gunås. Nej, det är snarare för att han behärskar sitt medium så jäkla bra, and a svårt medium it is. Han skriver kolumner i bland annat Aftonbladet. Så där på flygplatsen ställde jag mig bredvid honom ett tag och såg viktig ut, för att se om han utstrålade något speciellt. Om han var speciell.
Näh. Förutom att han är en av mycket få förtiplussare som har en stil. En look. En image. Varumärket är viktigt, det är ett som är klart. Det gäller såväl mobiloperatörer som skribenter.
Han skrev idag en liberal text. Den ifrågasatte sossarnas valslogan "Alla ska med". Att den har ungefär samma känsloinnehåll som kall pölsa som torkat och fått en hinna tycker även jag, det behöver man ju inte vara liberal för att inse. Men solidaritet är det svårt att tycka illa om. Sen kan de ju tugga om det där de har i krävan hur många gånger som helst, sossarna, deras ord är bara ord för det. Färre och färre tycks faktiskt bli med, det är det ju svårt att förneka.
Nå. Hakelii angreppspunkt var som vanligt av det mer humoristiska slaget. Och tänkvärd, han är ju långt ifrån en idiot. Den slutade någonstans i "tänk om man inte vill med, då".
Då såg jag det framför mig som i en vision. Här, nej där, står mängder av average schmoes och kämpar. Inte direktörer, inte medelinkomsttagare, inte barnfamiljer. De är unga vuxna, kanske. De klöser sig gråtande upp för en lerig slänt i piskande regn. Snoret bubblar ur deras konstant förkylda näsor. De har lera under naglarna, de halkar i för stora gummistövlar och får lera och gräsklipp på jeansknäna. De klöser och klöser, men kommer aldrig upp. De gråter och gråter. Någon enstaka gång försvinner någon enstaka av människorna upp över slänten och försvinner utom synhåll, till en plats där det inte längre regnar, och där underlaget inte är lerigt.
Nedanför kullen, allra längst ned, sitter de som inte orkat klösa. Kanske har en del av dem börjat men av olika anledningar slutat. Andra kanske inte kunde från början. De sitter nedanför slänten i leran, dyigt vatten rinner ner och väter dem. Men de har ett paraply.
Känslan där. Att sluta klösa. Ta in den. Att sätta sig i leran och halka ned till botten. Tänk dig. Att sluta göra chins på gymmet, släppa stångjäveln och falla ihop i en hög på golvet för att aldrig mera röra sig. Det finns en lockelse. Klösarna på slänten känner sig alldeles paraplylösa. Och förr eller senare slutar man falla.
2006-08-22
Ni förstår...
... att jag har kommit på vilket enskilt ord som bäst beskriver Jan Guillou som person.
Det är "nämligen".
Det är "nämligen".
2006-08-21
"Freaks of nature"...
...eller "Vilken Jävla Tur Att Det Inte Var Jag", kunde man kanske tänka.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
2006-08-20
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo
Ja, ni vet. Snackade med en kompis om fenomenet, vi var rörande överens. Det håller inte att arbeta. Vi vill inte. Vi vantrivs med det och det gör oss sjuka. Jag blir deprimerad.
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
2006-08-09
Kanonlitteratur
Britt-Wattström lägger sig i på DN Kultur hela tiden. Senast idag försvarade hon den normativa hållningen i frågan om en eventuell svensk litteraturkanon. Min första tanke när idén dök upp är att målet är vackert, men medlet idiotiskt. Litteratur kan man ju naturligtvis inte tvinga på nån, iallafall inte om man vill att de liksom ska inkorporera den i sin världs- och kulturbild, vilket verkar, eller rentav måste, vara målet.
Nejsidans invändingar är grovt taget dessa två: Vaddå svensk litteratur? som går ut på att det ju är jäkligt svedocentriskt att inte ha med muntlig litteratur från indianfolk i Amazonas och litteratur från Afrika söder om Sahara; och Men Det Är Ju Bara Karlar! som går ut på att det bara är karlar som skrivit allt.
I min värld faller den andra ganska fort, man får helt enkelt läsa det som står till buds. Många gubbs faller också tämligen omedelbart efter en summarisk rättegång, exempelvis Heidenstam, Geijer,Tolstoy, Runeberg, och naturligtvis den modernare men urtråkige Hjalmar Bergman. Man läser de bra karlarna och de bra kvinnorna av fordom och så nämner man att det ser ut som yada på grund av yada. Att de kvinnorna i den äldre litteraturen är färre på grund av historiska samhällsstrukturer är beklagligt, men en realitet. Sen kan man ju undra om inte den litteratur som är i ropet exakt just nu också borde få en plats. Släng åt ungarna nåt spännande, så lär de sig läsa illa kvickt. Släng åt Connerth American Psycho, så sitter han still ett tag.
Men vidare, det var den andra punkten. Den förstnämnda nu. Den förstnämnda punkten andas lite Kamali. Den luktar lite inte-hissa-flaggan-på-skolavslutningen. Enkelt löst problem, dock. Man ändrar kriterierna.
Säg inte svensk litteratur, utan litteratur på svenska.
Smack. Klart.
Nejsidans invändingar är grovt taget dessa två: Vaddå svensk litteratur? som går ut på att det ju är jäkligt svedocentriskt att inte ha med muntlig litteratur från indianfolk i Amazonas och litteratur från Afrika söder om Sahara; och Men Det Är Ju Bara Karlar! som går ut på att det bara är karlar som skrivit allt.
I min värld faller den andra ganska fort, man får helt enkelt läsa det som står till buds. Många gubbs faller också tämligen omedelbart efter en summarisk rättegång, exempelvis Heidenstam, Geijer,Tolstoy, Runeberg, och naturligtvis den modernare men urtråkige Hjalmar Bergman. Man läser de bra karlarna och de bra kvinnorna av fordom och så nämner man att det ser ut som yada på grund av yada. Att de kvinnorna i den äldre litteraturen är färre på grund av historiska samhällsstrukturer är beklagligt, men en realitet. Sen kan man ju undra om inte den litteratur som är i ropet exakt just nu också borde få en plats. Släng åt ungarna nåt spännande, så lär de sig läsa illa kvickt. Släng åt Connerth American Psycho, så sitter han still ett tag.
Men vidare, det var den andra punkten. Den förstnämnda nu. Den förstnämnda punkten andas lite Kamali. Den luktar lite inte-hissa-flaggan-på-skolavslutningen. Enkelt löst problem, dock. Man ändrar kriterierna.
Säg inte svensk litteratur, utan litteratur på svenska.
Smack. Klart.
2006-07-14
P Diddy
Världen är till viss del befolkad av revolutionärer, med mycket olika medel och ändamål. En del av dem, tixempel de ungdomar som deltar i Reclaim the streets-fester och krossar skyltfönster, har kanske inte agendan helt klar för sig. Dennis Lyxzén, en man som man lika ogärna ger sig in i debatt med som man skulle med salig Lenin eller varför inte Engels, verkar inte heller ha idealvärlden uppmålad framför sig med alldeles entydiga penseldrag - i alla fall om man ska lyssna till vad han säger i senaste numret av SEX. Nej, fienden definieras tydligt i den ena riktningen, men exakt för vad man slåss är luddigare formulerat. Lyxzén, påläst som han är, vet inte ens om hans idelvärld ska vara "anarkistisk, rådskommunistisk, eller en socialistisk demokrati", och då kan man ju föreställa sig hur svaren man får om man frågar virrhjärnorna med gatstenarna.
Hursomhelst: Själv är jag feg och småborgerlig. Tanken på alltför omvälvande samhällsomstörtningar skrämmer mig. Jag vill till exempel inte så gärna se en proletariatets diktatur, för stora delar av proletariatet lyssnade inte i skolan.
En revolution ser jag däremot fram emot, en revolution som kan vara nära förestående, och det är hit jag vill komma. Två av världens största skivbolag, EMI och Warner Music, fick inte alls slå sig samman, som de ville. EU-domstolen hajade att det rent konkurrensmässigt kan bli lite kärvt för de andra bolagen. Tack för det. Man kan vara ganska säker på att en sammanslagning skulle ha lett till att ett gäng artister dumpades, inte det motsatta. Man skulle säkert slimma organisationen.
Stora skivbolag är en sån där grej som konsumenten inte vinner på. Likriktningen blir enorm, även om underjorden förstås är tätt befolkad trots jättarnas existens. Musik är mer än en handelsvara; det förmedlar inte EMI, dock de mindre bolagen. Skivbolagen har inte någon gudagiven rätt till sina vinster. Den marknadsandel de har mutat in, och som försvaras med näbbar och klor, har de bara till låns. Konkurreras de ut, så ska de bort. Precis som alla småbolag som köpts upp eller konkurrerats ut tidigare.
Nedladdningen säger de själva bidrar till branschens nedgång, även om vissa undersökningar visar på motsatsen. Men visst, spridningsformerna är nya och revolutionerande, och möjligheterna till egna produktioner likaså. Nya inventioner alltså med lite tur kanske dödar storbolagen, men de kommer att kämpa emot. Deras lobbygrupper kan inte tillåtas få för stor makt under resan nedåt, det är viktigt.
