Kan man vara helt lycklig utan att vara för dum för att ha ångest? Blir personer som mer än andra analyserar omvärlden och sig själva mindre lyckliga? Jag tror det.
Tar man företeelser i tillvaron för givna så är det kanske möjligt att vara en mer harmonisk person än man kan om man hela tiden ifrågasätter allt. Är uppfattningen om varandet och omvärlden relativt fast förankrad så måste det kunna förenkla livet.
(Där kommer man ju in på tankar om den blinda tron igen, jag har gjort det förr, tror jag. Om man till exempel har en religiös tro och därmed medföljande uppfattningar om rätt och fel så är det möjligt att det gör tillvarons mysterier mindre mysteriösa. (Jag menar inte alls att religiösa människor är Mr Gautama hela bunten, inte alls, många söker nog religion för att fylla avgrundsdjupa håligheter inom sig.))
Alltså, är man enkel nog att inte ställa frågorna, så mår man inte dåligt av att inte ha svaren. Det är tanken.
Det kan ha med referensramar att göra, utbildning, uppfostran, naturligtvis kynne, men också intellligens. (Och då kan man ju prata om skillnader mellan intelligens och intellligens. Jag kan slå vad om att du på din lokala Mensaförening kan råka på personer som du skulle uppfatta som rena idioter, savanter närmast, som kan lösa logiska problem men inte snacka över en kopp kaffe eller knyta skorna. De kan säkert också vara dumma nog att vara lyckliga, fastän de är smarta, just för att de är rigida. Vaffan, man kan ju lära hundar att räkna.)
Well, waddya say, shitface?
För här kan man ju säga, indirekt, att utbildning och övningar i ifrågasättande, vilket hela skolgången är, leder till att man blir mer olycklig. Upplyst, men olycklig.
Fan, man ska inte vara värdenihilist. Det är skitjobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dig till fullo.
Jag vill härleda min allmänna jovialiskhet till mitt dåliga minne. Allt dåligt som hänt, alla taskiga kommentarer som jag fått och delat ut har jag glömt. Således behöver jag inte vältra mig i självförakt och analysera alla felsteg.
Stenen i mitt livs sko, å andra sidan, är så jobbig just för att jag inte kan göra något åt den. Jag är naturvetare, universitetsstuderande och van att reda mig själv. När något ska göras läser jag på ämnet så att det kan bli gjort efter konstens alla regler. I verkliga livet måste man ju tyvärr sitta och vänta på att landstingspersonalen ska ha semester klart (och inte ta en snabbkurs i kirurgi). Maktlösheten gör mig mer olycklig än själva problemet.
(Det är läskigt att skriva här eftersom mina bristande kunskaper i att uttrycka mig på det svenska språket måste synas så väl.)
Skicka en kommentar