Oh, death.

Jänkarna ha börjat diskutera huruvida det verkligen är humant att ta död på sina medmänniskor med giftinjektioner. Intressant.

Frågan är felställd. 'Är det humant att ta död på sina medmänniskor' är den korrekta ordalydelsen, och svaret är naturligtvis undantagslöst nej.

Och nej igen, det spelar ingen roll om det är en mördare eller våldtäktsman eller Adolf Hitler, det är i grunden alltid fel. Sen är det ju såklart väldigt praktiskt i vissa fall.

Jäkligt intressant fråga ändå, det där med humana avrättningar. Jag får en känsla av att de upplevs som humanare, ju mindre synlig åverkan bödlarna gör på kroppen. Antagligen tänker de säkert också att modernare metoder som gift och elektricitet är mer humana än de gammaldags och grisiga som rådbråkning, hudflänging och stegling.

Problemet med amerikanernas moderna sätt är att folk inte alltid tycks dö som det är tänkt. Alldeles nyligen injicerade de giftet in i muskeln på en dödsdömd, det kan nog milt sagt upplevas som obehagligt. Över huvud taget måste allt som drar ut på själva avrättningen betraktas som tortyr. Tortyr är än mindre accepterat än dödsstraffet. Att grilla dödsdömda med starkström är inte heller humant. Folk överlever. Folk tar eld. Folks ögon hoppar ut. Det kan ta tid. Gaskammare? Herregud.

Om de nu nödvändigtvis ska ta död på folk, så kan de väl göra det på ett bra sätt. Använd en beprövad metod, den kanske mest effektiva som finns. Bygg en giljotin. Hugg av dem huvudet. Det går fort som fan, ingen hinner lida. Fysiskt.

Denomen

Vi är för många nu. Originalitet är en omöjlighet.

"Du är unik", skrymtar flickpressen. Min röv!

Kom på valfri bra idé, och tio personer har pissat i det hörnet före dig.

Leve revolutionen

Jag vet inte varför, men min antipati mot statliga verk är stark.

Jag antar att jag har ett problem med auktoriteter. Jag vill välja mina auktoriteter själv. Dessutom, säger mig magkänslan, vill jag nog få ut något av auktoritativitetsskapet, av min egen underlägsenhet.
Säg till exemel att jag jag har en chef. Jag tillåter nämnde chef att bestämma över mig, eftersom han/hon antagligen har makt över min lön och min fortsatta anställning. Vidare kanske jag tar råd av någon jag beundrar. Jag får stoppar in mina växelpengar i apparaten, men får ut något på andra sidan. Kanske en Snickers. Eller en kopp kaffe.

Statliga verk utövar makt, utan att du kan välja bort den. Dessutom får du oftast inget tillbaks. Tji Snickers. Att diskutera med ett statligt verk är som att skalla in sitt namn i ett berg. De som arbetar på dem är bittra horor som med näbbar och klor försvarar maktpostitionerna de slickat så mycket röv för att nå upp till.

När revolutionen kommer - och idag skulle jag må jävligt bra av lite revolution - så ska verken ställas mot väggen. Bolagsverket enkannerligen.

En sista cigarett. Pang.

Ack döden...

... är en faslig björn. Jag brukar säga det. Det är Bellman. Om det verkar konstigt, björnar är väl inget man går runt och är rädd för, så finns det en förklaring. Björn, det är slang för en skuldindrivare. Det är träffande. Jag gillar det mer och mer. Betala ska du.

Funderade på döden igår, helt enkelt för att min farmor dog under kvällen. Det är lustigt vad vi avlägsnat oss från den. Jag tänkte på Bellman. Alla barn på den tiden, en tid som nästan känns modern, dog som flugor. Alla andra också. Som flugor. Kellgren var lungsjuk hela livet. Tills han dog. Döden fanns inpå knuten från vaggan till graven. För alla.

Vi lever länge, vi. Vi lever längre och längre. Det känns nästan löjligt avlägset att vi ska dö. Men innan man vet ordet av står väl man där och slantar upp. Det ska jag tänka på idag.

Hon var en rekorderlig kvinna, farmor. Hon är saknad.

Let us cavort like the Greeks of old!

... you know the ones i mean ...

Into the void. En mjuk bindel i tovad ull över den där irriterande delen av medvetandet som plockar upp omvärlden och placerar den inuti mig. (Inuti! Jag upplever det som en våldtäkt.)

En sån bindel jag vill jag åt ibland. Som förra lördagen. Dunderfylla. Den är istället för ett raseriutbrott. Djupt marinerad i gifter fortsätter man leva och verka, men utan att hjärnan tillåts lägga sig i. Det är inte helt olikt ett zombietillstånd. En tillvaro som högljudd och påfrestande levande död som inte kan cykla särskilt bra. Skönt. Sjukt självdestruktivt också.

Det känns inte lika bra i efterhand. När tiden accelererar med stigande ålder, så blir den för värdefull för att tillbringas gallbakis. I all fall tycker jag att det bör bli allmer sällan. Nu, efter att det kontinentala drickandet gjort sin entré, så kanske man medvetet borde lägga ner svennebananmodellen och bli askalas en gång i veckan.

Fast. Ändå. Hm. Om det är en allmän trend i samhället, så slipper jag ju få cirros ensam.

Å andra sida räcker de donerade levrarna ingenvart alls. Särskilt inte med den satans nollvisionen.

L´agent double

Det finns många Eva M. på Google. Jag hittade snabbt en Eva M. Castro, en Eva M. Sevick-Muraca och en Eva M. Schröder. Vad för ont jag gjort någon av dem, det vet jag rakt inte alls.

Kanske får jag söka svaren till att hela världen kämpar för min undergång annorstädes.

Hm.

Eva M. hette alltså min nemesis i det första inlägget om Post- och Telestyrelsen. Igår kallade jag henne Eva S. Det kom till mig igår när jag bestämt rullade ett bowlingklot ned i rännan. Undrar vilka förträngda minnen som ligger bakom denna kuriösa sammanblandning.

Lustigt nog är jag nästan säker på att jag haft en Eva M. i min klass någon gång. Jag vet inte vad ni tycker om mystiken, men jag anser nog att den tätnar.

Nå.

Värst vad man var fylld med negativa känslor, då. Värst vad man bestämde sig för att spy ut alldeles privata känslor över denna blogg - tänkt att vara mer åsikter än dagbok - då. Men vissa saker kan man inte säga. Utloppet kommer genom att tankarna formuleras, antingen i ord eller genom att man slår knogarna sönder och samman mot väggar och inredning. Sedan jag blev ägare till min egen bostad känns det sistnämnda inte lika lockande längre. Knogarna gör ont, det är äckligt att torka blod och det blir jag som får laga det jag slår sönder. Att prata om det var inte ett alternativ. Delade kval är inte halva.

Det hjälpte, skrivandet. Jag har helt slutat bry mig. Naturligtvis önskar jag fortfarande Eva S. helvetets alla kval, vare sig hon bara gjorde sitt jobb eller inte. Man har alltid ett val.
Jag väljer att tolka händelserna som att hon personligen valde ut just mig. Att hon för någon sorts personlig vendetta mot mig. Jag hade en Eva i min klass i skolan, kanske har jag råkat tillfoga henne oavsiktlig harm? Minns inte vad hon hette mer än Eva, men eftersom S är svenskans vanligaste bokstav så är det möjligt - kanske till och med högst troligt - att hennes efternamn började på just bokstaven S.

Eva S!

***Texten här är censurerad i efterhand p g a skamkänslor. Det var en Shakespearepastish, ibland undrar jag hur jag tänker.***

Exit Hamlet.