Spott och spe. Tammefan. Och en skopa ovett, typ, från en främling. L´etranger. Fi donc.

***Varning! Följande inlägg blottar (kanske) det väldiga ginnungagap som är mitt människoförakt! Dessutom handlar det inte om någonting!***

Vaknaden rullade in, jag åt frukost, den var god. Jag funderade på att fortsätta lite med översättning jag inte hunnit färdigt med dagen innan, men kom på att det kanske är dumt att trötta ut sig i onödan. Dagen skulle ägnas åt annat arbete. Jag förberedde mig för att bege mig utsocknes, packade nödvändigheter, lade mat i en plastburk. Ett ärende fanns att uträtta innan jag åkte.

Drog på mig klädesplagg och satte mig i automobilen. Jag åkte till det lilla torg vi i sann stadsplaneraranda har en kilometer bort. Där finns praktiskt nog en bank, före detta Föreningssparbanken, numera Swedbank. Jag är nybliven kund där. Det började så här.

De hade billigast tjänster. Så enkelt var det. Men ändå, som allt i livet, inte helt enkelt ändå. Jag är inte en av de där som ser världen i svart och vitt. Nästan inget är helt svart, eller för all del helt vitt, tycker jag. Det är mest gråtoner, bilder uppbyggda av gråtoner i olika nyanser, som tillsammans bildar nya, oerhört komplicerade gråtoner. Kanske, men jag är inte säker, är meningen med livet att förstå och kunna ta till sig så många gråtoner som möjligt. Och att våga säga "jag vet inte".

Orsaken till att det inte var helt enkelt har att göra med mig och mina försök att slippa se gråtoner. Jag hatar Föreningssparbanken, numera Swedbank. När jag traskat fram till Nordeas bankomater på löningsdagarna och sett de piercade tonårsmödrarna, de gravt överviktiga sjukpensionärerna och periodarna i nedkippade tennisskor stå och köa vid Minutenautomaterna på andra sidan torget så har jag alltid skrattat i mjugg åt dem.

"Får!" har jag tänkt, "Ni är får!".

Alltid kö, alla köar snällt. Eller dumt. De ser alltid skitdumma ut. De smarta byter bank. Mitt första studiebidrag betalades ut till Föreningssparbanken, helt automatiskt. Det tog jag som ett tecken på något. Det var liksom statens bank. Vanligt folks bank. Varför jag inte hörde hemma bland dem kan jag inte riktigt förklara, men så var det.

Men så bestämde jag mig sedermera alltså för att bli kund hos Swedbank, men inte för att the Man betalade ut mina studiebidrag dit, utan för att de hade skitbilliga företagskonton. "Ett upplyst val," försvarade jag mig, "jag är inte ett av fåren".

Jag begav mig till Swedbanks kontor på stan. Det var som att komma in på Konsum i Bagarmossen, om det alls finns konsum där (fan skit i det, nu!) , samtidigt som en särskoleklass hade 30-årig jubileumsåterträff. På konsum. Fast det var en bank. Det tog uppåt två timmar, för banktjänstemannen var tvungen att ha telefonsupport genom varje steg av processen. Då var jag dessutom tvungen att komma tillbaks en annan dag för att välja kod till kortet. (Kanske föklarar det här varför de var så billiga: de rekryterar sin personal från Samhall.)

"Du ska gå till banken på det lilla torget", var ett tips jag fick efter all detta från en människa jag litade på.

Jag lyssnar till människor jag litar på men inte på the Man. Kom alltså dit i morse, till den lilla banken på det lilla stadsplanerade förortstorget. Där satt 1. Christer Pettersson med lockig rockabillyfrisyr, 2. en man som högljutt verkade kokettera med att hans mor dött och att han delade upp dördsboet mellan sig och syskonen, 3. ett äldre par som hade (Eller inte hade? De såg nog lite dodgy ut.) fått bara tre av fyra uttagna femhundringar i bankomaten.

Tiden gick. Den gick långsamt, men oroväckande mycket av den tycktes passera trots det. När jag kom fram till damen i kassan så tog processen åtta sekunder, sen var det bara att gå ut till bankomaten och knappa in en ny kod.

Just när jag går ut kommer ett säkerhetsbolag. De fyller på uttagsautomaten, noggrannt och länge. Tiden blir äkta knapp. Jag står och mumlar utanför. Och väntar. Läser en lokal gratistidning. I den föraktar en ung herre urskiljningslöst allting i en krönika. Jag känner släktskap, men det övergår snart i avståndstagande. Vad fan tycker han om då?

En liten konstig farbror av typisk Swedbanktyp står före. Han försöker konversera, men jag är inte mottaglig. Jag är för stressad. Jag ler trots allt, säger något. Kanske "Jaa, vi får hoppas att den kommer igång nu". Sen inser jag att jag måste verka imbecill, så jag påpekar min situation, att bankomatens trasigvarande ökar på min stressnivå ganska mycket. Jag har ju väldigt bråttom. Ska till jobbet. Till ett jobb. Ju. Småprat. Brådska är det nya vädret.

Mannen börjar ta ut pengar. När han är klar och vänder sig för att gå är hans ansiktsuttryck som förbytt. Han måste liksom har jäst och surnat medan han tog ut pengarna. Han ser arg ut nu. "Varenda jäkla människa har ju bråttom nuförtiden!", säger han. "Ja, vi har ju det", genmäler jag. "Klart som fan du har det!", fräste gubben då.

"Tack för den!", tänkte jag. "Gubbe."

Jag kände mig tvungen att analysera min brådska när jag fäpplade bland framgångskorten. Jag kom fram till att det nog inte var mitt fel att jag hade bråttom. Orsaken var nog snarare att det tar en timme att gå till banken om banken är fylld till bredden med glassätande mongon och allmänt slödder.

Eller så är det så att bara de "daglediga" har tid att gå till banken. De andra sköter numera sina bankärenden via korrespondens på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag här och har inbetalda fakturor på ett konto i Swedbank, före detta Föreningssparbanken. FSPA. Jag har bråttom. Ändå kan jag ta mig en timme till att fundera ut och skriva ned det här. Visst fan går saker snabbare nu. Men å andra sidan tog folk förr uppenbarligen flera timmar på sig för att gå till banken. Var i helvete fick de tiden ifrån? Allt var ju så jävla hårt, de drack skummjölk och åt sluring. Krig var det också. Jämt.

Hur det än må vara bevänt med sluring och skummjölk så verkar Swedbank vara ett vanlighetens vattenhål i tillvaron. Kanske är det det jag vill säga. Vanliga människor med vanliga jobb och vanliga, alltså rätt små, krav och förväntningar på livet. De verkar ha tid. Det är ju bra.

Eller så vill jag säga att de är får.