Svärmens RAM och ROM

Jag har skrivit om tidningar och press en del här. Det är dags att skriva mer.

Idag är ämnet begreppet time-out, ett fenomen ur sportens värld applicerat på den värld som faktiskt spelar roll:

Det går inte, hur mycket du än försöker, att få livsens domare att stoppa klockan för att du tycker att det nog krävs lite överläggningar om hur saker och ting ska fortgå. Eller: det är omöjligt för andra än politiker.

Att det kan bli så här beror på att nyhetsmedia har blivit till allmänhetens - dvs. den den enorma hjärna som varje individ är en hjärncell i - ramminne. (Fan, vi kallar allmänheten för "svärmen" hädanefter, bara för att det låter tufft och ger lite häftiga associationer. Nyhetsmedierna är svärmens ramminne.)

"Ramminne?" tänker du. "Han cyklar."

Näppeligen!

För den som inte kan så mycket om kognitiv psykologi och sådant crap så kan jag, som naturligtvis kan skitmycket om det, berätta att vi har två sorters minne. Vi har ett korttidsminne som fungerar som arbetsminne, närvaro, eller medvetande precis som ramminnet i datorn du sitter vid. Vi har även ett långtidsminne, där vi sparar det vi måste kunna även på lång sikt, precis som datorn. Du kan hålla ett telefonnummer i huvudet några minuter, sen är det hjälplöst borta om du inte är Rain Man eller min flickvän. För att minnas det på lång sikt krävs det som i dagligt och allt annat tal kallas upprepning.

Det här utnyttjas på ett jäkligt fult sätt. Svärmens uppfattningsförmåga bär skygglappar och närminnet är dåligt. I enstaka människors minne hoppar saker upp i långtidsminnet efter att ha upprepats några gånger, men i svärmens? Icke så!

Svärmen behöver ständig påminnelse. Politiker, eller i alla fall deras rådgivare har förstått detta och insett att om de bara kan hålla sig eller sina skyddlingar undan nyhetsmediernas svepande strålkastarljus tillräckligt länge, så försvinner de ur långtidsminnet. Och det är ju toppen!

Nej. Det är ju helt sjukt. Varför sägs det bara helt à propos i tv-rutan, mitt i stormen av mutor, horköp och skalbolag, att någon ska ta en "time-out"? Som om det var det naturligaste i världen? Tänk om jag satt i en brottsmålsrättegång, åtalad för flera grova rån, men blev illa berörd av hela skiten och bestämde mig för att ta en time-out? Och att det skedde med rättsväsendets goda minne, tills det hela var överblåst och bortglömt? Och ingen sade något? Att det bara accepterades?

Bisarrt. Är det ingen som ser att det är bisarrt? Hallå? Någon? Ändå så sker det. "Jaha, ska han ta en time out? Jaha."

Nyhetsmedierna sköter uppgiften som svärmens närminne och rättskänsla på ett jäkligt konstigt sätt. Nu skiter jag i det här, jag ska fan ha en time-out.

Jojomen!

Mään, det där var en grym och jättelik pappmuggskaffe!

Det är som den vise sade: sommaren solkas av sin förgänglighet, och vintern av sin motståndskraft. Fast den här sommarjäveln skrämmer mig, den hänger kvar som en trött sensommargeting. Man har inte mycket att förlora när man väntar på att dö.

Jo, jag har att meddela att jag kommit fram till att religion nog kanske inte är kompatibelt med demokrati. Det är ju lite jobbigt. Det hela har att göra med auktoriteter. Och att de måste ifrågasättas.

De allra flesta religioner är auktoritära, det kan du få svårt att förneka. Jag skriver "de flesta", eftersom till exempel buddhister brukar gnälla om att Buddha inte alls är någon gudom utan en vanlig snubbe - om än med betydligt lägre halt av stresshormoner än de flesta. Han sitter där med ett irriterande, upphöjt leende på läpparna och är vägledande för hur livet skall betraktas. Han är lite mer som en efterlängtad informationsdisk i världens största galleria än Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Icke-auktoritär. Sen finns det ju folk som väljer att inte se honom så, men skriver jag om det också så riskerar avsnittet Dagens Stickspår att bli ännu längre.

