... you know the ones i mean ...
Into the void. En mjuk bindel i tovad ull över den där irriterande delen av medvetandet som plockar upp omvärlden och placerar den inuti mig. (Inuti! Jag upplever det som en våldtäkt.)
En sån bindel jag vill jag åt ibland. Som förra lördagen. Dunderfylla. Den är istället för ett raseriutbrott. Djupt marinerad i gifter fortsätter man leva och verka, men utan att hjärnan tillåts lägga sig i. Det är inte helt olikt ett zombietillstånd. En tillvaro som högljudd och påfrestande levande död som inte kan cykla särskilt bra. Skönt. Sjukt självdestruktivt också.
Det känns inte lika bra i efterhand. När tiden accelererar med stigande ålder, så blir den för värdefull för att tillbringas gallbakis. I all fall tycker jag att det bör bli allmer sällan. Nu, efter att det kontinentala drickandet gjort sin entré, så kanske man medvetet borde lägga ner svennebananmodellen och bli askalas en gång i veckan.
Fast. Ändå. Hm. Om det är en allmän trend i samhället, så slipper jag ju få cirros ensam.
Å andra sida räcker de donerade levrarna ingenvart alls. Särskilt inte med den satans nollvisionen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Sikta på att slita ut levern på lång sikt istället, så att du kan dö stilla i sömnen vid hög ålder. Tänk dig att tvingas vara helt torr från 50 och framåt med någon annan sillmjölkes lever i buken!
Fast lever för transplantation och pastej kommer i framtiden finnas i överflöd då alla kontinentalt svennebanansuper varje dag och kör SUV hem på cykelvägen för att undvika snuten.
Skicka en kommentar