Nämenvaff...!

Ibland undrar jag hur det funkar. Satt på dass i morse och läste kulturdelen, och insåg plötsligt att jag ganska högljutt nynnade på den amerikanska nationalsången.

Jag fattar inte varför. Funkar min hjärna som ett lyckohjul, som slumpvis plockar fram saker som någon gång lagrats i den? Associationer till inget?

När jag letar efter information jag behöver så är den nästan aldrig där jag såg den senast.

Hzz.

Inferno, Ekebyfältet i mars, Purgatorio, Paradiso.

There you have it.

Stopp och belägg!

Nu har min kusin Lybban en blogg. Här är en länk.

Det ska bli kul att se vad han skriver om.

Ach, das Humor!

Kände att jag var tvungen att ta med en sak här. Klicka på följande länk. Gå ner en bit på sidan och få den att visa alla kommentarer. Ania Hartmans är obetalbar.

Rätt gott, har lagat det nån gång när jag hade mer oxfilé än tid. Men vad fan blir inte gott med mängder av gorgonzola och grädde?

Kanske höjden av omoral?

Nu är det bekräftat. Läste i blaskan idag att CSN fått in mer återbetalade pengar än man beräknat. Du kan lita på att om du intervjuade någon därifrån, så skulle de få det att framstå som något bra – kanske skulle de säga att detta är mycket goda nyheter, det tyder på att svenska folkets betalningsförmåga är ännu bättre än vi vågat hoppas på – och då hoppades vi ändå i en massiv högkonjunktur – och så vidare.

Jag tycker det är något helt annat, men det kanske du redan förstått.

Under lång tid har regeringar ivrat för att medborgarna ska studera vidare efter gymnasiet. Samtliga verkar vara idealet, men redan nu är vi i faktiska siffror uppe i ungefär hälften.

Orsaken sägs vara kunskapssamhället, vilket vill säga att när Sverige inte kan konkurrera med brawn, så får vi konkurrera med brain. Eller som Far skulle sagt: det man inte har i huvet får man ha i benen. Fast tvärt om. Vi har det för bra för att orka använda benen.

Så lyder propagandan.

Eftersom utbildning – all utbildning – verkar tillskrivas någon sorts egenvärde, så är det svårt att oemotsagd peka på sanningen. Sanningen är att högskoleboomen till stor del är en åtgärd för att putsa arbetslöshetssiffrorna.

Jag tänker så här:

Att utbilda människor i offentlig regi är naturligtis inte det enda sättet att skapa kunskap. Det är inte nödvändigt att gå Hur–mycket–vinst–går–vi–med–per–bananlåda–programmet vid Bananhögskolan i Buggehult för att räkna vinst på bananlådorna, det går jättebra att lära sig konsten av Bananmästaren vid Chiquita i Kajskjul 102 i frihamnen i Götlaborg.

Enorma mängder av utbildningsplatser leder till specialisering, vilket leder till att många som är lämpade för ett jobb faller i ansökningsprocessen på rena teknikaliteter; de missade Bananhögskolan. Specialiseringen förutsätter också att man ska veta vad man vill redan vid 13 års ålder.

Att utbilda folk sönder och samman är heller inte bara entydigt av godo. Risken finns att man inte bara ger människor möjligheter. Man ger dem också höga hästar att sitta på. Folk blir bra självmordbenägna om de har 200 poäng i sociologi, men i slutändan ändå bara får ta datakörkort i AMS regi.

Säger staten – som vi ju vet vet bäst – till lättpåverkade ungdomar att de ska läsa vidare, så gör de det. Staten har tolkningsföreträdet till arbetslöshetsstatistiken. Själv gick jag ett år på en utbildning som spåddes fantastiska möjligheter, men hoppade av. På den tiden tjatade offentligheten om att man skulle läsa vissa utbildningar. Mina kursare som fortsatte var tvungna att välja mellan arbetslöshet eller att läsa vidare när de var klara, det fanns knappt ett enda jobb. Det är mycket vanskligt att ge såna rekommendationer, och därmed moraliskt tvivelaktigt.

Vidare: Säger staten att vi i jämlikhetens namn ska ha ett system med studiebidrag och studielån för att minska den sociala snedrekryteringen, så tar folket lån. Kommer någon dessutom från en miljö där alla har läst och lånat, så tar de lånen utan att tänka på hur reglerna för återbetalning ser ut, särskilt om de är 19 år.

Ett ovedersägligt faktum är också att ekonomin i den högre utbildningen dödats. Det skryts om att vi lägger mest pengar i världen på forskning, utan att det nämns att samma stat som ger pengarna med högern, tar tillbaks dem med vänstern.

