Hösttripping

Snackade med någon om det där härliga med att gå upp riktigt tidigt på morgonen. Jag får någon sorts nyttig kruskafrisk känsla i kroppen, känner mig redo att crosschecka dagens eventuella motgångar och DN läses extra noga. Ganska ofta så noga att jag lika gärna hade kunnat sova en timme till.

Idag insåg jag att den där härliga gamla fina lutherska känslan man får på morgonen är ytterst säsongsavhängig. Det är en sommarkänsla. På vintern när man vaknar före klockan halv tio brister man omedelbart ut i okontrollerad gråt.

Bland gårdakvarnar och gamla kärringar

Det finns en butik i Uppsala som det är ett litet stycke humor att besöka. Lutis. Det är helt fantastiskt att komma in där någon gång på förmiddagen och se hur gamla knarrar och tanter kommit ur sina virkade tofflor och masat sig åstad för att köpa sitt lungmos, sin koloritsoja och sin kupongleverkorv. Det är som att stiga in i en annan värld, en värld där ingen är under tusen år gammal och allt rör sig i ultrarapid.

Väntar man till eftermiddagen, då är de kvar, jag fattar inte hur de kan handla så länge. Dessutom är det studenter där då. I lustiga byxor och med varsitt paket mjölk.

Ett rymdäventyr

Behold! Jag skiter i att jag kanske inte tog en klump av de häringa ratingpoängen på sportsligast möjliga sätt, men vaffan. I´m there, baby! Det tog några år.

Tack till alla som spelat kasst. Tack till Jon för att du gav upp för några dagar sedan. Tack.

Café Rommel

Jag älskar Sveriges Radio P1. Idag sände de ett reportage från Café Rommel några mil från el-Alamein.

Thomas Bodström

Jag har alltid tyckt att Thomas Bodström verkar skum. Av någon anledning skulle det inte förvåna mig om han en dag framför kamerorna slet av sig sin mask och visade sig vara någon form av människoätande rymdödla. Sedan skulle han berätta att han och hans gelikar nu besitter alla maktpositioner i världen utom de i Togo, för ingen bryr sig ändå om vad Togoleserna tar sig för.

Stor stark + B&W 99:-

Har haft svårt att koncentrera mig på sistone, så jag ber om ursäkt på förhand om det här plötsligt avbryts i mitten eller bara framstår som svammel. Eller vaffan, man ska aldrig ursäkta sig. Så jag ursäktar mig inte för att jag kanske svalt en lite större del av bloggosfären under de senaste dagarna än vad som är ursäktligt, men du är ändå inte min riktiga morsa, så håll käften.

Just nu är jag lite rädd. Gå in och häng lite på debattdelen av nätet, till exempel i kommentarfälten under kvällstidningarnas mest snaskiga artiklar. Gå därifrån vidare ut i bloggosfären (det finns behändiga länkar!) och kanske Newsmill (som kan vara ganska underhållande, men kanske inte gör så mycket mer för mänskligheten). Det finns inte en jäkel som nyanserar sig mer än ja/nej, bra/dåligt, liv/död osv. Det är lite skumt att det blir så i en värld av gråskalor.

Den senaste grejen har varit kul - någon lade upp förundersökningen inför Arbogarättegången som torrent. Pirate Bay fick skulden och alla är in till döden för eller emot hela skiten. Antingen utgår man från att den enda anledningen att någon vill göra lägga upp skiten (3 500 sidor) är att denne någon sitter och tar på sig själv till obduktionsbilder av mördade barn (som finns på ett par av sidorna och var den journalistiska krok som drog igång debatten). Resten verkar mena att demokrati var en chimär innan Internet fanns och att det på intet sätt går att hänvisa till de mördade barnens föräldrarnas känslor när man påstår att förundersökningen inte borde spridas. Alla diskuterar olika saker utifrån olika förutsättningar och vinklar samtidigt och alla skriver känslosamt och i affekt. Det är ju skitkul om man gör det i underhållningssyfte, men om man debatterar utan bakgrundskunskaper är det halvsmart.

Ja, det är bra att folk har rätt att läsa förundersökningar och domar, men det är synd om föräldrarna. Att vissa delar av världen är obehaglig för vissa är dock inte automatiskt grund för att förändra den och ja, det kan tyckas onödigt att en massa offentliga dokument sprids på nätet, den naturliga trögheten i att man måste ta sig till myndigheten, pynta för kopiering och vänta en massa för att få papprena fyller en funktion.

Men iallafall, det är liksom den här myllrande galaxen av åsikter och överflödig information som är det nuvarande Internet. Det är aldrig likadant två gånger och ser helt annorlunda ut om man bara flyttar sig en smula och ser på det ur en annan vinkel. Det är polsk riksdag och dagcentret Soltrumman i ett och tydligen hoppet för demokratin och det är framtiden.

Fan vad jag HATAR debattstormar.

Förra veckan besökte jag för första gången i mitt snart 30-åriga liv den Kungliga Operan. Det var ganska fantastiskt. Jag är en av dem som känslomässigt påverkas väldigt mycket av musik, så jag satt följaktligen häpen, gåshudad och gråtfärdig och gapskrattade.

Opera som konstform bär sig inte värst bra längre, särskilt inte som man envisas med att spela den i ett jättelikt hus av guld i Sveriges schangdåblaste kvarter. Föreställningarna subventioneras ganska kraftigt. Säkert är det delvis därför de besöks av en väldigt heterogen publik. Vissa går väl bara för att de gillar det, men man får känslan av att många gör det för att det tillhör allmänbildningen. För att opera på något vis skulle vara den renaste och mest fulländade yttringen av västerländsk musikalisk kultur. Man borde, liksom.

På de små balkongerna närmast scenen sitter ingen alls, tänkte jag besviket. Helst skulle ju en uttråkad kung sitta där, som med sin vinkel på nacken kunde få recensenter att helt göra ner eller ohämmat hylla föreställningen.

Men vänta. Där sitter ju... Herman Lindqvist. Uttryckslös och blasé med rojalistfrisyren i ordning. Lite som en kung.

I pausen pratas det om Herman Lindqvist. Om att Herman Lindqvists fru ser likadan ut som Herman Lindqvist. Om Herman Lindqvists böcker. Om kritiken mot Herman lindqvist som historiker.

Det känns lite som att det var så här det måste har varit förr, när Gustav iii byggde den första operan. Man står fortfarande och sneglar mot kändisar. Man beblandar sig.

Efter pausen togr Herman Lindqvist av sig sin dubbelknäppta kavaj och lutade sig fram mot räcket för att se bättre. Jag slappnade av i stolen, tryggt förvissad om att jag lugnt kunde tycka att det var bra.