Jag tänker alltså på kristendomen och islam och kanske hinduism, hur många gudar man tror på är oväsentligt, religionen är oavsett antalet gudar Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Ett delsyfte, bisyfte, en funktion, ett resultat - vad du vill - av dessa religioner är att du ska sluta tvivla. Du ska sluta ifrågasätta vissa delar av livet, och istället blint lita på auktoriteten. Inte så jäkla kompatibelt med demokrati?

Sen, det är klart att blind tillit har sina lockelser.

Ett tankeexperiment à la Mengele.

Ord, o ord! Man slukar er till en sådan grad, att det fan kommer ut nya ur andra sidan. Här är några, till exempel. De kommer ut ur min andra sida.

Jag såg Johan Hakelius, liberalen, på flygplatsen härförleden. Han gick bland folket som en vanlig människa, en du och bror. Med sig hade han någon form av son, de tycktes ha varit ute och flugit.

Jag tycker om Johan Hakelius. Inte för att han är liberal, gunås. Nej, det är snarare för att han behärskar sitt medium så jäkla bra, and a svårt medium it is. Han skriver kolumner i bland annat Aftonbladet. Så där på flygplatsen ställde jag mig bredvid honom ett tag och såg viktig ut, för att se om han utstrålade något speciellt. Om han var speciell.
Näh. Förutom att han är en av mycket få förtiplussare som har en stil. En look. En image. Varumärket är viktigt, det är ett som är klart. Det gäller såväl mobiloperatörer som skribenter.

Han skrev idag en liberal text. Den ifrågasatte sossarnas valslogan "Alla ska med". Att den har ungefär samma känsloinnehåll som kall pölsa som torkat och fått en hinna tycker även jag, det behöver man ju inte vara liberal för att inse. Men solidaritet är det svårt att tycka illa om. Sen kan de ju tugga om det där de har i krävan hur många gånger som helst, sossarna, deras ord är bara ord för det. Färre och färre tycks faktiskt bli med, det är det ju svårt att förneka.

Nå. Hakelii angreppspunkt var som vanligt av det mer humoristiska slaget. Och tänkvärd, han är ju långt ifrån en idiot. Den slutade någonstans i "tänk om man inte vill med, då".

Då såg jag det framför mig som i en vision. Här, nej där, står mängder av average schmoes och kämpar. Inte direktörer, inte medelinkomsttagare, inte barnfamiljer. De är unga vuxna, kanske. De klöser sig gråtande upp för en lerig slänt i piskande regn. Snoret bubblar ur deras konstant förkylda näsor. De har lera under naglarna, de halkar i för stora gummistövlar och får lera och gräsklipp på jeansknäna. De klöser och klöser, men kommer aldrig upp. De gråter och gråter. Någon enstaka gång försvinner någon enstaka av människorna upp över slänten och försvinner utom synhåll, till en plats där det inte längre regnar, och där underlaget inte är lerigt.

Nedanför kullen, allra längst ned, sitter de som inte orkat klösa. Kanske har en del av dem börjat men av olika anledningar slutat. Andra kanske inte kunde från början. De sitter nedanför slänten i leran, dyigt vatten rinner ner och väter dem. Men de har ett paraply.

Känslan där. Att sluta klösa. Ta in den. Att sätta sig i leran och halka ned till botten. Tänk dig. Att sluta göra chins på gymmet, släppa stångjäveln och falla ihop i en hög på golvet för att aldrig mera röra sig. Det finns en lockelse. Klösarna på slänten känner sig alldeles paraplylösa. Och förr eller senare slutar man falla.