Så oväntat.

Höstmörkret, brukar jag tro, kommer en gång att bli min död. Jag kommer helt enkelt bli så blek och tärd av leda att jag självdör. Eller, tänker jag, så kommer jag att alltmer vitna på grund av bristen på ljus och bo under en sten, platt och med tillbakabildade ögon.

Men så sitter man där på balkongen en juniförmiddag och käkar frukost och känner främmande substanser i blodet. Substanserna var öl igår. Idag är de gift. Fåglarna kvittrar, svalorna äter - uäk! - insekter uppe i skyn och det är massor klorofyll i omlopp. Massor. Man borde inte, säger den äppelkäcka naturen, ha gifter i blodet en dag som denna. Likväl har jag det.

Räknar dagarna bakåt. Det är torsdag idag. Tar mig tillbaks till fredag. Grillfest. Vin. Lördag. Grillfest, vin och fotboll. Vilodagen verkar jag ha helgat. Repade bara, men alkoholfritt. Måndag, spelade på Stampen i Gamla stan vilket innebär öl. Tisdag, gjorde sommarens premiärbesök på en restaurang: öl, vin, cognac, en riktigt dålig margerita. Onsdag. Spelade på Fredmans i Uppsala. Öl igen. Och lite vin till fläskfilén vi grillade till middag.

Kanske inte så konstigt att jag inte är sådär tjusigt deffad.

Visst, that´s the way I like it baby, I don´t wanna live forever, men hur många somrar tar det innan man trillar dit? Och varför känns det så sjukt främmande att inte ta varje tillfälle till fest tillvara på sommaren? Borde man ens avstå? Är man kanske tvungen att leva så här, dansa, sola, dricka svalt vitt vin i skymningen för att väga upp att det är skymning resten av året?

Hoppas det. Annars har vi sjukt dålig karaktär.