När flyget tog över, försvann naturligt nog en del av den transatlantiska passagerartrafiken till havs. Utkonkurrerad och död. Det får sägas vara korrekt. Det är den marknadsekoomiska darwinismen i ett nötskal. Play by the rules, die by the rules. Fan vad mycket engelska det blev.
Kolosserna darrar på sina lerfötter. Revolutionen är här.
Hursomhelst: Själv är jag feg och småborgerlig. Tanken på alltför omvälvande samhällsomstörtningar skrämmer mig. Jag vill till exempel inte så gärna se en proletariatets diktatur, för stora delar av proletariatet lyssnade inte i skolan.
En revolution ser jag däremot fram emot, en revolution som kan vara nära förestående, och det är hit jag vill komma. Två av världens största skivbolag, EMI och Warner Music, fick inte alls slå sig samman, som de ville. EU-domstolen hajade att det rent konkurrensmässigt kan bli lite kärvt för de andra bolagen. Tack för det. Man kan vara ganska säker på att en sammanslagning skulle ha lett till att ett gäng artister dumpades, inte det motsatta. Man skulle säkert slimma organisationen.
Stora skivbolag är en sån där grej som konsumenten inte vinner på. Likriktningen blir enorm, även om underjorden förstås är tätt befolkad trots jättarnas existens. Musik är mer än en handelsvara; det förmedlar inte EMI, dock de mindre bolagen. Skivbolagen har inte någon gudagiven rätt till sina vinster. Den marknadsandel de har mutat in, och som försvaras med näbbar och klor, har de bara till låns. Konkurreras de ut, så ska de bort. Precis som alla småbolag som köpts upp eller konkurrerats ut tidigare.
Nedladdningen säger de själva bidrar till branschens nedgång, även om vissa undersökningar visar på motsatsen. Men visst, spridningsformerna är nya och revolutionerande, och möjligheterna till egna produktioner likaså. Nya inventioner alltså med lite tur kanske dödar storbolagen, men de kommer att kämpa emot. Deras lobbygrupper kan inte tillåtas få för stor makt under resan nedåt, det är viktigt.
När flyget tog över, försvann naturligt nog en del av den transatlantiska passagerartrafiken till havs. Utkonkurrerad och död. Det får sägas vara korrekt. Det är den marknadsekoomiska darwinismen i ett nötskal. Play by the rules, die by the rules. Fan vad mycket engelska det blev.
Kolosserna darrar på sina lerfötter. Revolutionen är här.
2006-06-27
Lao Tse säger...
Cyklade till kontoret idag i den mest filosofiska av väderlekar: duggregn. Jag kom fram till att min samlade livsfilosofi kan klämmas in i två teser.
Den första: Ha inte för stora förväntningar på din omvärld. Allt bra som händer blir då en positiv överraskning och besvikelserna minimeras.
Den andra: Välj aldrig det vegetariska alternativet.
Den första: Ha inte för stora förväntningar på din omvärld. Allt bra som händer blir då en positiv överraskning och besvikelserna minimeras.
Den andra: Välj aldrig det vegetariska alternativet.
2006-06-11
Pissa på George Gallups grav. Om han är död.
Så har det skett ännu en gång. Sossarna är i medvind. Nyhetsmedier rapporterar det som fakta.
Opinionsundersökningar är skit, och påverkar människors fria vilja, eftersom folk vill tycka som varandra. Det är Schrödingers katt och kvantfysik, iakttagandet förändrar det iakttagna. Själva undersökningen är en del i opinionsarbetet, den är inte alls en objektiv mätning av samhällets strömningar.
De enda som tjänar på de ständiga opinionsundersökningarna är undersökarna själva. Man borde göra världen en tjänst och sluta lyssna på och skriva om skiten. Alla ungdomar är sverigedemokrater? Mitt ansikte.
Opinionsundersökningar är skit, och påverkar människors fria vilja, eftersom folk vill tycka som varandra. Det är Schrödingers katt och kvantfysik, iakttagandet förändrar det iakttagna. Själva undersökningen är en del i opinionsarbetet, den är inte alls en objektiv mätning av samhällets strömningar.
De enda som tjänar på de ständiga opinionsundersökningarna är undersökarna själva. Man borde göra världen en tjänst och sluta lyssna på och skriva om skiten. Alla ungdomar är sverigedemokrater? Mitt ansikte.
Viel Sturm, kein Drang
Var på ett möte för egenföretagare in spe i kungliga huvudstaden för några månader sedan. Deltagarna skulle presentera sig, berätta lite om affärsidéer och annat relevant, och diskussionen kom igång så smått. En mycket infödd tjej sade en sak.
"Jag är bra på tyska och engelska och hyfsad på svenska".
Jag kände mig tvingad att komma ihåg det. Otroligt konstigt. Vad fan menade hon? Visst, många svenskar tror att de är sjukt bra på ett språk när de lärt sig prata utan att staka sig alltför mycket. Eller, de tror att de talar flytande, när de lärt sig slänga in "like" istället för "typ" mellan alla ord, à l'américain. Fattar folk inte att det finns nyanser som man behärskar genom sitt modersmål, och som man aldrig lär sig genom att titta på Huset fullt?
Det hela är respektlöst mot tyskar och alla engelsktalande, utom de flesta amerikaner.
"Jag är bra på tyska och engelska och hyfsad på svenska".
Jag kände mig tvingad att komma ihåg det. Otroligt konstigt. Vad fan menade hon? Visst, många svenskar tror att de är sjukt bra på ett språk när de lärt sig prata utan att staka sig alltför mycket. Eller, de tror att de talar flytande, när de lärt sig slänga in "like" istället för "typ" mellan alla ord, à l'américain. Fattar folk inte att det finns nyanser som man behärskar genom sitt modersmål, och som man aldrig lär sig genom att titta på Huset fullt?
Det hela är respektlöst mot tyskar och alla engelsktalande, utom de flesta amerikaner.
2006-06-07
Kan alla jobba?
Asså, jag har tänkt på en grej. Det har att göra med att arbetslösheten inte minskar nämnvärt trots högkonjunkturen.
Resonemanget lyder: Matproduktionens effektivitet har ökat konstant sedan människan blev jordbrukare. Med välståndet ökade befolkningen exponentiellt, men ökningen mattades av i modern tid, och nu är det till största delen invandring som gör att vi blir fler i Sverige. Jordbrukets effektivisering ökar dock fortfarande, kanske inte fort, men ändå.
Allt färre människor producerar maten åt allt fler. De som inte producerar mat, hittar på något annat som de kan göra för att få matpengar, som att snickra vagnar åt bönderna så att de får än mer tid till att producera mat. Egentligen skulle kanske bonden kunna vara självförsörjande på vagnar och mat, men nu har han ett överskott att sälja. Mot vagnar. Eller yxor. Eller soppa, en förädling av det bonden odlat.
Till slut kan inte alla producera något handfast, utan man börjar med det ökande välståndet att även producera tjänster.
Min tanke var att någonstans, när maten, vagnarna, soppan och yxorna och en massa tjänster finns, så blir det man gör i utbyte mot överlevnad mer och mer konstlat. Någonstans där, så vore det inte så konstigt om det tog stopp. Det blir folk över, folk som inte riktigt behövs för produktion av vare sig varor eller tjänster. Maten till dem finns där, men deras arbetskraft är överflödig.
I det skenet kan jag förstå att man skulle vilja förkorta arbetstiderna. Arbetet kanske inte räcker? Jag skulle vilja att en ekonom berättade för mig hur det egentligen är.
Resonemanget lyder: Matproduktionens effektivitet har ökat konstant sedan människan blev jordbrukare. Med välståndet ökade befolkningen exponentiellt, men ökningen mattades av i modern tid, och nu är det till största delen invandring som gör att vi blir fler i Sverige. Jordbrukets effektivisering ökar dock fortfarande, kanske inte fort, men ändå.
Allt färre människor producerar maten åt allt fler. De som inte producerar mat, hittar på något annat som de kan göra för att få matpengar, som att snickra vagnar åt bönderna så att de får än mer tid till att producera mat. Egentligen skulle kanske bonden kunna vara självförsörjande på vagnar och mat, men nu har han ett överskott att sälja. Mot vagnar. Eller yxor. Eller soppa, en förädling av det bonden odlat.
Till slut kan inte alla producera något handfast, utan man börjar med det ökande välståndet att även producera tjänster.
Min tanke var att någonstans, när maten, vagnarna, soppan och yxorna och en massa tjänster finns, så blir det man gör i utbyte mot överlevnad mer och mer konstlat. Någonstans där, så vore det inte så konstigt om det tog stopp. Det blir folk över, folk som inte riktigt behövs för produktion av vare sig varor eller tjänster. Maten till dem finns där, men deras arbetskraft är överflödig.
I det skenet kan jag förstå att man skulle vilja förkorta arbetstiderna. Arbetet kanske inte räcker? Jag skulle vilja att en ekonom berättade för mig hur det egentligen är.
Skandalen som artificiell entitet
Vi lever säkert i samma värld ni och jag, med samma medieregisserade verklighet. Det är nästan omöjligt att bli upprörd av något utan att det är något medieförmedlat. Skandalen är det nya, men de riktigt maffiga tycks ha försvunnit med Watergate. De måste alltså skapas. Det jobbiga med de skapade skandalerna, de som alla indignationsjunkies älskar, är att de oftast faller sönder vid minsta genomlysning. Det är bara ur ett visst sken man ser dem som skandaler, belysta rakt framifrån syns inte skuggorna.
