Men halldedudane!

Bengt Ohlsson utlåter sig med den etablerade författarens fulla arrogans. Rätt kul. Har aldrig gillat hans krönikor, men Gregorius var ju en... begåvad... bok.

Nå. Jobbigt när man funderar på om man ska lita på någons omdöme, om man ska se någons åsikt som intressant.

"Nu kan ni spela in era egna filmer bäst ni vill och redigera och bränna på dvd, nu kan ni spela in era egna låtar och nynna er till sömns på My Space. En ringdans av glada amatörer, varv efter varv runt jordklotet, sen blir det svårt att andas."

Det är en sorts muggigt försvarstal över den professionelles ensamrätt till skapandet. Självklart har han rätt, oerhörda mängder av allt som finns på nätet är skit, troligen det allra mesta. Å andra sidan producerar jag till exempel min skit för min bekanskapskrets och om jag såg bloggen som offentlig så skulle jag nog uttrycka mig annorlunda. Säkert vara putslustigare occh mer politiskt korrekt.

Hm. Vad säger ni, kära vänner?

Men hej?

Dagens Nyheter är den enda prenumeration jag har. En okänd människa lägger den i mitt brevinkast varje morgon, det känns ovärderligt. Jag betalar den via autogiro, så den känns dessutom gratis, det är bra. Vore jag tvungen att gå upp fem på morgonen varje dag och ge åtta spänn till wallan som delar ut den så skulle det säkert inte kännas lika bra.

Jaja. Nå.

Idag handlade en intressant text om hur fôlket, stockholmarna i synnerhet - kanske främst skockholmskorna, faktiskt - skaffar barn allt senare. Detta leder i förlängningen till att många ofrivilligt blir banlösa, eftersom fertiliteten minskar långt innan klimakterium och sånt. Folk tror att de kan planera livet, ihopparandet, parningen, jobbet, pengarna, bostaden. Det är dels väldigt naivt och en trend som säkert går över när den första generationenen utpräglade karriärsstockholmskor dör ut, och dels verkar det äkta astråkigt.

Fan vad trist att planera sitt liv så. Inga överraskningar, bara besvikelser när planerna går åt helvete. De dumpar snubbe efter snubbe för att han hade fel färg på bältet och hette Jens i andranamn - de har ju sedan de var sex år gamla vetat att deras framtida man ska vara IT-konsult och heta Pierre Johannes, inte IT-konsult och heta Pierre Jens. Det måste vara jobbigt att vara den typen av stockholmska.

I anslutning till den intressanta artikeln, nu kommenterad, publicerade Dagens Nyheter statistik. Den var inte sådär värst relevant för artikeln, men jäkligt rolig. Den var en topplista över de populäraste namnen uppdelad efter mödrarnas ålder.

Jag läste den, intressant läsning indeed. Nån sorts sammanfattning i urval:

Mödrar över 35 döper barnen till Alice, Emma, Sara, Sofia, Elin, Anna, William, Erik, Axel, Alexander, Hugo, Simon osv.

Mödrar upp till 25 döper ungarna till Julia, Nova, Emilia, Angelina, Melissa, Tindra, Tilda, Nicole, Alexander (säkert efter filmen Alexander), Liam, Kevin, William, Gabriel, Leo.

Vet inte riktigt vad de vill ha sagt med det, men mig säger det bara en sak: Det är rätt tydligt i vilka socialgrupper man föder barn tidigt respektive sent.

Ja, det kan finnas andra förklaringar också! Satans gråtoner! Generationsskifte, den allmänna fördumningen, skolsystemets förfall. Fan, växthuseffekten! Helvete.

Välkommen till min värld.

Kan man vara helt lycklig utan att vara för dum för att ha ångest? Blir personer som mer än andra analyserar omvärlden och sig själva mindre lyckliga? Jag tror det.

Tar man företeelser i tillvaron för givna så är det kanske möjligt att vara en mer harmonisk person än man kan om man hela tiden ifrågasätter allt. Är uppfattningen om varandet och omvärlden relativt fast förankrad så måste det kunna förenkla livet.

(Där kommer man ju in på tankar om den blinda tron igen, jag har gjort det förr, tror jag. Om man till exempel har en religiös tro och därmed medföljande uppfattningar om rätt och fel så är det möjligt att det gör tillvarons mysterier mindre mysteriösa. (Jag menar inte alls att religiösa människor är Mr Gautama hela bunten, inte alls, många söker nog religion för att fylla avgrundsdjupa håligheter inom sig.))

Alltså, är man enkel nog att inte ställa frågorna, så mår man inte dåligt av att inte ha svaren. Det är tanken.

Det kan ha med referensramar att göra, utbildning, uppfostran, naturligtvis kynne, men också intellligens. (Och då kan man ju prata om skillnader mellan intelligens och intellligens. Jag kan slå vad om att du på din lokala Mensaförening kan råka på personer som du skulle uppfatta som rena idioter, savanter närmast, som kan lösa logiska problem men inte snacka över en kopp kaffe eller knyta skorna. De kan säkert också vara dumma nog att vara lyckliga, fastän de är smarta, just för att de är rigida. Vaffan, man kan ju lära hundar att räkna.)

