Nätdagbok

Kära Webblog.
Idag ska jag gå till banken och betala en stor summa pengar. Mot pengarna kommer jag att få nycklarna till en lägenhet i Luthagen. Där har jag planerat att bo några år framöver. Det är en mycket bra lägenhet tycker jag, även om området saknar lite av charmen i Sommarro. Den är större och den är väldigt fräsch och bra renoverad, men jag älskar inte badrumskaklet. Något som är trevligt är att det finns tvättmaskin och att den inte kommer att kännas för liten på ett bra tag. Det är åtminstone min förhoppning. Köket är mycket större än det i Sommarro och går att sitta i rätt många. Bara det, liksom.

Trots det, kära Webblog, känner jag ett vemod idag. I Sommarro bor det vänner. Sommarro är ett väldigt bra område. Och Yukikos sushi saknar motstycke i den här stan. Jag kommer inte att ha fem minuters promenad till gymmet och repan längre (snarare fem minuters cykeltid). Jag kommer inte att ha 2,75 i takhöjd förrän jag flyttar till den paradvåning i ett sekelskifteshus jag ska bo i nästa gång.

Trots vemodet, kära Webblog, ska det bli skönt att flytta. Jag tror på flyttandet. Jag tror på rörelsen. Jag tror på att inbitna vanedjur ska tvingas upp och rota om sig någon ibland, det stimulerar växt.

Takt och ton

Läste idag om den nya italienska epiken, där Savianos Gomorra blir det övertydliga exemplet. Svår bok att genrebestämma har jag tyckt - lite roman, lite reportage, stundom spretig, (ibland något lite hafsigt översatt) - men man menar alltså att det rör sig om en ny genre som växer fram, "nie".

Nu vänds i och med den fokus från den lilla världen där författare himlar med ögonen åt samhällsbyggande och miljökatastrofer och demokratiproblem - dina värden och problem är även samhällets och individen illustrerar endast något större. Lars Noréns klädköp sorterar inte in under nie, och någonstans kan hela den postmoderna litteraturkritiken få problem med litteratur som faktiskt vill något och inte bara kräver att få värderas som, så att säga, das Ding an sich.

Intressant.

Gidday, MF.

Idag med morgontidningen bifogades en reklambilaga för landet/kontinenten/ön Australien. Framsidan illustrerades med hjälp av en bild av ett mycket vackert par på en segelbåt med utsikt över Sidneys operahus. På baksidan satt (kanske samma?) kvinna i soluppgången och i fonden syntes Ayers Rock.

Är det bara jag, eller är inte sånt sjukt komiskt, så säg? Jag skulle nog göra precis likadant själv, men ändå.

Haha!

Och bland molnen: tournedos

Jag påmindes idag om en flygresa i Asien, på vilken förplägnaden bestod av tournedos. Flygplansmat brukar ju variera mellan milt ätlig och otjänlig, så när jag fick menyn i handen den gången (det fanns menyer, jojomen) blev jag lite förtjust och valde bort den andra rätten. Schmuck.

När jag hade satt i mig den lilla biten kossa insåg jag vilken skum idé det är att försöka servera varm oxfilé till hundratals människor hundra gånger hundra meter ovan jord. Det är milt uttryckt ett slöseri på oxfilé och det hade lika gärna kunnat vara en tilltäljd, mörk, tjock fläskkotlett som stekts hårt i ugn i några timmar.