Det är bara att bena ut och plocka isär. Den stackars handikappade pojken Bobby, som jag ärligt talat inte känner mer för än för jordbävningsoffer på andra sidan jordklotet, hamnade i fruktansvärda familjeförhållanden. Massor av barn misshandlas till döds av sina föräldrar, en pojke blev skandal, och just den pojken var isolerad och kunde inte ha upptäckts.
Det startas insamlingar, inte minst genom en goodwillhungrande kvällstidning, men hur de ska använda pengarna kan jag inte förstå. Anlita privatdetektiver som ser till att föräldrar behandlar sina barn väl? Det måste vara den bomullsfodrade verkligheten vi lever i, den som kväver människans initiativförmåga, som gör att vissa fått för sig att världen är en god plats där ingen kommer till skada.
Gott och ont är inga absoluter, de är produkter av kulturellt avhängiga moralresonemang. Med det i åtanke så är det underligt att få för sig att gott är normalen, vilket det verkar som om indignationskörerna gjort. Det känns dock lite väl Kyrkans barntimmar för att jag ska tro på det. Det sker bra saker, och det sker dåliga. Man måste erkänna att vissa av de dåliga är omöjliga att rå på, eventuella lösningar på problemen är värre än att låta saken bero. Det blir en sorts teodicéproblem av det hela, men gud är utbytt mot välfärdssystemet.
Vi måste acceptera att skit händer, och se när det lönar sig att kämpa. Att tycka synd om går inte att äta, och blåmärkena bleknar inte snabbare. Indignationskörerna blir lite som vissa demonstrationer, man undrar hur mycket de i tåget egentligen bara demonstrerar för sig själva och för att möjligen få bättre möjligheter att utbyta kroppsvätskor med de andra demonstranterna. De som ger näring åt indignanternas eld i nästan alla fall av artificiella skandaler är de löpsedelsberoende kvällstidningarna. De uppfinner skandalerna, de när dem och låter dem slutligen dö. I fall med politiker inblandade så hjälper resten av pressen ofta till - se till exempel den senaste månadens händelser med Lars Danielsson och fifasnubben med raggningssamtalen.
Dessa händelser är på sätt och vis moraliska teknikaliteter, de är Kinnekulle - nej, en fralla - och Watergate är Mount Everest. Tidningsankor, de blåser snabbt förbi, inte så farligt, kan man resonera, men de ödelägger människoliv och stjäl min tid.
Jag frågar: Hur perfekt vill vi att en människa ska vara?
Vad kan man kräva i form av korrekt beteende?
Hur små krokar kan en tidningsanka hängas upp på?
Hur skapas en skandal?
Hur lätt är det att fylla mallen?
Hur lätt kan man trigga en människa genom att lägga material i nämnda mall?
Räcker det rentav med att skriva det i en tidning i den förväntade formen för att körerna ska fylla sina lungor?
Rättigheter utan möjlighet att någonsin uppfyllas står mig upp i halsen. Offentligt vädrat tycka-synd gör mig illamående. Energin kan användas bättre.
Det är bara att bena ut och plocka isär. Den stackars handikappade pojken Bobby, som jag ärligt talat inte känner mer för än för jordbävningsoffer på andra sidan jordklotet, hamnade i fruktansvärda familjeförhållanden. Massor av barn misshandlas till döds av sina föräldrar, en pojke blev skandal, och just den pojken var isolerad och kunde inte ha upptäckts.
Det startas insamlingar, inte minst genom en goodwillhungrande kvällstidning, men hur de ska använda pengarna kan jag inte förstå. Anlita privatdetektiver som ser till att föräldrar behandlar sina barn väl? Det måste vara den bomullsfodrade verkligheten vi lever i, den som kväver människans initiativförmåga, som gör att vissa fått för sig att världen är en god plats där ingen kommer till skada.
Gott och ont är inga absoluter, de är produkter av kulturellt avhängiga moralresonemang. Med det i åtanke så är det underligt att få för sig att gott är normalen, vilket det verkar som om indignationskörerna gjort. Det känns dock lite väl Kyrkans barntimmar för att jag ska tro på det. Det sker bra saker, och det sker dåliga. Man måste erkänna att vissa av de dåliga är omöjliga att rå på, eventuella lösningar på problemen är värre än att låta saken bero. Det blir en sorts teodicéproblem av det hela, men gud är utbytt mot välfärdssystemet.
Vi måste acceptera att skit händer, och se när det lönar sig att kämpa. Att tycka synd om går inte att äta, och blåmärkena bleknar inte snabbare. Indignationskörerna blir lite som vissa demonstrationer, man undrar hur mycket de i tåget egentligen bara demonstrerar för sig själva och för att möjligen få bättre möjligheter att utbyta kroppsvätskor med de andra demonstranterna. De som ger näring åt indignanternas eld i nästan alla fall av artificiella skandaler är de löpsedelsberoende kvällstidningarna. De uppfinner skandalerna, de när dem och låter dem slutligen dö. I fall med politiker inblandade så hjälper resten av pressen ofta till - se till exempel den senaste månadens händelser med Lars Danielsson och fifasnubben med raggningssamtalen.
Dessa händelser är på sätt och vis moraliska teknikaliteter, de är Kinnekulle - nej, en fralla - och Watergate är Mount Everest. Tidningsankor, de blåser snabbt förbi, inte så farligt, kan man resonera, men de ödelägger människoliv och stjäl min tid.
Jag frågar: Hur perfekt vill vi att en människa ska vara?
Vad kan man kräva i form av korrekt beteende?
Hur små krokar kan en tidningsanka hängas upp på?
Hur skapas en skandal?
Hur lätt är det att fylla mallen?
Hur lätt kan man trigga en människa genom att lägga material i nämnda mall?
Räcker det rentav med att skriva det i en tidning i den förväntade formen för att körerna ska fylla sina lungor?
Rättigheter utan möjlighet att någonsin uppfyllas står mig upp i halsen. Offentligt vädrat tycka-synd gör mig illamående. Energin kan användas bättre.
2006-06-01
Lokalpatriot?
Fullkomligt dravel. Jag hinner inte tänka klart, folk avbryter mig heta tiden. Men lyss:
Patriotism är fult. Jag är ingen överdriven anhängare av nationalstaten som sådan, det är väl mest sentimentalitet och längtan efter identitet och tillhörighet som gör att jag tycker att det vore lite smärtsamt om kronan försvann som valuta och gränserna löstes upp, och sådant känslopjunk kan man inte ta hänsyn till. Patriotism är sociogeografisk egoism, och egoism är fult.
Lokalpatriotism är konstigt nog inte så fult. Tag här ett exemplum: i DN:s genanta numera torsdagsbilaga På Stan skrivs varje vecka en liten ledare, helt i onödan om du frågar mig. Visst, man ska väl få glänsa åtminstone lite om man nu fått posten som redaktör för det ungdomligaste en tidning kan ha, men de brukar vara rent sjukt trista, de där små ledarna.
Temat för dagens På Stan är alla de Quislingar från andra landsändar som sökt lyckan i nordens enda storstad, de inflyttade stackars ungdomarna från hålor som Växjö och Tidaholm. Redaktören försöker ta upp ämnet antar jag, liksom ge läsaren ett smakprov. Hon vill säga "varsågod" och vinka in oss i den veritabla orgie i ungdomligt navelskådande av före detta ungdomar som bjuds varje vecka, numera alltså på torsdagar.
Redaktören själv har på sin bildbyline en uppsyn som om hon suttit framför datorn i 72 timmar och levt på snus och pulverkaffe, kanske ska det verka ungdomligt nonchalant. Dunno.
Hon är stolt. Hon är infödd stockholmare sedan, höråhäpna, tre generationer! Ingen jävla andra generationens invandrare här, inte. Reportagen de presenterar idag handlar alltså om bland annat Sala- och Gävlebor som vill träffa andra Sala- och Gävlebor. Kanske för att minnas Gävle och Sala, för att känna att de har en gemensam kulturell grund att stå på, att de har en bakgrund och historia. Redaktören skriver att hon inte kan fatta det. Reser man inte ifrån Sala för att slippa salaborna, skriver hon.
Visst, jag är medveten om vissa stockholmares avskyvärda stockholmscentricitet och hatar den djupt, men att så blatant slänga ur sig att ingen jävel vill bo i Sala, hur kan någon vilja umgås med Salabor - och är du inflyttad stockholmare, borde du inte då skära alla band med hembygden? Låtsas för guds skulle inte om att du inte är infödd, liksom. Hur fan ska man kunna ha ett mångkulturår i ett land där man som tidningsredaktör öppet förespråkar monokulturalism? Ödmjukhet finns av många slag, den asiatiskt självförklenande kanske är onödig, men jag tror att ett litet mått ödmjukhet vore på sin plats.
Alla stockholmare som ba'nte fattar hur man stå ut med att bo i Trollhättan borde skickas ut och omskolas i någon sorts läger, ett läger i form av en sketen liten håla på inte-riktigt-landsbygden-men-nästan. Taggtråd runt. De skulle tvingas bo där tills de älskade sin håla för att det var deras hem. Stackars de stockholmare som är sådär, kanske ser de inte hemmet för allt snack om utbud?
