En sur eftersmak

- Det finns naturligtvis en sanning, men den får ni aldrig se, gäspade Larsson avmätt.
Vi, de församlade, tittade på honom med stora ögon. Han talade för långt ifrån mikrofonerna för att de skulle kunna göra sitt jobb, så alla satt framåtlutade och lyssnade koncentrerat. Fotograferna hade slutat fotografera. Han gäspade igen.
- Jag diskuterade det hela med Otto Sjöberg redan 2004. Vi kom fram till att det var görligt. Schibstedt och Bonnierkoncernen - tv4 och så - var med. Aftonbladet naturligtvis. Och morgonpressen. Alla slöt upp till slut.
- Även statstelevisionen? frågade någon grå, trött jävel i oljerock och likadan rutig skjorta som min.
- SVT-journalister köptes enligt gängse taxa för lojalitetsbrott och kappvänderi, svarade Larsson.
Rutskjortan skrev något i sitt block. Jag lutade mig bakåt, och ignorerade allt ett tag.

En helt ny tankevärld hade omsorgsfullt byggts upp, förtalte Larsson i trötta, blasérade nominalfraser. Hans magra, grå kinder och hängande ögonlock såg lika uttråkade ut som alltid. Hela hans varelse, klädsel och utrålning tillika, matchade den grå vävnad som fortfarande vanprydde den renoverade plenisalen. Larsson var grå vävnad. På hans axlar vilade världen, såg det ut som.
- Sanningar är relativa, dessvärre, fortsatte han. Jag vet att det stör vissa människor i er yrkeskategori.
Radhusföräldraklädseln bredvid mig såg ut som om han just hittat sin fru i säng med sin mor. Han hade själv hjälpt till att driva både den röde och den blå från tronen. Den röde av leda. Den blå, för att han inte kunde sluta.
Nu satt Larsson där. Larsson kunde inte skrivas bort. Eller?