Well, waddya say, shitface?

För här kan man ju säga, indirekt, att utbildning och övningar i ifrågasättande, vilket hela skolgången är, leder till att man blir mer olycklig. Upplyst, men olycklig.

Fan, man ska inte vara värdenihilist. Det är skitjobbigt.

Hej, gråton!

Vete fan om jag är en bra bloggare. Folk ger ju blanka fan i allt som inte är putslustigt egentligen, och orkaaaaa vara putslustig hela tiden.

Kom på en putslustighet för ett tag sen, antecknade idén i huvet och i mobileo (haha), och satte mig för att plita ihop den igår. Idén föll sönder som ett sandslott i Dubai. Jag hade förstört den med gråtoner.

Det skulle vara ett komiskt inlägg. Det gick ut på hur oerhört långt man kan komma med lättja. Att lättjan är en stark kraft, en variabel att räkna med. I universum. Ad exemplum skulle jag nämna alla jävla kyrkor som skräpar i det svenska landskapet. De är enormt många. De är som mjäll av granit och tegel och sandsten och puts och medeltida träskulpturer som spanjorer kan stjäla på Sveriges axlar.

Och alla är resultatet av lättja, det skulle jag hävda. Man betalar jävligt mycket pengar, knackar jävligt mycket sten, för tjäna in några extra timmars sömn på söndagmorgonen. Särskilt i november.

Sen kom gråtonerna. Andra möjliga förklaringar som jag har full frihet att bortse ifrån, för det här är ju MIN del av bloggosfären. Men jag kan inte. Nu har jag skrivit det iallafall, men detta är ju ett metainlägg, ett inlägg om ett inlägg.

Läste en definition av intelligens för ett par dar sen. Enligt den är intelligens förmågan att kunna hålla två motstridiga tankar i huvet samtidigt och ändå handla. Alltså blev jag tvungen att skriva det här. För att bevisa min intelligens.

Spott och spe. Tammefan. Och en skopa ovett, typ, från en främling. L´etranger. Fi donc.

***Varning! Följande inlägg blottar (kanske) det väldiga ginnungagap som är mitt människoförakt! Dessutom handlar det inte om någonting!***

Vaknaden rullade in, jag åt frukost, den var god. Jag funderade på att fortsätta lite med översättning jag inte hunnit färdigt med dagen innan, men kom på att det kanske är dumt att trötta ut sig i onödan. Dagen skulle ägnas åt annat arbete. Jag förberedde mig för att bege mig utsocknes, packade nödvändigheter, lade mat i en plastburk. Ett ärende fanns att uträtta innan jag åkte.

Drog på mig klädesplagg och satte mig i automobilen. Jag åkte till det lilla torg vi i sann stadsplaneraranda har en kilometer bort. Där finns praktiskt nog en bank, före detta Föreningssparbanken, numera Swedbank. Jag är nybliven kund där. Det började så här.

De hade billigast tjänster. Så enkelt var det. Men ändå, som allt i livet, inte helt enkelt ändå. Jag är inte en av de där som ser världen i svart och vitt. Nästan inget är helt svart, eller för all del helt vitt, tycker jag. Det är mest gråtoner, bilder uppbyggda av gråtoner i olika nyanser, som tillsammans bildar nya, oerhört komplicerade gråtoner. Kanske, men jag är inte säker, är meningen med livet att förstå och kunna ta till sig så många gråtoner som möjligt. Och att våga säga "jag vet inte".

Orsaken till att det inte var helt enkelt har att göra med mig och mina försök att slippa se gråtoner. Jag hatar Föreningssparbanken, numera Swedbank. När jag traskat fram till Nordeas bankomater på löningsdagarna och sett de piercade tonårsmödrarna, de gravt överviktiga sjukpensionärerna och periodarna i nedkippade tennisskor stå och köa vid Minutenautomaterna på andra sidan torget så har jag alltid skrattat i mjugg åt dem.

"Får!" har jag tänkt, "Ni är får!".

Alltid kö, alla köar snällt. Eller dumt. De ser alltid skitdumma ut. De smarta byter bank. Mitt första studiebidrag betalades ut till Föreningssparbanken, helt automatiskt. Det tog jag som ett tecken på något. Det var liksom statens bank. Vanligt folks bank. Varför jag inte hörde hemma bland dem kan jag inte riktigt förklara, men så var det.

Men så bestämde jag mig sedermera alltså för att bli kund hos Swedbank, men inte för att the Man betalade ut mina studiebidrag dit, utan för att de hade skitbilliga företagskonton. "Ett upplyst val," försvarade jag mig, "jag är inte ett av fåren".

Jag begav mig till Swedbanks kontor på stan. Det var som att komma in på Konsum i Bagarmossen, om det alls finns konsum där (fan skit i det, nu!) , samtidigt som en särskoleklass hade 30-årig jubileumsåterträff. På konsum. Fast det var en bank. Det tog uppåt två timmar, för banktjänstemannen var tvungen att ha telefonsupport genom varje steg av processen. Då var jag dessutom tvungen att komma tillbaks en annan dag för att välja kod till kortet. (Kanske föklarar det här varför de var så billiga: de rekryterar sin personal från Samhall.)