Ordförande Mao skulle i alla fall aldrig ha tolererat en attityd som deras. Inte jag heller, men jag antar att ni skulle bry er mer om jag varit ordförande Mao. Nu är jag bara jag. Och inte fan vill jag bo i Sala.
Patriotism är fult. Jag är ingen överdriven anhängare av nationalstaten som sådan, det är väl mest sentimentalitet och längtan efter identitet och tillhörighet som gör att jag tycker att det vore lite smärtsamt om kronan försvann som valuta och gränserna löstes upp, och sådant känslopjunk kan man inte ta hänsyn till. Patriotism är sociogeografisk egoism, och egoism är fult.
Lokalpatriotism är konstigt nog inte så fult. Tag här ett exemplum: i DN:s genanta numera torsdagsbilaga På Stan skrivs varje vecka en liten ledare, helt i onödan om du frågar mig. Visst, man ska väl få glänsa åtminstone lite om man nu fått posten som redaktör för det ungdomligaste en tidning kan ha, men de brukar vara rent sjukt trista, de där små ledarna.
Temat för dagens På Stan är alla de Quislingar från andra landsändar som sökt lyckan i nordens enda storstad, de inflyttade stackars ungdomarna från hålor som Växjö och Tidaholm. Redaktören försöker ta upp ämnet antar jag, liksom ge läsaren ett smakprov. Hon vill säga "varsågod" och vinka in oss i den veritabla orgie i ungdomligt navelskådande av före detta ungdomar som bjuds varje vecka, numera alltså på torsdagar.
Redaktören själv har på sin bildbyline en uppsyn som om hon suttit framför datorn i 72 timmar och levt på snus och pulverkaffe, kanske ska det verka ungdomligt nonchalant. Dunno.
Hon är stolt. Hon är infödd stockholmare sedan, höråhäpna, tre generationer! Ingen jävla andra generationens invandrare här, inte. Reportagen de presenterar idag handlar alltså om bland annat Sala- och Gävlebor som vill träffa andra Sala- och Gävlebor. Kanske för att minnas Gävle och Sala, för att känna att de har en gemensam kulturell grund att stå på, att de har en bakgrund och historia. Redaktören skriver att hon inte kan fatta det. Reser man inte ifrån Sala för att slippa salaborna, skriver hon.
Visst, jag är medveten om vissa stockholmares avskyvärda stockholmscentricitet och hatar den djupt, men att så blatant slänga ur sig att ingen jävel vill bo i Sala, hur kan någon vilja umgås med Salabor - och är du inflyttad stockholmare, borde du inte då skära alla band med hembygden? Låtsas för guds skulle inte om att du inte är infödd, liksom. Hur fan ska man kunna ha ett mångkulturår i ett land där man som tidningsredaktör öppet förespråkar monokulturalism? Ödmjukhet finns av många slag, den asiatiskt självförklenande kanske är onödig, men jag tror att ett litet mått ödmjukhet vore på sin plats.
Alla stockholmare som ba'nte fattar hur man stå ut med att bo i Trollhättan borde skickas ut och omskolas i någon sorts läger, ett läger i form av en sketen liten håla på inte-riktigt-landsbygden-men-nästan. Taggtråd runt. De skulle tvingas bo där tills de älskade sin håla för att det var deras hem. Stackars de stockholmare som är sådär, kanske ser de inte hemmet för allt snack om utbud?
Ordförande Mao skulle i alla fall aldrig ha tolererat en attityd som deras. Inte jag heller, men jag antar att ni skulle bry er mer om jag varit ordförande Mao. Nu är jag bara jag. Och inte fan vill jag bo i Sala.
2006-05-31
Allmänintresset är dött.
Era älskade kvällstidningar (ja, ni verkar ju älska dem, jävla plebejer) har inte nått botten än, även om det känns så. Vi skriker stopp gång på gång, menar att nu är gränsen nådd, sen står den där lismande horan Otto Sjöberg och hävdar allmänintresse eller misstag i nyheterna; hans uppsyn, det han försvarar och det han står för gör mig fysiskt sjuk.
Det hittills värsta är att intervjua och publicera bild på en 12-årig flicka som bara ett par dagar tidigare blivit knivskuren och våldtagen av sin kompis styvfar, kompisen knivades till döds. Bilden av henne hamnade på löpet. Båda kvällstidnigarna hade intervjuer, ingen är oskyldig.
Det är oförsvarligt, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det är regel nummer fucking ett, håll dig ifrån folk som är chockade och kanske gör saker de ångrar. Är de dessutom barn, så kanske det inte räcker med att fråga det våldtagna barnets föräldrar - kanske borde man hålla sig borta ändå, av allmän, mänsklig hänsyn?
Man ska vara 18 för att spela in porrfilm och röka och dricka, det är samma sak, man kan inte ta ansvar för sina egna handlingar innan man är vuxen uppgiften. Men föräldrar får ju inte köpa ut sprit och cigarretter till sina ungar? Och man kan ju inte komma till Film AB Erototon med en lapp från mamma om att man visst får göra porr?
Trots det kan man ju inte sätta en åldersgräns för medverkan i tidningen, så ansvaret faller, även om barnets föräldrar säger ja, på producenten. På golvet är det reportern, sedan kanske nyhetschefen, sist den ansvarige utgivaren, och kanske även, om man vill vara lite radikal, ägarna. Tidningen kan inte två sina händer och avsäga sig allt ansvar för att förmyndare skrivit under på den streckade linjen. Den tolvåriga flickan kan drabbas av posttraumatisk stress eller något annat shit, sådant kommer som bekant inte sällan först efter att känslorna bearbetats. Kvällspressen är helt fel forum att bearbeta dessa känslor i.
Vi kan gapa och skrika och kräva räfst, men inget händer. Plebs har ett minne som en guldfisk, ett minne av vars RAM faktiskt kvällspressen och de andra medierna utgör en mycket, mycket stor del. Vår kollektiva ilska närs av den; slutar reportrarna bevaka så är frågan död. De har makten att tysta eventuell kritik, i ett medievacuum kan ingen höra Bo Rothstein skrika.
En nylig undersökning om amerikanska förhållanden, helt klart applicerbar på svenska, visade att medborgarrättstankarna svalnade betänkligt i de amerikanska sinnena när medierna inte bevakade dem, vilket är ett i och för sig onödigt bevis på mediernas makt, men det får dig, plebs, att förstå vad jag menar.
Inledningsvis skrev jag att kvällspressen inte nått botten än. Det kan vi ta för säkert och givet. Ursäkten för deras övertramp verkar hela tiden vara allmänintresset.
Något sådant finns inte. Begreppet är dött. Det skulle innebära att läsaren på ett eller annat sätt behöver veta om någonting eller mår bättre av det. Ta en kvällstidning och fundera över hur mycket av informationen som faktiskt är relevant för dig eller ditt uppdrag som innehavare av rösträtt i en demokrati. Betänk sedan hur många medieteoretiker som menar att det är därför vi har tryckfrihet. En statsmakt utanför staten, om den kallas tredje, fjärde eller sjättifemte är ointressant. Granska och sätta dit.
Sen det här.
Nå, de kommer gå längre och längre tills upplagorna inte längre ökar av ett saftigt löp, när och hur nu det skulle kunna ske. Det enda man kan göra är att, jag vet inte, dra in presstödet*? För ni fortsätter ju uppenbarligen att köpa skiten vad fan de än tar sig för, era satans, olycksrunkande plebejer.
*Vilket är omöjligt, eftersom det skulle kräva att någon avgjorde vad som var bra och dåligt. Smakdömeri ses inte med blida ögon i vår socialdemokratiska, mentala diktatur.
Det hittills värsta är att intervjua och publicera bild på en 12-årig flicka som bara ett par dagar tidigare blivit knivskuren och våldtagen av sin kompis styvfar, kompisen knivades till döds. Bilden av henne hamnade på löpet. Båda kvällstidnigarna hade intervjuer, ingen är oskyldig.
Det är oförsvarligt, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det är regel nummer fucking ett, håll dig ifrån folk som är chockade och kanske gör saker de ångrar. Är de dessutom barn, så kanske det inte räcker med att fråga det våldtagna barnets föräldrar - kanske borde man hålla sig borta ändå, av allmän, mänsklig hänsyn?
Man ska vara 18 för att spela in porrfilm och röka och dricka, det är samma sak, man kan inte ta ansvar för sina egna handlingar innan man är vuxen uppgiften. Men föräldrar får ju inte köpa ut sprit och cigarretter till sina ungar? Och man kan ju inte komma till Film AB Erototon med en lapp från mamma om att man visst får göra porr?
Trots det kan man ju inte sätta en åldersgräns för medverkan i tidningen, så ansvaret faller, även om barnets föräldrar säger ja, på producenten. På golvet är det reportern, sedan kanske nyhetschefen, sist den ansvarige utgivaren, och kanske även, om man vill vara lite radikal, ägarna. Tidningen kan inte två sina händer och avsäga sig allt ansvar för att förmyndare skrivit under på den streckade linjen. Den tolvåriga flickan kan drabbas av posttraumatisk stress eller något annat shit, sådant kommer som bekant inte sällan först efter att känslorna bearbetats. Kvällspressen är helt fel forum att bearbeta dessa känslor i.
