Köksöborna

Köket. Hemmets hjärta.

Människor tillbringar allt mindre tid i det. Matlagning har ganska hög status, den som kan koka sås åtnjuter stor respekt och kockar är numera stjärnor. De flesta har dock inte tid eller ork att stå och koka fond på kalvben som man får av den lokale, fryntlige slaktaren, han som har en hård men hjärtlig ton, även om det känns primalt och härligt slow food-kontinentalt. Man kan låta saker ta tid. Men det hinner man inte.

Tid finns inte. Men pengar. Och vilja. Så du kan ju kompromissa och köpa dig ett läckert kök. Med skåpluckor i kadmium eller något annat luxuöst.

Visst, skjut, inte mig emot. Men man kan ju tänka på vad kök används till först. Det är en slags verkstad. Det blir smutsigt och blött. Så om du inte känner att teak är ett alldeles extra etiskt korrekt träslag så kanske du inte ska ha träbänk, annars får du ägna all din fritid åt att torka skiten med disktrasa. Och om du använder köksattiraljer större än en äggkopp så kanske du bör ha en diskho större än en salladsskål.

Och om du lackar träbänken, så borde du... fan, du ska absolut inte lacka träbänken!

Nu vet ni hur mitt kök ser ut. Jag hatar det. Nån har försökt hänga på nån idiotisk designkökstrend men misslyckats. Jag vill ha ett riktigt kök. Ingen jäkla sten eller trä eller epoxy, ingen rund liten diskho. Jag vill ha diskbänksrealism!

Jag vill ha rostfritt, stora hoar, funktionell men ful kran. Jag vill laga mat och slabba och skita ner. Jag vill ha ett kök man kan göra fond i. Jag vill ha ett kök man kan leda in en oxe i, slakta och stycka den och sen bara spola av det med slang.

Är det för mycket begärt?

Tendentiös tendens

Nu har en ny sommarplåga börjat cirkulera på nätet, läser jag i Expressens nätupplaga. Killen som gjorde Boten Anna - vilket var helt oursäktligt för övrigt - har tydligen ännu inte tagit sitt förnuft till fånga.

Att de kallar låten sommarplåga är rätt kul. Och illavarslande. En sommarplåga innebär (eller innebar) ju att en låt som blev en hit under sommaren - tänk Reggae Nights eller någon sån låt -tjatades i småbitar.

Omedelbara låtar, rätt kul och harmlösa, men som spelas hela tiden och överallt tills alla bokstavligt talat vill dö för att slippa dem.

Nu har man rationaliserat bort det där med låten ska spelas sönder. Nu gör man en låt som alla vill dö för att slippa redan första gången de hör den. Då har man hoppat över ett tidskrävande led. Så praktiskt.

Man kanske borde dra ut naglarna på honom med tång?

Underligt.

Jag blev just tvångsdricksad av en liten tant med framtänderna så mycket omlott att de nästan stod på led.

Jag skrattade, men kunde inte tacka, försökte säga nej. Hon kastade till slut in slanten genom den lilla luckan vi förde vår konversation igenom.

20 spänn. Jag går och köper kaffe.

Och så tar vi den en gång till: Ja. Du är normal.

SVT lanserar ett sexprogram såg jag. Fan vad spännande. Fan vad fräscht. Fan vad djärvt. Sexualupplysning, det behöver det svenska folket.

Jag har naturligtvis sett Fråga Olle på femman. Informativt, säkert, och det kanske alltid behövs information för de nya generationerna som växer upp. Men egentligen sägs ju inget nytt, har man läst Kamratposten kan man ju skita i det. Ja, du är normal.

Sen kom det där "tjejprogrammet" på trean. Det är som ett enda långt dildoparty fyllt med redbullochvodkabälgande, mulliga, grisnästa blondiner med hela garderober fyllda med sexleksaker, med skillnaden att du tvingas titta på. Man vrider sig i soffan av skam, men även om det finns en ny och sexuellt frispråkig generation som kan sprida klamydia så finns det intet nytt under solen. Ja, du är normal.