Så sker inte bara med forskningsanslag, utan även med till exempel lokaler. Exemplet Uppsala: staten ger anslag för hyra av lokaler, som universiteten tvingas hyra av ett statligt bolag. Bolaget bildades genom att lokaler som Universitetet ägde lyftes ut och sattes i ett bolag. Staten ger pengar, men tar tillbaks en stor del av dem genom ett vinstdrivande bolag. Vinsten i det bolaget betalas alltså av staten själv och på medborgarnas bekostnad.

En annan sak är att kvaliteten har sänkts något oerhört på utbildningarna ju fler som börjat läsa, och en kombinerad arbetslöshet och hög kvot av högutbildade leder till inflation. Den omhuldade utbildningen blir plötsligt inte mycket värd, förutom att ungdomsperioden förlängts med några år för den som läst – vilket visserligen ligger helt i tiden.

I slutändan är det många som känner sig lurade. Jobben är färre än väntat och summorna CSN vill ha är fullständigt oproportionerliga mot vad låntagarna tjänar.

Det värsta är att sossarna spelat med det hela. Runt resonemangen för utbildning är det lätt att stänga vattentäta skott av sosseretorik. Det är som att hälla vatten på en gås att angripa dem, men retoriken bygger på teoretisk moral, inte praktisk. Försvaret går att bygga, men det är inte det rätta.

Sanningen är att man haft att välja mellan att en enorm ungdomsarbetslöshet bekostas av det allmänna, eller att dölja den genom att skuldsätta en hel generation. Man valde det sistnämnda, och redan hamnar mängder av CSN–skulder hos kronofogden.

Det är mer cyniskt än all borgerlighet i klump.

En fördel med offentlig verksamhet, till skillnad från affärsmässig, är just att den inte måste gå med vinst. Det finns saker som måste få kosta, och det finns saker som bara kostar. Många av dessa är investeringar i framtiden, inte slöseri. Att försöka driva vinst för att täcka dessa kostnader är en chimär.

Ser staten ett egenvärde i att medborgarna utbildar sig – ge dem hyggliga låneförmåner och bra utbildningar. Vill staten se mer och bra forskning – ge inte pengarna framför folkets ögon, bara för att ta tillbaks dem när strålkastarljuset släckts.

Hyckleri. Den politiska korrektheten och mediemässigheten verkar ha gjort att det enda viktiga är att en verksamhet går att framställa som bra med rätt journalistiska vinkel. Det är det enda försvar man behöver kräva av sig själv.

Sen kan det finnas tusen andra vinklar, men dem skiter vi ju i.

När CSN går bättre än väntat, så betyder det att tumskruvarna dragits åt ytterligare. Med löften om mjölk och honung lockas du av den politiska aristokratin att belåna din framtid. Tror du att det bara är för din egen skull så är du naiv.

Medan du letar efter mjölken och honungen drar någon sin stickert någonstans i skuggorna och kilar prydligt in den mellan dina revben.

Ibland blixtrar det fan till.

Läste härförleden att Nätet håller på att ta slut. Vi skickar numera porr med så oerhört många bytes och bits i, fram och tillbaks mellan Ougadougo och Klässbol, att det behövs ett bättre kablage, mastigare servrar och säkert en hel del annat som jag inte begriper mig på. Annars kan det liksom gå i stå, Nätet.

På det hela taget är det ett ganska känsligt system. Rotservrar kan slås ut, och efter vad jag förstår så är de mycket viktiga, om inte absolut nödvändiga, för att porren ska komma fram när du skickar den.

Vissa försöker till och med paja dem med flit, rotservrarna. Man pratar om något tillfälle nyligen när tre av ett större men ändå lite förskräckande litet antal såna slogs ut. I en ondskefull attack.

Man skulle säkert bäva om man bara gitte. Kors, ett sådant elände de skulle kunna ställa till med. Vi behöver ju Nätet till viktiga saker, utöver skickandet av porr och putslustigheter till skrivbordsslavarna. Och då slog det mig.

Vore det inte en fantastisk idé om alla kontakter med staten kunde skötas via samma kanal?

Kanske via en statlig e-postadress, ohackbar och omöjlig att skicka till för andra än statliga myndigheter? Kopplad till personnumret, måhända. Enkelt för banker och försäkringsbolag också.

Man bygger helt enkelt ett nytt nät, skilt från det vanliga, som medborgarna har tillgång till på något vis, kanske genom fingeravtryck eller så, där de kan handha sina myndighetsliga kontakter. Alla bidrag, skatter, socialförsäkringar, läkartider - allt.

Det vore alldeles möjligt.

Och helt fruktansvärt.

Jag kände hur Bodström stod bakom mig och viskade i mitt öra. Ja, jag kände doften av hans rakvatten och dagens med Ramlösa.

Ämnen?