Vi kan gapa och skrika och kräva räfst, men inget händer. Plebs har ett minne som en guldfisk, ett minne av vars RAM faktiskt kvällspressen och de andra medierna utgör en mycket, mycket stor del. Vår kollektiva ilska närs av den; slutar reportrarna bevaka så är frågan död. De har makten att tysta eventuell kritik, i ett medievacuum kan ingen höra Bo Rothstein skrika.
En nylig undersökning om amerikanska förhållanden, helt klart applicerbar på svenska, visade att medborgarrättstankarna svalnade betänkligt i de amerikanska sinnena när medierna inte bevakade dem, vilket är ett i och för sig onödigt bevis på mediernas makt, men det får dig, plebs, att förstå vad jag menar.
Inledningsvis skrev jag att kvällspressen inte nått botten än. Det kan vi ta för säkert och givet. Ursäkten för deras övertramp verkar hela tiden vara allmänintresset.
Något sådant finns inte. Begreppet är dött. Det skulle innebära att läsaren på ett eller annat sätt behöver veta om någonting eller mår bättre av det. Ta en kvällstidning och fundera över hur mycket av informationen som faktiskt är relevant för dig eller ditt uppdrag som innehavare av rösträtt i en demokrati. Betänk sedan hur många medieteoretiker som menar att det är därför vi har tryckfrihet. En statsmakt utanför staten, om den kallas tredje, fjärde eller sjättifemte är ointressant. Granska och sätta dit.
Sen det här.
Nå, de kommer gå längre och längre tills upplagorna inte längre ökar av ett saftigt löp, när och hur nu det skulle kunna ske. Det enda man kan göra är att, jag vet inte, dra in presstödet*? För ni fortsätter ju uppenbarligen att köpa skiten vad fan de än tar sig för, era satans, olycksrunkande plebejer.
*Vilket är omöjligt, eftersom det skulle kräva att någon avgjorde vad som var bra och dåligt. Smakdömeri ses inte med blida ögon i vår socialdemokratiska, mentala diktatur.
2006-05-19
Om LAS och ett status quo
Jag är en känslomänniska. Jag går runt och känner saker, nästan varje dag. En av de senare sakerna jag känt handlar om arbetsplatser, mina och andras. På dem - arbetsplatserna - arbetar människor. Det kan vi kalla axiom 1. Och som ni känner till så är inte tillståndet på arbetsmarknaden det bästa, det är axiom 2. För man ihop dessa får man en intressant dekokt. I alla fall inuti mitt huvud.
Jag arbetade ett tag på en arbetsplats där samtliga arbetande var av en yrkesgrupp inom vilken stor arbetsbrist råder. Alla tycks vilja tillhöra den trots det, därför är det svårt att få jobb inom den och lönerna är inte så höga. Branschen som yrkesgruppen anställs inom går inte heller särskilt bra. En jämförelse kunde vara att en hel massa människor plötsligt började göra lergökar, trots att marknaden i allt mindre utsträckning efterfrågade dessa smått värdelösa blåsinstrument. Ponera att de var inne att producera, men inte lika inne att konsumera.
Hur som helst, alla som börjar på en sådan arbetsplats sparkas efter ett halvår, eller ett år, eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa. Tanken är att om man jobbat ett tag på en plats, så ska man automatiskt få fast anställning, med de fördelar det innebär. Ett sträck i räkningen för Rosenbad är att de tydligen inte förutspådde att arbetsplatserna inte kan anställa människor, eftersom det är så magnifikt dyrt. Den lag som ska skydda de stackare som inte redan är inne på arbetsmarknaden genom att ge dem fast anställning, får dem att hoppa in och sedan raskt studsa ut, ungefär som illegala mexikanska immigranter över den amerikanska gränsen. Sidospår, jag vet. Men här är det JAG som skriver.
LAS gör andra saker också, och andra lagar hjälper till därmed. Bra saker som har en förmåga att slå bakut. Man ska självklart inte bli av med sitt jobb för att man blir sjuk eller gravid eller tar hand om barn, men fan om inte rättigheterna runt det medför problem som allt annat. Arbetsplatsen utan kontinuitet blir en av konsekvenserna. Nästan alla har väl varit där, på arbetsplatser med frånvarande medarbetare. Man har en poltergeist eller ett bleknat minne till kollega. Vederbörande har kanske varit sjukskriven i två år, sedan barnledig, därefter återgången till sjukskrivningen, sen fött sitt andra barn, och sedan sjukskriven. Den dag när denna stackars människa ska tillbaks till jobbet, så kan
Alla vill vi att man ska kunna bli sjuk och att man ska kunna få barn utan att jobbet försvinner, men det får så konstiga konsekvenser i kombination med LAS. Arbetsplatsen som består av bara vikarier känns inte seriös, den saknar fasta punkter och behöver kontinuitet. Få arbetsplatser är mer än personerna som arbetar där. Om ingen vågar eller kan ta ansvar uppstår det ett status quo av initiativlöshet, jojomen, jag har sett det i närbild. Den yngre generation som ska ta över en dag på arbetsplatsen har inga rötter i den, och möjligen - vi får se - går det hela åt helvete. Den yngre generationen är helt enkelt bortlagstiftad.
Frankrike är revolutionernas och upploppens lilla plantskola och protesternas Mecka. Vi har en del att lära av fransoserna, men det är gråsossar och småföretagare och parkarbetare som ska våga protestera, inte Ung Vänster och SUF. Femtonåriga anarkafeminister tar en lite för stor bit av protestkakan. Sund kritik mot LAS och ett förslag som gör att man kanske kan få jobba längre än sex månader innan man tvingas gå, möts av slentrianprotester från medelklassens dreads- och munkjackegerilla. De såg ju under upploppen i de parisiska förorterna hur kul man kan ha, men var lite för vita och för mycket från Stuvsta för raskravaller.
Nu, däremot, försökte något fåtal. Klirr. Tyvärr var det inte bakom den grupp som brukar kallas ungdomen de ställde sig när de krossade Centerns skyltfönster. Det var bakom sossarna och deras hjärntvättspolitik de stod, och jag är inte säker på hur revolutionärt det är. Indentitetssökandet, en mycket svår och långdragen ungdomlig process, går dessvärre ut över politiken när ideologi ger en tillträde till en sammansvetsad grupp att känna samhörighet med. Skitungar, helt enkelt. Gode Gud, om de sänker rösträttsåldern eller inför mer elevdemokrati, så emigrerar jag.
Att fimpa LAS skulle inte ge oss ett mer cyniskt och onskefullt samhällsklimat. Det cyniska och ondskefulla är att kasta åt pöbeln ett köttben som låter som om det är för dem när de gnager lite på det. På något sätt får man sedan pöbeln att med näbbar, klor och kanske vassa pinnar försvara sin rättighet, fastän den inte ger dem någonting.
Verkligheten ser oerhört olika ut för olika människor, tydligen. Vissa pratar om rättigheter som om de vore gudagivna. För mig in the prime of my youth är den nuvarande "anställningstryggheten" di kallart en hämsko, en boja; för reclaimarna är det millimeterrättvisa på ett papper som är grejen, de ska ha samma rättigheter som sina päron fastän de förlorar på det.
Utan dagens LAS skulle de arbetsplatser jag skrev om tidigare kunna anställa en och annan. Visst, skulle tiderna bli sämre skulle de få gå, men måste man inte krama företagen lite också - inte bara de anställda? Trots allt finns det inga jobb alls utan företag. Och är det inte bättre att fler har jobb när tiderna är goda men färre när de är dåliga, än att ingen har jobb alls? Va?
Hm. Låter det här mycket reaktionärt?
Jag arbetade ett tag på en arbetsplats där samtliga arbetande var av en yrkesgrupp inom vilken stor arbetsbrist råder. Alla tycks vilja tillhöra den trots det, därför är det svårt att få jobb inom den och lönerna är inte så höga. Branschen som yrkesgruppen anställs inom går inte heller särskilt bra. En jämförelse kunde vara att en hel massa människor plötsligt började göra lergökar, trots att marknaden i allt mindre utsträckning efterfrågade dessa smått värdelösa blåsinstrument. Ponera att de var inne att producera, men inte lika inne att konsumera.
Hur som helst, alla som börjar på en sådan arbetsplats sparkas efter ett halvår, eller ett år, eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa. Tanken är att om man jobbat ett tag på en plats, så ska man automatiskt få fast anställning, med de fördelar det innebär. Ett sträck i räkningen för Rosenbad är att de tydligen inte förutspådde att arbetsplatserna inte kan anställa människor, eftersom det är så magnifikt dyrt. Den lag som ska skydda de stackare som inte redan är inne på arbetsmarknaden genom att ge dem fast anställning, får dem att hoppa in och sedan raskt studsa ut, ungefär som illegala mexikanska immigranter över den amerikanska gränsen. Sidospår, jag vet. Men här är det JAG som skriver.