Nu alltså i SVT. Bolaget som borde kunna utveckla tv-mediet - och som gjort det också under alla herrans år - kommer och skapar sig en blek kopia (återstår ju i och för sig att se) av reklamkanalernas röstfiskeredskap några år efter de andra! Låt oss samfälligt göra vågen för deras nytänkande, dessa televisionärer!

Jag skiter i om SVT har EN tittare, de ska inte apa efter reklamkanaler och göra billighets-tv för att nån jävla idiot tror att det är det unga tittare vill ha. Ja, alla är intresserade av sex, men det betyder inte att ni behöver sända puttriga program om det där ministrar får trä kondomer på gurkor.

Folk vill supa ohämmat. Därför skapades Systembolaget.

Den springande punkten - il nucleo di barboncino - i min kritik är hur oerhört simpelt det är med sexprogram. Det är ju det enklaste sättet i hela världen att få folk att titta.

Folk kollar som om de kollade på kokain. Sex är basalt. Ja, basalt som mat, luft och sömn. De tre sistnämnda är dessutom livsnödvändiga och därmed ännu viktigare - och ändå slipper man svettiga överläppar och tillgjort skälmska blickar i matlagningsprogrammen. Eller det gör man förstås inte, men då är de inte lika uppenbart osexiga.

Det är ju så oerhört tråkigt. Det är så sjukt banalt. Det är så GALET osexigt.

Eh. Va?

Könsförtrycket stod plötsligt naket framför mig igår. Jag tänkte på att tjejer, både enligt klichéer och i verkligheten, oftast tycker att det kan vara besvärligt att gå någonstans för att de inte vet vad de ska ha på sig. Man tänker, "men vaffan ta påååå dig något nån gång så drar vi", och så drar man på sig något själv och ställer sig och stampar i hallen.

Men kvinnor har inte det valet på samma sätt som män. Inte utan att bryta mot normer, och det är långt ifrån alla gånger man vill bryta mot såna.

Kanske har killar det enkelt som slipper en del av utseendebördan. Även om vi vinner fördelar på att vara snygga, så ligger inte en så stor portion av samhällets uppskattning i den delen av oss. Vi räknas oftast ändå.

Fast nu är jag väl ute och cyklar som vanligt.

Sydländskt temperament? Nej, tack.

Ibland hör man medmänniskor (nej, vi ska vara ärliga med vad vi menar: pack) gnälla över svenskars i gemen svala läggning. Jag har för en stund sedan deltagit i en telefonkonversation som fick mig att än mer inse hur idiotisk den åsikten är.

"Varför får hund inte komma in i Sverige? Fuck, det är Europa!"

Den guldpläterade catwalkanorektikern till fru stod framför mig med sina Monte Carlosandaletter. Hon gav mig mobilen motvilligt, men verkade inte våga säga emot hetlevrade sydländske mannen som fanns på annan ort. Hon verkade besvärad. Eller, hon delade mitt svala kynne och insåg mycket väl att jag inte skrivit tullreglerna. Det spelar ingen roll vad nån säger, jag kan inte få in deras jävla chihuahua hur mycket översittarhelvetet i luren än rosslar.

Orsaken till att jag står där med lyxhustrun och lyxbarnen klockan halv två på natten är att paragrafryttarnas överhövding från Tullverket ridit in. Gränslande sin arabiska fullblodsparagraf stormar han in som en hel mongolhär. Dag eller natt spelar ingen roll. Så fort jag riskerar ledighet, bara. Det fattades nån stämpel i ungarnas hunds pass.

Jag vet inte om hela konversationen med det sydländska temperamentet behöver återges här. Draget till sin spets handlar det om att prata utan att lyssna, tro att man lever i en värld där en liten dusör får tullarna att släppa in en hund i Sverige så att den dödliga dvärgbandmasken kan spridas, högt klagande (och om man är kvinna även gråtande) fastän man vet att det inte kommer leda någon vart, ideliga upprepningar av självklarheter, und so weiter.

