Weiss und Schwarz

Tog en promenad idag, ovanligt. Jag tänkte, "Skönt att gå runt så här och tänka." Sedan "Undrar vad jag tänker på?" Inte ett smack, visade sig. Det var skönt. Tömma hjärnan, i stället för att som vanligt döva den med en massa intryck.

Det höll i sig i en halvtimme, sedan började jag tänka på Johan Staël von Holstein och på moderaterna som vill privatisera allt och tror att de kan tygla kapitalismen och konkurrenskrafterna och på Mona Sahlin som svarar med att säga att om de får makten i nästa val kommer skatterna att höjas igen. Även om jag inte har särskilt höga tankar om ekonomi som vetenskap, så får man väl ändå anta att ekonomer inte är totala idioter - jag känner åtminstone en begåvad ekonom - och de säger att för höga skatter inte är särskit bra i längden.

Problemet med att sådant här sker, total idioti från alla håll, måste ha med identitetsskapande att göra. Det enklaste sättet att definiera sig själv och sin grupp är att hålla fram och förstärka det som skiljer en från konkurrerande grupper. Det är också det enklaste sättet att nå fram både i debatten och med sin marknadsföring. Det är dessutom delvis ungefär samma mekanismer som föder fråmlingsfientlighet, rasism och folkmord.

Det måste vara därför privatiseringsivrarna får carte blanche och Mona tror att höjda skatter är lösningen på problemen. Det är för att partierna definierar sig gentemot och med hjälp av varandra och för att deras existens fått ett egenvärde som är större än värdet av deras åsikter.

Weiss=Sheiss´

Det beslutades samfälligt av min fru och mig själv att vi skulle göra januari till en vit månad. Dagen efter nyår nyktrade vi således till och har sedan dess har vi inte druckit någon alkohol. Det har inte inneburit några problem och den lätta vanealkoholism jag befarade att jag utvecklat verkar ha varit en papperstiger.

Det hela föranleddes av att 2007 var ett - som min gode vän Andreas så begåvat uttryckte det - cocktailår. Vår och sommar och höst och vinter förgylldes i tjocka lager av onyttig mat och prisvärda viner, företrädesvis av den chilenska husdruvan carmenère. Inte några parkbänksmängder, gubevars, men ändå så att vågen protesterade lite och jag ifrågasatte långsiktigheten i min valda livsstil.

Så, nu sitter jag här den 18 januari 2008, det år som är mitt trettionde och som känns som kulmen av en flerårig mognadsprocess. Jag kan inte sitta still. Jag har inga jobb på gång, jag letar, och i väntan borde jag ju pyssla med något som är mer högtflygande konstnärligt och som siktar uppåt, framåt och mot parnassen, men i stället molar en klösande frustration nånstans i trakten av mjälten. Eller om det är ilska, jag vet inte, jag har tydligen ingen kontakt med mitt inre över huvud taget. Jag skulle vilja spöa upp nån. Danmark, till exempel. Jag skulle vilja köpa en enkel till Malmö och ta tåget över. Någonstans i en dansk skog skulle jag leta upp en bra gren, gärna en krokig och tung som fallit från en tall i januaristormen som ska slå till imorgon. En sån där med flagande ljusbrun bark som man hittade i skogen som barn, och sedan skulle jag bara tugga mig igenom hela landet: man för man, kvinna för kvinna, barn för barn.

Jag tror att detta beror på alkoholbrist. Bedövning, börjar jag få för mig, är en viktig ventil, ett utlopp för frustration. Frustrationen uppstår i ett samhälle som bara värdesätter personlig framgång (i retoriken förklädd till självförverkligande), men som ändå tvingar medborgarna att ignorera sig själva för att istället låta sig pådyvlas ideal av många olika slag. Förverkliga gärna dig själv - men på vissa villkor. Jag vet inte ens om jag vet vad jag vill. Jag börjar rädas att jag inte ens vet vad jag vet. Vad jag vill är hur som helst, det vet jag förresten, irrelevant. Det stannar ändå alltid vid att jag måste.

Det är inte kul att behöva vara med hela tiden. Man tänker för mycket. Sure, jag uppskattar skärpan, men om det ska sluta med bärsärkagång genom Danmark får det fan vara.

Ilska

Jag önskar att jag inte hade någon TV. Eller, idag önskar jag att jag inte hade någon TV. Vissa dagar är det jäkligt skönt. Men oftast hatar jag skiten. Jag har på något vis slutat göra saker.

Nu går ett danskt program på femman. Unga mödrar heter det. Det handlar om unga mödrar. Någon ung moder ska med barnets unge fader på grillfest med scouterna, och hon är orolig för att pappan ska flirta med andra tjejer på grillfesten. Den nivån.

Jag blir så provocerad. Jag blev tvungen att gå ut ur vardagsrummet. Jag blir uppriktigt arg. På allt. På världen. Jag tappar liksom tron på att det finns en framtid. Jag tappar hoppet. På riktigt.

För en stund.