LAS gör andra saker också, och andra lagar hjälper till därmed. Bra saker som har en förmåga att slå bakut. Man ska självklart inte bli av med sitt jobb för att man blir sjuk eller gravid eller tar hand om barn, men fan om inte rättigheterna runt det medför problem som allt annat. Arbetsplatsen utan kontinuitet blir en av konsekvenserna. Nästan alla har väl varit där, på arbetsplatser med frånvarande medarbetare. Man har en poltergeist eller ett bleknat minne till kollega. Vederbörande har kanske varit sjukskriven i två år, sedan barnledig, därefter återgången till sjukskrivningen, sen fött sitt andra barn, och sedan sjukskriven. Den dag när denna stackars människa ska tillbaks till jobbet, så kan
- arbetsplatsen vara helt annorlunda,
- arbetsuppgifterna vara andra,
- arbetskamraterna vara utbytta och
- människan själv vara en annan.
Alla vill vi att man ska kunna bli sjuk och att man ska kunna få barn utan att jobbet försvinner, men det får så konstiga konsekvenser i kombination med LAS. Arbetsplatsen som består av bara vikarier känns inte seriös, den saknar fasta punkter och behöver kontinuitet. Få arbetsplatser är mer än personerna som arbetar där. Om ingen vågar eller kan ta ansvar uppstår det ett status quo av initiativlöshet, jojomen, jag har sett det i närbild. Den yngre generation som ska ta över en dag på arbetsplatsen har inga rötter i den, och möjligen - vi får se - går det hela åt helvete. Den yngre generationen är helt enkelt bortlagstiftad.
Frankrike är revolutionernas och upploppens lilla plantskola och protesternas Mecka. Vi har en del att lära av fransoserna, men det är gråsossar och småföretagare och parkarbetare som ska våga protestera, inte Ung Vänster och SUF. Femtonåriga anarkafeminister tar en lite för stor bit av protestkakan. Sund kritik mot LAS och ett förslag som gör att man kanske kan få jobba längre än sex månader innan man tvingas gå, möts av slentrianprotester från medelklassens dreads- och munkjackegerilla. De såg ju under upploppen i de parisiska förorterna hur kul man kan ha, men var lite för vita och för mycket från Stuvsta för raskravaller.
Nu, däremot, försökte något fåtal. Klirr. Tyvärr var det inte bakom den grupp som brukar kallas ungdomen de ställde sig när de krossade Centerns skyltfönster. Det var bakom sossarna och deras hjärntvättspolitik de stod, och jag är inte säker på hur revolutionärt det är. Indentitetssökandet, en mycket svår och långdragen ungdomlig process, går dessvärre ut över politiken när ideologi ger en tillträde till en sammansvetsad grupp att känna samhörighet med. Skitungar, helt enkelt. Gode Gud, om de sänker rösträttsåldern eller inför mer elevdemokrati, så emigrerar jag.
Att fimpa LAS skulle inte ge oss ett mer cyniskt och onskefullt samhällsklimat. Det cyniska och ondskefulla är att kasta åt pöbeln ett köttben som låter som om det är för dem när de gnager lite på det. På något sätt får man sedan pöbeln att med näbbar, klor och kanske vassa pinnar försvara sin rättighet, fastän den inte ger dem någonting.
Verkligheten ser oerhört olika ut för olika människor, tydligen. Vissa pratar om rättigheter som om de vore gudagivna. För mig in the prime of my youth är den nuvarande "anställningstryggheten" di kallart en hämsko, en boja; för reclaimarna är det millimeterrättvisa på ett papper som är grejen, de ska ha samma rättigheter som sina päron fastän de förlorar på det.
Utan dagens LAS skulle de arbetsplatser jag skrev om tidigare kunna anställa en och annan. Visst, skulle tiderna bli sämre skulle de få gå, men måste man inte krama företagen lite också - inte bara de anställda? Trots allt finns det inga jobb alls utan företag. Och är det inte bättre att fler har jobb när tiderna är goda men färre när de är dåliga, än att ingen har jobb alls? Va?
Hm. Låter det här mycket reaktionärt?
2006-05-17
Journalistik - why the fuck?
Jag är utbildad till bland annat journalist. Det är intressant, och potentiellt ett mycket givande arbete. Man kan beroende på var man jobbar få träffa allt från kungar och Lars Danielsson till små tanter och uttråkade kommunpolitiker i brun kavaj. Tycker man att det är kul att träffa folk är det ett bra jobb rakt av, tycker man dessutom om att skriva oavsett ämne är det enastående, men vill man förändra världen kan det nog vara bäst att se till att man jobbar där man får träffa kungar och Lars Danielsson.
Att granska makten, det är guldyxan journalistiken svänger. Det är försvaret, för journalistiken tycks förvånansvärt ofta kräva försvar. Människor ska få veta. Naturligtvis. Sen har jag också suttit där och tillämpat konsekvensneutralitet med en gnagande känsla i njurtrakten av att jag skrivit saker ingen vinner på att veta. Förvisso nyheter och ett första steg på en tusenmilavandring mot guldspaden, men en person förlorade på det, och han var bonde ute i obygden. Han kände sig, efter att både jag och länsstyrelsen varit och rotat i hans affärer, illa behandlad av bägge parter. Han trodde naturligtvis att jag skulle ställa mig på hans sida, han var ju den lilla människan som fått den skog som gått i arv i hans släkt sedan 1500-talet exproprierad för att flora och fauna skulle få bo kvar. I hans ögon var det djupt orättvist. Han hade förvisso köpt ny skog nu, men ändå.
Han hade inte tillstymmelse till näbbstövlar, bonden, men jag kände mig tvungen att dra på mina. Naturligtvis smäller oersättliga naturvärden högre än att han ska få ha kvar skog som han ändå tänkte avverka, och han hade dessutom fått skäligt betalt. Länsstyrelsen sade att det "nog inte var hemligstämplat längre" och upplyste mig om hur mycket han fått, jag skrev det i konsekvensneutralitetens namn - medborgarna måste få veta. Men mannen som inkasserat blev fly förbannad, han ville naturligtvis inte att grannar och släkt skulle veta att han och hans bror numera var miljonärer. Det kan jag förstå, och det är sådant jag personligen tycker att man ska ta hänsyn till. Affärer som är ärliga behöver ingen känna till. Vill folk veta, kan de fråga Johansson eller ringa länsstyrelsen själva. Men finns inget skumrask att skriva om, då tar man den krydda man har.
Jag hoppas och är nästan säker på att det inte ledde till några tråkigheter, men jag kan ändå inte släppa det. Det var min första gång, min konsekvensneutrala oskuld. Jag fick en artikel som framstod som blodigare än den egentligen var, endast genom att lägga till en mening med en summa i. Den väckte omedelbart vissa associationer i läsarens lilla landsbygdshuvud insåg jag efteråt. "Håhå, bröderna Johansson är rika nu. Jassåja, köpa ny traktor, fint ska det vara, ja nu kunde de gott bjuda på middagar med fileter och kaviar. Varför gör de inte det, snåla gubbar var de tydligen, jaha, så mycket var den vänskapen värd. Allt bra de gjort, det tänker jag minsann glömma." Jag kan ha påverkat deras livssituation bara genom att säga en "sanning" för att vinna en knivsudd ära. Jag blev en del av den raupenschleppergefühl* som pressen kör med. Helst aldrig mer.
Börsen har börjat sjunka nu. Jag är putt eftersom jag är en av de många, många som äger ett par aktier och som är putta. Den har inte sjunkit mycket än, och lämnad i fred skulle den säkert kvickna till på hallgolvet, släpa sig in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Dessvärre verkar det som om Aftonbladet ger den jäveln inte bara en näve piller till utan dessutom skjuter till en halvflaska Jack och lägger färdigknutet rep inom räckhåll. Börsen styrs till stor del av psykologi, och säger man sälj och folk säljer, så sjunker den ännu mer. Men vissa tidningar skiter i hur de påverkar världen. De flyter som härsket stekflott på ytan i samhällets diskho, och menar att samhället behöver informationen. Men om de sänker börsen? Är inte det en rätt svår konsekvens? Sånt kan man inte ta hänsyn till. Information är helig, och den måste fram, fabricerad, korrekt eller bara onödig. Jag är inte så sugen på att konkurrera med dem.
*Det där kan du ju klura på med en ordbok.
Att granska makten, det är guldyxan journalistiken svänger. Det är försvaret, för journalistiken tycks förvånansvärt ofta kräva försvar. Människor ska få veta. Naturligtvis. Sen har jag också suttit där och tillämpat konsekvensneutralitet med en gnagande känsla i njurtrakten av att jag skrivit saker ingen vinner på att veta. Förvisso nyheter och ett första steg på en tusenmilavandring mot guldspaden, men en person förlorade på det, och han var bonde ute i obygden. Han kände sig, efter att både jag och länsstyrelsen varit och rotat i hans affärer, illa behandlad av bägge parter. Han trodde naturligtvis att jag skulle ställa mig på hans sida, han var ju den lilla människan som fått den skog som gått i arv i hans släkt sedan 1500-talet exproprierad för att flora och fauna skulle få bo kvar. I hans ögon var det djupt orättvist. Han hade förvisso köpt ny skog nu, men ändå.
