Litania, läs inte. Det är bara gnäll.

Det är intressant. Strax innan jag vrider mitt huvud åt höger för att se ut genom fönstret, så förutsätter jag att den ska vara grå. Mörkt grå. Kanske rent av att det mitt på den ska trona en jättelik, kolsvart, upp-och-nervänd virvelstorm, upplyst av blixtar och andra mörksens urladdningar, som suger lycka och livslust ur människorna. Köttet av benen.

När jag tittar efter är den blå som en blöjförpackning. Diskrepansen mellan verklighetens himmel och mina förväntningars himmel, ligger i mig. Det är för att det är höst. Många andra har det likadant, många andra undrar varför i helvete man bor i det här satans skitlandet". Intet nytt under solen som aldrig skiner, vi är dömda till upprepning. Same procedure as every year. Inte fan gör man något åt det. Eller jo: Förra året tog jag faktiskt en promenad för att att få ljus, det ska ju vara det man lider brist på, men kände bara avgrundsdjup ensamhet tills jag gick in igen. Vissa går i ljusterapi. Kanske gör någon slag i saken och köper en sån där sollampa man har på skrivbordet. Kanske visar det sig att den inte muntrar upp värst mycket, men att den fungerar bra som fokuspunkt för avsky. Fan, det är bara en till sak att slå sönder i frustration.

Sätter mig framför datorn och ska jobba, men tiden går och oerhört lite blir gjort. Hur vet man om det beror på att man mår skit, eller på att man är fullständigt och totalt värdelös?

Fan, jag skaffar ett piller. Sånt här ska ni inte behöva läsa.