"Jag har inte tid med det här", säger jag. "Åh, fuck, du har inte tiiid", säger han föraktfullt. "Din tid är jätteviktig." (Han låter sarkastisk.) "Vad spelar en liten fucking jävla mask för nån roll? Fuck."

(Här blev det ganska roligt, jag försökte skämta.)

"Jo", sade jag, "om man släpper ut de dödliga maskarna som hundarna kanske bär på så förstör man naturen i Sverige. Man kan inte plocka bär till exempel."

"Fuck Sverige", genmälde han, "jävla fucking Skitsverige, med er jävla kung och fuck!"


Arga människor är verkligen asroliga, men känslor är fan helt vidriga och onödiga. Jag förordar att svenskar hålls drogade och kalla för att föregå med gott exempel. Vi avlar sedan fram en ras av supermänniskor i speciella läger genom att para de av landets medborgare som välsignats med Aspergers syndrom.

Tro inte att du inte är hjärntvättad

Fan vad jag bloggar på jobbet, alltså på idiotjobbet. Kanske är det så att det faktiskt funkar, det där med att ha ett icke-intellektuellt jobb för att ha tid att tänka. När jag skriver artikar eller översätter har jag ju absolut inte tid med sånt.

Men så till saken.

Jag rullade förbi tullarna nyss. De hade på sig sina beskäftiga uppsyner och blå overaller och charterturisterna gick i vägen och för mig i strida strömmar på väg ut. (De kan för övrigt verkligen inte designa uniformer längre. Gaultier borde kallas in. Han skulle kunna göra något coolt, jag vet, jag har sett Femte elementet.) Turisterna kom hem från Turkiet och Grekland och svennemammorna var feta och svennedöttrarna blonda, svennesönerna var - rys med mig nu - klädda i "street wear" och papporna såg ut att vara döda inombords.

I sakta mak rörde sig folkpastejen ut genom tullpassagen. Det uppstod ett fuktigt ljud mot väggarna när den flöt fram, som av mikrofonsmask i P1, fast ihållande. Tullarna, myndiga blå korvar med lika många tygmärken som overallteknologer, rörde inte en min. Rakryggade och ariska, mestadels iallafall, stod de där.

Jag passerade dem. De höll käft. Men så hörde jag "Varifrån reser du?" sägas med vad som väl nästan får kallas babyspråk bakom mig. Jag kastade en blick över min herrefolksaxel.

En av kvinnorna i tullkorvsskaran hade lasrat fram fredagens gladaste leende och ställt frågan till den ENDA mörkhåriga människan som gick förbi. Den kvinnan var inte charterresenär och kunde inte svenska. Hon gestikulerade och försökte prata med tullkorvskvinnan på utrikiska. Jag åkte vidare och tullen letade heroin.

Jag skrattade en smula åt lustigheten med min inre mun, alltså åt det att tullarna visade sin särbehandling så öppet och blatant.

Men det är ju inte charterturisterna som smugglar in heroinet, utan fattiga bulvaner från främman' land. Dagsens sanning, det är det. Tullen har nog ganska bra koll på hur man ser vem som har rent mjöl i sin BK22WHX.

Det som är kul med det är att det är så oerhört otidsenligt. Det är verkligen inte politiskt korrekt att skilja ut människor för att de kommer från andra länder.

Tänk, om DO fick reda på att tullarna plockade utrikiska russin ur en i övrigt arisk kaka, då skulle han kräva att tullarnas nedslag skulle följa landets demografiska profil.

Ni får plocka in 1 svartskalle på 9 svennar, skulle han säga.

Haha, jag kanske ska DO-anmäla tullen för att ordna lite liv i luckan. Alltid är det väl nån presumtiv Sverigedemokrat som emigrerar.

För övrigt litar jag på att tullen gör ett bra jobb. Men fan vad fula kläder de har. Det ser ut som om de skulle ut på stridsövning i en marinblå skog.