Nu har det blivit sådär ijallefall. Jag sprudlar ur mig mitt liv i sporadiska stroboskopblink. Slumpvis åsikter och motgångar.

Jag skulle avhandla annat, hade jag tänkt, tror jag. Sammanhållet i klump. Som de som skriver om mode, bara mode; eller de som skriver om musik, bara musik. Jag kan ha för många intressen för att vara sån, eller jag hoppas att det är det och att jag inte bara är... tom. Hzz.

Jag blir snabbt uttråkad. Konsekvens är enformigt. Men det är ju det som är bloggarnas knep - skaffa dig ett ämne du kan bli lokalauktoritet inom, bestäm var du vill ha ditt revir och pinka, pinka, pinka.

Ett konto hos AdSense är också bra, då får man in nån krona när besökarna börjat strömma in. Möjligen kan någon som visat sig kunna skriva om samma ämne dag ut och dag in med någorlunda kvalitet få en anställning som nån sorts skrivo - möjligen. Mycket talar emot. Internet och IT och datorer i allmänhet har fött gör-det-själv-kultur inom flera områden. Musik till exempel. Skivkontrakt blir allt mindre en nödvändighet, man kan starta eget bolag och spela in ute i skogen på en laptop om man vill.
Bloggören är motsvarigheten: den där medborgarjournalisten man pratar om, och ingen är nog särskilt intresserad av att betala en sån.

Man kan fråga sig varför man gör det egentligen. Och jag undrar hur många bloggar som faktiskt har besökare. Den här har det till exempel inte.

Giftskåpet?

Kollade in de Sade på bokhandeln. Roade mig med att reagera på expeditens bersvärade uppsyn med en air av absurd avspändhet, som om det normalaste som finns är att läsa de Sade. Det är det nog inte, men normalitet har aldrig, tro det eller ej, varit något jag ansett som eftersträvansvärt.

Detta kommer av Vertigo, naturligtvis, läs bara inlägget under detta. De har nyöversatt och givit ut de Sade. Honom har jag velat läsa i säkert femton år, sedan jag läste om honom någonstans för länge sen. Jag har bara inte kommit mig för.

Jag bläddrade lite i De 120 dagarna i Sodom (oui, regardez le titre!) och Filosofin i sängkammaren. Ställde tillbaks dem. Pornografi är så banalt.

Någonstans är skriven pornografi i bokform rumsren. Är det bara jag som tycker det? Varför är det så? Har det att göra med att ingen faktisk person utnyttjas när allt är fiktivt? Nja, jag tror inte konsumenten går igenom den diskussionen i sitt huvud.

Förlag kan utan tvekan ge ut den och kalla den erotik, den står inte högst upp i tidningsstället på OKQ8 för det. Ändå är det samma företeelser som skildras, men i litteraturen ofta mångfalt grövre; skrivna perversioner frodas i det finrummets giftskåp, bild och film ligger i gränden under en skitig filt. de Sade är fortfarande pornografi, om än marmorerad med en över 200 år gammal idédiskussion som är intressant i sig.

Jag vet inte. Jag ser liksom bara en funktion med pornografi. Den är inte särskilt subversiv. Kanske har jag fel när jag tror att det finns sådana tankar bakom utgivningen.

Jaja. Jag är ändå glad att den finns där.

Boktipset från Helvetet

Kuriosum.

En vanlig tisdagsdag, jag satt på kontoret och gjorde inget särskilt. En vänlig själ stack till mig en bok, en av Vertigos utgåvor. Han ville inte ha den hemma, sade han, ty den väckte inom honom ett så starkt obehag, att han inte ens ville se boken bland sina andra.

Kanske trodde han att den skulle färga av sig på de volymer som stod intill. Jag vet inte.

Boken i fråga är målande betitlad Nekrofilen. Den var en gång författarinnans debut och en förnämlig debut får man säga att det var - precis lagom kort för en debut och precis lagom genialisk. Jag läste några sidor och jag fjättrades till en värld jag nog hoppats inte fanns.

Äcklet knöt samman trachea. Larynx kändes som en kvävande tjock massa av idisslat kött, och esophagus liksom bubblade. Av avsky. Och av fascination.

Gabrielle Wittkop har täckt sida upp och sida ned med liklukt, och fått den att framstå som nästan åtråvärd. Det är ljuv poesi av ruttet kött. Det är något så otroligt vackert som uttrycker något så fullkomligt vidrigt, att man nästan tvingas omvärdera själva styggelsen som koncept.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att njuta av något avskyvärt. Jag har inte på länge blivit så uppryckt och utslängd ur själens herrturk av självömkan.

Jag vill ha mer. Jag måste bättra på min franska, det står tydligt. Det måste vara ännu vackrare på franska.

Skingra opiumdimman. Jag kan vara på väg tillbaks.