Han hade inte tillstymmelse till näbbstövlar, bonden, men jag kände mig tvungen att dra på mina. Naturligtvis smäller oersättliga naturvärden högre än att han ska få ha kvar skog som han ändå tänkte avverka, och han hade dessutom fått skäligt betalt. Länsstyrelsen sade att det "nog inte var hemligstämplat längre" och upplyste mig om hur mycket han fått, jag skrev det i konsekvensneutralitetens namn - medborgarna måste få veta. Men mannen som inkasserat blev fly förbannad, han ville naturligtvis inte att grannar och släkt skulle veta att han och hans bror numera var miljonärer. Det kan jag förstå, och det är sådant jag personligen tycker att man ska ta hänsyn till. Affärer som är ärliga behöver ingen känna till. Vill folk veta, kan de fråga Johansson eller ringa länsstyrelsen själva. Men finns inget skumrask att skriva om, då tar man den krydda man har.
Jag hoppas och är nästan säker på att det inte ledde till några tråkigheter, men jag kan ändå inte släppa det. Det var min första gång, min konsekvensneutrala oskuld. Jag fick en artikel som framstod som blodigare än den egentligen var, endast genom att lägga till en mening med en summa i. Den väckte omedelbart vissa associationer i läsarens lilla landsbygdshuvud insåg jag efteråt. "Håhå, bröderna Johansson är rika nu. Jassåja, köpa ny traktor, fint ska det vara, ja nu kunde de gott bjuda på middagar med fileter och kaviar. Varför gör de inte det, snåla gubbar var de tydligen, jaha, så mycket var den vänskapen värd. Allt bra de gjort, det tänker jag minsann glömma." Jag kan ha påverkat deras livssituation bara genom att säga en "sanning" för att vinna en knivsudd ära. Jag blev en del av den raupenschleppergefühl* som pressen kör med. Helst aldrig mer.
Börsen har börjat sjunka nu. Jag är putt eftersom jag är en av de många, många som äger ett par aktier och som är putta. Den har inte sjunkit mycket än, och lämnad i fred skulle den säkert kvickna till på hallgolvet, släpa sig in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Dessvärre verkar det som om Aftonbladet ger den jäveln inte bara en näve piller till utan dessutom skjuter till en halvflaska Jack och lägger färdigknutet rep inom räckhåll. Börsen styrs till stor del av psykologi, och säger man sälj och folk säljer, så sjunker den ännu mer. Men vissa tidningar skiter i hur de påverkar världen. De flyter som härsket stekflott på ytan i samhällets diskho, och menar att samhället behöver informationen. Men om de sänker börsen? Är inte det en rätt svår konsekvens? Sånt kan man inte ta hänsyn till. Information är helig, och den måste fram, fabricerad, korrekt eller bara onödig. Jag är inte så sugen på att konkurrera med dem.
*Det där kan du ju klura på med en ordbok.
2006-05-12
Sapir skulle piska Whorf i en fajt.
Hal is. Jag tänker skriva om invandrare och homosexuella.
Flera gånger i veckan publiceras sammandrag och resultat av någon utredning i landets morgontidningar. Oftast är det rapportförfattarna själva som plitar ihop en artikel, naturligtvis för att om de inte gör det så är det inte en jäkel som läser rapporten de så mödosamt sammanställt, kanske under flera år.
Forskare brukar också försöka ta plats, även om de ibland verkar behandlas lite mer styvmoderligt av pressen - de skulle ju kunna slå mynt av sina resultat, en utredning är ju "bara" propaganda och tidningen gynnar då inget privat intresse. (Att sedan propaganda bör behandlas mer styvmoderligt än all annan information, det tar vi en annan gång.)
Statsvetaren Kristina Boréus presenterade i DN (11/5) en rapport, den varnar för att politiker under valrörelsen i år genom sitt språk ska spela på en vi- och domkänsla mellan invandrare och svenskar. Bland annat ser hon det som ett problem att man debatten om invandring sedan 1988 börjat problematisera de så kallade invandrarna som grupp. Mer och mer för varje år, säger hon. Makten ligger hos politiker och journalister, de påverkar i mycket hur vi ser på den gruppen och alla andra andra. Genom språket. Att säga ordet "invandrare" skiljer ut dem som grupp, och ökar på polariseringen.
Gott så. Det stämmer säkert. Men vad är alternativet? Att blunda? Att genom sitt språk låtsas att något inte finns? Det är klart att det finns grupper i samhället som på ett eller annat sätt kan skiljas ut från en majoritet. I morse publicerades i DN en krevad från en uppsalastudent i form av en insändare, där han sågade användandet av minoritets-majoritetstankar i en artikel som behandlade en undersökning som visade att lesbiska kvinnor reagerar på samma sätt som män när de får lukta på kvinnliga doftämnen. Artikeln sade att de lesbiska kvinnorna reagerade som "män" och inte som "heterosexuella män", och är alltså heteronormativ i och med att den utgår från att heterosexuella är normen.
Jag ser ett problem i argumentationen där, och det är att de heterosexuella ÄR normen. Visst, det är naturligtvis skitjobbigt att bli utpekad som avvikande hela tiden, men i detta fall är ju problemet sociala attityder och inte språket. Insändaren av insändaren är en petimeter och en paragrafryttare. Det är kanske inte alla förunnat att se hela bilden.
Retoriken är mycket viktig för de politiska skeendena, inte fan hade Adolf kommit särskilt långt om han inte haft förmågan att övertyga folk om att Polen borde invaderas, ghetton inhägnas och så småningom allsköns människor arbetas och gasas ihjäl, inte en suck. Men går det att göra tvärt om? Kan man minska polariseringen i samhället genom att sluta använda vissa ord och begrepp? Försvinner den del av sveriges befolkning som varit här kortare tid än hela sitt liv som minoritet för att de inte längre har ett gruppnamn? Slutade Prince vara Prince när han skaffade sig en symbol istället för ett namn? Svaret, det är nej.
Det fanns en amerikan mellan 1884-1936 som kallades Edward Sapir, han var lingvist. Han hade en elev som hette Benjamin Lee Whorf, 13 år yngre men som dog bara fem år efter Sapir, varför vet jag inte. Kanske av sorg efter vännens död? Vi säger så. Ett stickspår, jag vet, vad jag vill prata om är vad de gjorde, inte berätta om dem som personer. Herrarna Sapir och Whorf hade en hypotes som är berömd bland språkvetare, den kallas Sapir-Whorfhypotesen.
Den säger ungefär att språket är såpass kulturbärande att den folkgrupp som saknar ett ord för till exempel färgen blå, över huvud taget inte kan föreställa sig den. De saknar genom luckan i språket förmågan att tänka på blått. Till exempel så ska nämnda färg inte ha kommit till våra breddgrader förrän relativt sent - innan vi kallade blått blått, så kallade vi blått brunt. Opraktiskt, minst sagt, om man nu ofta diskuterar färger.
De har motbevisats gång på gång dessa goa herrar, hjärnan förenklar inte världen lika mycket som språket. I någon mån kanske teorin kan tillämpas, iallafall lite svagt. Vissa kulturer har inte behov av ett ord eller begrepp eller av att räkna och utvecklar därför inte tänkandet på just det området, men de kan ju fortfarande föreställa sig det eller få det förklarat för sig. Kort sagt, ingen tar längre Sapir-Whorfhypotesen för mycket mer än ett lingvistiskt-filosofiskt tankeexperiment. Men här, idag, sitter en statsvetare och vill i DN att den ska börja gälla. Genom ett nytt språkbruk så ska polariseringen upphöra. I språket skall heteronormativiteten upphöra, trots att den i verkligheten aldrig gör det förrän de homosexuella är fler än de heterosexuella. Det är det begreppet norm innebär. Det är en definition av majoriteten.
Vi har sett det förr, på 80-talet skulle sanitetsexperten ta städarens jobb. Yrkets status höjdes inte nämnvärt för det, men fenomenet gav upphov till mängder av skämt. Politiker får självklart inte börja vinna poäng på att populistisk hets mot någon eller göra en grupp till samhällelig syndabock. Men för guds skull - se helheten.
Flera gånger i veckan publiceras sammandrag och resultat av någon utredning i landets morgontidningar. Oftast är det rapportförfattarna själva som plitar ihop en artikel, naturligtvis för att om de inte gör det så är det inte en jäkel som läser rapporten de så mödosamt sammanställt, kanske under flera år.
Forskare brukar också försöka ta plats, även om de ibland verkar behandlas lite mer styvmoderligt av pressen - de skulle ju kunna slå mynt av sina resultat, en utredning är ju "bara" propaganda och tidningen gynnar då inget privat intresse. (Att sedan propaganda bör behandlas mer styvmoderligt än all annan information, det tar vi en annan gång.)
Statsvetaren Kristina Boréus presenterade i DN (11/5) en rapport, den varnar för att politiker under valrörelsen i år genom sitt språk ska spela på en vi- och domkänsla mellan invandrare och svenskar. Bland annat ser hon det som ett problem att man debatten om invandring sedan 1988 börjat problematisera de så kallade invandrarna som grupp. Mer och mer för varje år, säger hon. Makten ligger hos politiker och journalister, de påverkar i mycket hur vi ser på den gruppen och alla andra andra. Genom språket. Att säga ordet "invandrare" skiljer ut dem som grupp, och ökar på polariseringen.