Duriam: 1 - Bajsfrukt: 0

Jag äter det allra mesta. Äter jag inte något så har det oftast inget att göra med smaken, utan något annat, till exempel förutfattade meningar, kulturella tabun eller, oftast faktiskt, konsistens. Det var så sant, eventuell giftighet är också en intressant aspekt att tänka på när man väljer mat.

En sak i hela världen tycker jag är riktigt vedervärdig. Det är sardelloliver. Alltså stenfrukten oliv som någon idiot stoppat in små salta döda fiskar i. Det är det enda jag kan komma på som jag tycker är riktigt, riktigt äckligt, det enda som får mig att stå och hulka över papperskorgen. Första gången jag råkade få i mig en så gömde den sig bland helt vanliga oliver, jävligt lömskt. Hade jag väntat mig att det plötsligt skulle smaka tre månader gammalt lik i munnen så kanske jag hade varit beredd. Jag hade kunnat svälja den utan att smaka, stoppat den i fickan, inte tagit den, vad som helst. Som det var nu höll jag på att börja gråta.

Summa summarum, nästan inget är asäckligt förutom sardelloliver. Tills nu. De hade nån sorts drive med tropiska frukter på en lokal affär, jag köpte en ananas, ett gäng sharonfrukter, något mer jag kände igen, och dessutom någon sorts plommonliknande, blanka, röda grejer på ett litet skaft. Stora som mandariner, ungefär. De hette tamarillo. Bedrägligt namn, inte sant?

Det finns två förklaringar till fruktens smak.

Ett: Satan själv, Flugornas herre, har bajsat i dess innanmäte.

Två: Den är ett skapelsens practical joke. Jag ser för mig hur Jahve står och asgarvar med sina polare när han hänger upp dessa styggelser på ett träd eller en buske nånstans, eller vad fan de nu kan växa på. Han insåg nog i efterhand att det var ett lite väl grovt skämt, så han placerade växthelvetet nånstans i världens avkrokar, så att det iallafall skulle ta en jäkla massa år innan nån hittade dit. Nu har det dessvärre gått en jäkla massa år.

Fatta, en vacker, blank, röd frukt med ett innanmäte som en strukturerad passionsfrukt och frisk doft - men som smakar sardelloliver.

Saatana.

Så oväntat.

Höstmörkret, brukar jag tro, kommer en gång att bli min död. Jag kommer helt enkelt bli så blek och tärd av leda att jag självdör. Eller, tänker jag, så kommer jag att alltmer vitna på grund av bristen på ljus och bo under en sten, platt och med tillbakabildade ögon.

Men så sitter man där på balkongen en juniförmiddag och käkar frukost och känner främmande substanser i blodet. Substanserna var öl igår. Idag är de gift. Fåglarna kvittrar, svalorna äter - uäk! - insekter uppe i skyn och det är massor klorofyll i omlopp. Massor. Man borde inte, säger den äppelkäcka naturen, ha gifter i blodet en dag som denna. Likväl har jag det.

Räknar dagarna bakåt. Det är torsdag idag. Tar mig tillbaks till fredag. Grillfest. Vin. Lördag. Grillfest, vin och fotboll. Vilodagen verkar jag ha helgat. Repade bara, men alkoholfritt. Måndag, spelade på Stampen i Gamla stan vilket innebär öl. Tisdag, gjorde sommarens premiärbesök på en restaurang: öl, vin, cognac, en riktigt dålig margerita. Onsdag. Spelade på Fredmans i Uppsala. Öl igen. Och lite vin till fläskfilén vi grillade till middag.

Kanske inte så konstigt att jag inte är sådär tjusigt deffad.

Visst, that´s the way I like it baby, I don´t wanna live forever, men hur många somrar tar det innan man trillar dit? Och varför känns det så sjukt främmande att inte ta varje tillfälle till fest tillvara på sommaren? Borde man ens avstå? Är man kanske tvungen att leva så här, dansa, sola, dricka svalt vitt vin i skymningen för att väga upp att det är skymning resten av året?

Hoppas det. Annars har vi sjukt dålig karaktär.