Litania, läs inte. Det är bara gnäll.

Det är intressant. Strax innan jag vrider mitt huvud åt höger för att se ut genom fönstret, så förutsätter jag att den ska vara grå. Mörkt grå. Kanske rent av att det mitt på den ska trona en jättelik, kolsvart, upp-och-nervänd virvelstorm, upplyst av blixtar och andra mörksens urladdningar, som suger lycka och livslust ur människorna. Köttet av benen.

När jag tittar efter är den blå som en blöjförpackning. Diskrepansen mellan verklighetens himmel och mina förväntningars himmel, ligger i mig. Det är för att det är höst. Många andra har det likadant, många andra undrar varför i helvete man bor i det här satans skitlandet". Intet nytt under solen som aldrig skiner, vi är dömda till upprepning. Same procedure as every year. Inte fan gör man något åt det. Eller jo: Förra året tog jag faktiskt en promenad för att att få ljus, det ska ju vara det man lider brist på, men kände bara avgrundsdjup ensamhet tills jag gick in igen. Vissa går i ljusterapi. Kanske gör någon slag i saken och köper en sån där sollampa man har på skrivbordet. Kanske visar det sig att den inte muntrar upp värst mycket, men att den fungerar bra som fokuspunkt för avsky. Fan, det är bara en till sak att slå sönder i frustration.

Sätter mig framför datorn och ska jobba, men tiden går och oerhört lite blir gjort. Hur vet man om det beror på att man mår skit, eller på att man är fullständigt och totalt värdelös?

Fan, jag skaffar ett piller. Sånt här ska ni inte behöva läsa.

Nej, det är ju kul att skriva.

Idag, käre vän, ska jag skriva nåt skit om hållbar utveckling, eller så. Kanske handlar det om hur förfelat vårt samhälle är. Det gör nog nästan de flesta tankar jag tänker, förresten. Så här började det.

Det var en reklamspot i TV med Hyresgästföreningen som avsändare: 636 000 ungdomar ska flytta hemifrån inom 3 år (eller nåt), sade den. Det finns 4000 lediga ettor. Där ska mottagaren själv få överslagsräkna och utbrista "Herrejösses, det blir ju i runda slängar 0,00629 lägenheter per ungdom! Vi KRÄVER ett nytt miljonprogram! Nu! Nej, ett miljardprogram!"

Menar hyresgästföreningen att vi ska bygga 632 000 lägenheter på tre år? Eller att det inom några år kommer arr bo 371,7 ungdomar i varje etta om vi inte gör det? Det låter ju minst sagt helt jävla CP-skadat, och helt jävla CP-skadade kan de väl inte vara? Nej, det är nog mer menat som en menande armbåge i sidan, ett pekande finger i rätt riktning: "Se här, vilken problematisk problematik vi problematiserat. Va?"

Men tanken bakom är rätt läskig, bilden av hur västeuropeernas liv ska se ut, utvecklingprofilen som ses som den normala. Man lever hemma med föräldrar tills man blir kanske 20, sedan ska man flytta hemifrån till en etta, tills man allt senare, särskilt i storstäderna, träffar någon, flyttar ihop och skaffar barn. Ensamhushåll är ett enormt resurs- och energislöseri, och dessutom är det nog inte särskilt nyttigt eller naturligt. Jag tror att ensamhushållen är en byggsten i det alienerade samhället där man inte vågar ringa på hos grannarna för att låna mjöl, där man inte kan ta emot en tjänst, och där kommunen anses ha misslyckats när ungdomsgäng löper amok.

Ändå är det nästan omöjligt, verkar det som, att tänka utanför ramverken, hur bisarra de än verkar.

Fan. Förr har man trott att världen är på väg åt helvete, på mer eller mindre lösa grunder. Nu verkar det som om man faktiskt vet att den är det, men blint rusar kollektivet vidare, eftersom kollektiv övertygelse är starkare än individuell övertygelse. Ett samhälle i sken, hur fan tyglar man det, när man inte ens kan påverka vilket bröd vissa köper? Jag kanske borde omvärdera mina tankar om att gymnasieskolan borde bli frivillig igen. Den borde nog vara obligatorisk, liksom minst två års studier i humaniora.

Guldgrisens år revisited

Guldgrisen har varit ganska snäll mot mig. Jag har fått en fru. Jag varit i Thailand. Jag har börjat jobba mer: det känns som att livet faktiskt går lite framåt. Våren minns jag visserligen inte mycket av, och sommaren sög. Och jag var fattig. Jaja, som det känns nu så har Guldgrisens år på det stora hela varit ganska hyggligt, och om det är det jag minns sen, så är det ju det som är sanningen.

Nu kanske jag ska översätta en hel bok.

Jag har också upptäckt att jag kanske börjat bli lite, lite synsk. Det är en intressant och ny känsla.

Nu till det viktiga. Jag vet inte om jag kommer att skriva mer här. Det är lustigt, för jag tycker att det är ganska tillfredsställande.

Men det känns bara så underligt... överflödigt. Skumt.