Gott så. Det stämmer säkert. Men vad är alternativet? Att blunda? Att genom sitt språk låtsas att något inte finns? Det är klart att det finns grupper i samhället som på ett eller annat sätt kan skiljas ut från en majoritet. I morse publicerades i DN en krevad från en uppsalastudent i form av en insändare, där han sågade användandet av minoritets-majoritetstankar i en artikel som behandlade en undersökning som visade att lesbiska kvinnor reagerar på samma sätt som män när de får lukta på kvinnliga doftämnen. Artikeln sade att de lesbiska kvinnorna reagerade som "män" och inte som "heterosexuella män", och är alltså heteronormativ i och med att den utgår från att heterosexuella är normen.
Jag ser ett problem i argumentationen där, och det är att de heterosexuella ÄR normen. Visst, det är naturligtvis skitjobbigt att bli utpekad som avvikande hela tiden, men i detta fall är ju problemet sociala attityder och inte språket. Insändaren av insändaren är en petimeter och en paragrafryttare. Det är kanske inte alla förunnat att se hela bilden.
Retoriken är mycket viktig för de politiska skeendena, inte fan hade Adolf kommit särskilt långt om han inte haft förmågan att övertyga folk om att Polen borde invaderas, ghetton inhägnas och så småningom allsköns människor arbetas och gasas ihjäl, inte en suck. Men går det att göra tvärt om? Kan man minska polariseringen i samhället genom att sluta använda vissa ord och begrepp? Försvinner den del av sveriges befolkning som varit här kortare tid än hela sitt liv som minoritet för att de inte längre har ett gruppnamn? Slutade Prince vara Prince när han skaffade sig en symbol istället för ett namn? Svaret, det är nej.
Det fanns en amerikan mellan 1884-1936 som kallades Edward Sapir, han var lingvist. Han hade en elev som hette Benjamin Lee Whorf, 13 år yngre men som dog bara fem år efter Sapir, varför vet jag inte. Kanske av sorg efter vännens död? Vi säger så. Ett stickspår, jag vet, vad jag vill prata om är vad de gjorde, inte berätta om dem som personer. Herrarna Sapir och Whorf hade en hypotes som är berömd bland språkvetare, den kallas Sapir-Whorfhypotesen.
Den säger ungefär att språket är såpass kulturbärande att den folkgrupp som saknar ett ord för till exempel färgen blå, över huvud taget inte kan föreställa sig den. De saknar genom luckan i språket förmågan att tänka på blått. Till exempel så ska nämnda färg inte ha kommit till våra breddgrader förrän relativt sent - innan vi kallade blått blått, så kallade vi blått brunt. Opraktiskt, minst sagt, om man nu ofta diskuterar färger.
De har motbevisats gång på gång dessa goa herrar, hjärnan förenklar inte världen lika mycket som språket. I någon mån kanske teorin kan tillämpas, iallafall lite svagt. Vissa kulturer har inte behov av ett ord eller begrepp eller av att räkna och utvecklar därför inte tänkandet på just det området, men de kan ju fortfarande föreställa sig det eller få det förklarat för sig. Kort sagt, ingen tar längre Sapir-Whorfhypotesen för mycket mer än ett lingvistiskt-filosofiskt tankeexperiment. Men här, idag, sitter en statsvetare och vill i DN att den ska börja gälla. Genom ett nytt språkbruk så ska polariseringen upphöra. I språket skall heteronormativiteten upphöra, trots att den i verkligheten aldrig gör det förrän de homosexuella är fler än de heterosexuella. Det är det begreppet norm innebär. Det är en definition av majoriteten.
Vi har sett det förr, på 80-talet skulle sanitetsexperten ta städarens jobb. Yrkets status höjdes inte nämnvärt för det, men fenomenet gav upphov till mängder av skämt. Politiker får självklart inte börja vinna poäng på att populistisk hets mot någon eller göra en grupp till samhällelig syndabock. Men för guds skull - se helheten.
Guldträns
Jag är en av dem, om ni undrar, som fäster upp sina jeans runt vristerna med gummisnoddar åtta minuter innan det är hopplöst ute. Jag är den som vägrar bära baseballkeps. Symptomatiskt är det alltså att jag skaffar en "blogg" fastän det är så oerhört gjort. Det är nog det gjortaste som finns just nu. Förhoppningsvis ska det bli något nytt, det här. Naturligtvis blir den det också; just jag har aldrig haft en "blogg" förut, så det är ju oundvikligt.
Nå, väl bekomme.
(Förresten, självklart kommer jag aldrig fästa upp mina jeans med gummisnoddar, det var bara en metafor tänkt att beskriva mig som inte tillhörande slentrianmodets avant garde, och överfört alltså inte heller cyberrymdens.)
Nå, väl bekomme.
(Förresten, självklart kommer jag aldrig fästa upp mina jeans med gummisnoddar, det var bara en metafor tänkt att beskriva mig som inte tillhörande slentrianmodets avant garde, och överfört alltså inte heller cyberrymdens.)
2006-05-11
Hundsfott!
"Jag ska slita ner dina takpannor tills jag tröttnar. Sen ska jag riva upp läkt och papp där pannorna är borta. Din låsta dörr ska jag högtidligen ignorera, jag ska klösa mig genom innertaket och tränga in dig i ett hörn och tvinga dig att dricka vatten tills du nesligen väter dig."
Helgo satte locket på sin favoritpenna. Han tog av sig de tunna handskar av bomull han bar för att inte lämna fingeravtryck eller genetiskt material på brevet. Kuvertet var adresserad med en bläckstråleskrivare, och för att ingen eventuellt skulle kunna spåra honom genom bläcket så hade han snattat bläckpatronen på en bokaffär i en grannstad. Pappret var av ett så vanligt fabrikat att han antog att det måste vara omöjligt att hitta honom genom det och pennan han använde hade han hittat i en stol på ett pendeltåg som han inte brukade åka med. Kuverten, vanliga vita i C4-format, var köpta på Akademibokhandeln, men han hade avsiktligt betalat kontant och inte med kort för att han inte skulle kunna spåras som kuverköpare elektroniskt. Brevet hade han skrivit med vänster hand, i det fall polisen skulle kalla in en grafolog.
Han myste och fnittrade och ömsom studsade och ömsom flöt fram när han gick för att hämta ett kaffefat i köket. På fatet lade han en mycket anonym tvättsvamp. Den var av den äkta sorten som växer på havsbottnen, ingen fabrik skulle kunna hittas. Han öppnade en flaska Ramlösa och hällde långsamt vatten över svampen tills den var genomblöt, och gick tillbaks till skrivbordet. Han fuktade ett frimärke på svampen och fäste det prydligt och rakt på kuvertet och sedan ett till, det vore ju idiotiskt om brevet inte kom fram för att han snålfrankerat, tänkte han. Han tog på sig handskarna igen, och vek ihop brevet. Han kunde knappt behärska sin munterhet när han stoppade det i kuvertet, han satt och hoppade på stolen.
Den ystra sinnesstämningen sjönk som ett blylod i Ishavet, Helgo hejdade sin tunga just som den raskade över klisterremsan. Han satt som förstenad och höll kvar kuvertet mot sin utsträckta tunga. Han slöt ögonen och behärskade sig för att inte skrika, drog ett djupt andetag och rev sedan sönder det hela och började från början. Det skulle bli dagens tredje.
Helgo satte locket på sin favoritpenna. Han tog av sig de tunna handskar av bomull han bar för att inte lämna fingeravtryck eller genetiskt material på brevet. Kuvertet var adresserad med en bläckstråleskrivare, och för att ingen eventuellt skulle kunna spåra honom genom bläcket så hade han snattat bläckpatronen på en bokaffär i en grannstad. Pappret var av ett så vanligt fabrikat att han antog att det måste vara omöjligt att hitta honom genom det och pennan han använde hade han hittat i en stol på ett pendeltåg som han inte brukade åka med. Kuverten, vanliga vita i C4-format, var köpta på Akademibokhandeln, men han hade avsiktligt betalat kontant och inte med kort för att han inte skulle kunna spåras som kuverköpare elektroniskt. Brevet hade han skrivit med vänster hand, i det fall polisen skulle kalla in en grafolog.
Han myste och fnittrade och ömsom studsade och ömsom flöt fram när han gick för att hämta ett kaffefat i köket. På fatet lade han en mycket anonym tvättsvamp. Den var av den äkta sorten som växer på havsbottnen, ingen fabrik skulle kunna hittas. Han öppnade en flaska Ramlösa och hällde långsamt vatten över svampen tills den var genomblöt, och gick tillbaks till skrivbordet. Han fuktade ett frimärke på svampen och fäste det prydligt och rakt på kuvertet och sedan ett till, det vore ju idiotiskt om brevet inte kom fram för att han snålfrankerat, tänkte han. Han tog på sig handskarna igen, och vek ihop brevet. Han kunde knappt behärska sin munterhet när han stoppade det i kuvertet, han satt och hoppade på stolen.
Den ystra sinnesstämningen sjönk som ett blylod i Ishavet, Helgo hejdade sin tunga just som den raskade över klisterremsan. Han satt som förstenad och höll kvar kuvertet mot sin utsträckta tunga. Han slöt ögonen och behärskade sig för att inte skrika, drog ett djupt andetag och rev sedan sönder det hela och började från början. Det skulle bli dagens tredje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)