Nå.

Värst vad man var fylld med negativa känslor, då. Värst vad man bestämde sig för att spy ut alldeles privata känslor över denna blogg - tänkt att vara mer åsikter än dagbok - då. Men vissa saker kan man inte säga. Utloppet kommer genom att tankarna formuleras, antingen i ord eller genom att man slår knogarna sönder och samman mot väggar och inredning. Sedan jag blev ägare till min egen bostad känns det sistnämnda inte lika lockande längre. Knogarna gör ont, det är äckligt att torka blod och det blir jag som får laga det jag slår sönder. Att prata om det var inte ett alternativ. Delade kval är inte halva.

Det hjälpte, skrivandet. Jag har helt slutat bry mig. Naturligtvis önskar jag fortfarande Eva S. helvetets alla kval, vare sig hon bara gjorde sitt jobb eller inte. Man har alltid ett val.
Jag väljer att tolka händelserna som att hon personligen valde ut just mig. Att hon för någon sorts personlig vendetta mot mig. Jag hade en Eva i min klass i skolan, kanske har jag råkat tillfoga henne oavsiktlig harm? Minns inte vad hon hette mer än Eva, men eftersom S är svenskans vanligaste bokstav så är det möjligt - kanske till och med högst troligt - att hennes efternamn började på just bokstaven S.

Eva S!

***Texten här är censurerad i efterhand p g a skamkänslor. Det var en Shakespearepastish, ibland undrar jag hur jag tänker.***

Exit Hamlet.