"Du ska gå till banken på det lilla torget", var ett tips jag fick efter all detta från en människa jag litade på.

Jag lyssnar till människor jag litar på men inte på the Man. Kom alltså dit i morse, till den lilla banken på det lilla stadsplanerade förortstorget. Där satt 1. Christer Pettersson med lockig rockabillyfrisyr, 2. en man som högljutt verkade kokettera med att hans mor dött och att han delade upp dördsboet mellan sig och syskonen, 3. ett äldre par som hade (Eller inte hade? De såg nog lite dodgy ut.) fått bara tre av fyra uttagna femhundringar i bankomaten.

Tiden gick. Den gick långsamt, men oroväckande mycket av den tycktes passera trots det. När jag kom fram till damen i kassan så tog processen åtta sekunder, sen var det bara att gå ut till bankomaten och knappa in en ny kod.

Just när jag går ut kommer ett säkerhetsbolag. De fyller på uttagsautomaten, noggrannt och länge. Tiden blir äkta knapp. Jag står och mumlar utanför. Och väntar. Läser en lokal gratistidning. I den föraktar en ung herre urskiljningslöst allting i en krönika. Jag känner släktskap, men det övergår snart i avståndstagande. Vad fan tycker han om då?

En liten konstig farbror av typisk Swedbanktyp står före. Han försöker konversera, men jag är inte mottaglig. Jag är för stressad. Jag ler trots allt, säger något. Kanske "Jaa, vi får hoppas att den kommer igång nu". Sen inser jag att jag måste verka imbecill, så jag påpekar min situation, att bankomatens trasigvarande ökar på min stressnivå ganska mycket. Jag har ju väldigt bråttom. Ska till jobbet. Till ett jobb. Ju. Småprat. Brådska är det nya vädret.

Mannen börjar ta ut pengar. När han är klar och vänder sig för att gå är hans ansiktsuttryck som förbytt. Han måste liksom har jäst och surnat medan han tog ut pengarna. Han ser arg ut nu. "Varenda jäkla människa har ju bråttom nuförtiden!", säger han. "Ja, vi har ju det", genmäler jag. "Klart som fan du har det!", fräste gubben då.

"Tack för den!", tänkte jag. "Gubbe."

Jag kände mig tvungen att analysera min brådska när jag fäpplade bland framgångskorten. Jag kom fram till att det nog inte var mitt fel att jag hade bråttom. Orsaken var nog snarare att det tar en timme att gå till banken om banken är fylld till bredden med glassätande mongon och allmänt slödder.

Eller så är det så att bara de "daglediga" har tid att gå till banken. De andra sköter numera sina bankärenden via korrespondens på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag här och har inbetalda fakturor på ett konto i Swedbank, före detta Föreningssparbanken. FSPA. Jag har bråttom. Ändå kan jag ta mig en timme till att fundera ut och skriva ned det här. Visst fan går saker snabbare nu. Men å andra sidan tog folk förr uppenbarligen flera timmar på sig för att gå till banken. Var i helvete fick de tiden ifrån? Allt var ju så jävla hårt, de drack skummjölk och åt sluring. Krig var det också. Jämt.

Hur det än må vara bevänt med sluring och skummjölk så verkar Swedbank vara ett vanlighetens vattenhål i tillvaron. Kanske är det det jag vill säga. Vanliga människor med vanliga jobb och vanliga, alltså rätt små, krav och förväntningar på livet. De verkar ha tid. Det är ju bra.

Eller så vill jag säga att de är får.

En riktigt färsk och krispig dag.

Jag såg idag, det känns som ett tag sen sist.

Jag åkte igenom parken på cykel, utan solglasögon, det kanske var det. Plötsligt stod grönskans fulla vidd klar för mig, den var helt otroligt intensiv. Små blad som en gång varit äppelblom singlade genom luften och himlen var blå, molnen var vita och fåglarna sjöng, uppfyllda av helig ande. Eller kättja, det är svårt att avgöra så här års, och känslorna är ju lika intill förväxling. När jag rullat igenom stan så lämnade till min förvåning dieseldunsterna i en vårvarm fläkt utrymme för något annat, kanske hägg, svårt att säga, det var utspätt och flyktigt. Men ändå!

Allt detta såg jag, och då menar jag inte att jag förnam det och sedan kunde redogöra för vad som hänt, utan jag SÅG det. Inte bara intellektuellt och kognitivt, utan med själen - i brist på bättre ord. Jag kände det. En nästan total närvaro i nuet. Jag tänkte varken på sedan, nu eller då, jag bara var, gjorde, förnam och uppskattade. Jag längtade inte, jag strävade inte. Det var inget andligt, det bara var.

Det är i den riktningen jag till styra livet. Jag vill se varje ögonblick. Jag sitter på bussen nu och känner doften av fukt, och ett par socknar bort ser jag regnet beslöja en liten by.

Vissa dagar är bara helt rätt.