Storm i ett v4tt3n6l45?

FRA-lagen känns som en elak finne i röven. Sen läser man det här (Debattartikel av någon före detta överdirektör vid FRA).

*Uppdatering: Idag skrev FRA:s nuvarande generaldirektör i Svenskan.*

Det verkar så sansat. Vem i hela världen kan man lita på? Anpassar man sin världsbild efter artikeln verkar kritiken mot lagen oerhört vinklad och nästan löjlig. Tomma tunnor. Ett politiskt spel. Propaganda. Men vem vet. Han kanske klär skott för att rädda sin gamla ondskefulla spionorganisation?

Hoppas att lagstiftarna haft tillräckligt på fossingarna. Hoppas Piratbyråsnubbarna och bloggliberalerna och protestvänstern och stureplanscentern har fel. Det verkar besvärligt att bli av med klubbade lagar.

*Mer uppdatering: det känns alltmer som om alla kanske inte sett till att ha samtliga fakta på bordet innan de började skissa på den enorma alfresco av Fan som nu sitter på väggen. Jag personligen välkomnar information från FRA självt, politiker kan man per definition inte lita på, de kan inget och deras jobb är att prata och driva sina egna agendor och vara politiskt korrekta och pressen tjänar mer pengar ju länge debatten pågår. Jag menar inte att man ska lita blint på den granskade parten, men man kan ju inte lyssna bara på granskarna.

Ingvar Åkesson tar upp en intressant fråga: varför har ingen frågat någon som kan, och varför litar ingen på folk med erfarenhet? Kanske borde man applicera lite källkritik på bloggarna, som tydligen gjort någon sorts uppror. Det skulle kännas nytt och fräscht. Varför betraktas gräsrötter alltid som orakel och sanningssägare? Vad fan vet egentligen de? Sitter de på myndigheter och läser i diarier? Eller tar de fasta på rykten? Dra en slutsats själv.

Är utgångsläget att myndigheter och företagare alltid ljuger och att bloggare (vanligt folk) och kvällstidningsjournalister (det allra vanligaste folket, själva definitionen av vanlighet) alltid talar sanning, då kan det barka därhän på riktigt med demokratin (oj, stora trumman).

Men allvarligt, då kan ingen välja eller bilda sig en åsikt som faktiskt bygger på fakta. Det går inte att komma ifrån: i medier och politik är verkligheten mest ett intrikat nät av vinklingar, gjorda för att se bra ut i text eller för att hjälpligt passera argumentationsanalysen, och bygger bara löst på verkligheten vi faktiskt lever i.

Sen kan ju FRA-lagen suga iallafall. Det vet jag inte. Kanske är underrättelseverksamhet en del av nationella förehavanden som helt enkelt ska skötas i det fördolda, om den nu nödvändigtvis ska skötas alls. Kanske blir det såhär när allt ska ligga i dagen och vara offentligt.*

En särskild värld för barn

Jag tror att jag kan vara en del av det som kallas Alvedongenerationen. Kanske en prototyp eller något. I alla fall ingår jag i en generation som beräknats, som den första i historien, att få det sämre än sina föräldrar. Det, kan jag lova, tänkte sig inte 40-talisterna.

Det var en ganska skyddad verkstad att växa upp, inte sant? Med vissa undantag. Världen var vårt ostron.

Många föräldrar uppmanade till och med sina barn att inte göra som de gjort, utan att hitta på något som inte var lika själadödande tråkigt som till exempel att vara tjänsteman på en av de oerhört många myndigheter som explosionen under efterkrigstiden gav ekonomiskt utrymme för att bygga upp. Sen dök 60-talet upp med nya pedagogiska metoder, nittnasextitvå avskaffades betygen i de lägre årskurserna i skolan. Det är en fin tanke, att man ska lära för kunskapens skull, men kanske lite naiv. Det verkar inte funka sådär jättebra, i alla fall.

Well, times they are a'changing. Sötebrödsdagarna är över. Börsvåren har liknats vid Krügerkraschen. Kaffedoften ligger som ett moln av senapsgas över sängen när man vaknar.

I sin skyddade verkstad sitter alltså barnen och täljer tills verkligheten visar sig vara en helt annan än den som förespeglats under hela barndomen. "Jasså. Var det så här det var? Jobbigt, jag saknar ju de emotionella och mentala verktyg som behövs för att handskas med motgångar", låter det sedan.

Okej, det här kanske inte stämmer helt på mig, men det ingår i spelet att använda sig själv som exempel. Effekten blir som större så.

Att jag skriver så fasligt många ord har som vanligt med nyhetsflödet att göra. Det har skrivits om en 8-årig lundapåg och att en annan lundapåg JO-anmäls för att alla i en klass bjudits in till ett födelsedagskalas - utom två.

Mobbing på hög nivå, kan man tycka? Kanske. Det gör ju lite ont i en att höra det. Fast lite ont, vet inte om det räcker.

Om de som valdes bort var mobboffer som allid valdes bort och stod överviktiga i ett hörn och luktade urin och odlade sitt talfel, då vorde det riktigt hemskt. Men i princip: kan man vänta sig att barn, uppväxta i en helt annan värld än den de förväntas fungera i som vuxna, ska kunna hantera den cyniska, ondskefulla, svårtolkade och uteslutande verklighet som är världen? Och kan man lagstadga umgänget?

Kanske är det med människobarns umgänge som med djurungar, att lek fungerar som en förberedelse för all framtida skit man måste ta - skit som helt plötsligt är på allvar och som måste sväljas kall utan att ligga gömd i en sked äppelmos.

Såll kåntråll

Min hjärna är ett såll. Igår kom jag på att det var en elektronisk pryl jag behöver, ganska viktig grej, och ganska billig. Under tusen. "Perferkt födelsedagspresent", tänkte jag och såg framför mig bilden av mina generösa föräldrar. Bilden är borta liksom idén.

Nu, nyss, funderade jag lite, och kom sedan på en sak jag gärna skulle vilja göra min rentré in i bloggosfären med, sedan försvann det som Arktis, dronten och viljan att leva i november: helt utan förvarning.

Undrar om man kan göra något åt sådant. Jag vill inte ha alzheimers.