Milieu!

Interesting times, indeed.

Okej, världen kanske går under. Den kanske inte gör det. Jorden blir varmare med rekordfart, det är vårt fel - eller så är det inte det, utan det är naturliga variationer. Sund skepticism är säkert vettigt, men det är nog bra att skaffa sig en ny badring innan de blir för dyra.

Om man bortser från själva skuldfrågan nu - har vi orsakat uppvärmningen eller inte - så tycker jag att ett ännu intressantare scenario målas upp.

Om det blir varmare, vårt fel eller ej, jättekatastrof eller bara milt obehag - kommer vi då att försöka göra något åt det? Om vi inte lyckas minska utsläppen och det blir varmare, kommer då mänskligheten att försöka kyla ner jorden, att avsiktligt påverka klimatet?

Eller slutar allt i ett enormt krig om de sista resurserna, om den sista biten mark som fortfarande går att odla? För det är ju fullt möjligt att naturkatastroferna som följer i klimatförändringarnas spår krossar hela civilisationer, och att de enorma resurser som finns nu, och som skulle kunna mobiliseras för att åstadkomma den där mildringen av växthuseffekten, raderas ut i oförutsedda omvälvningar i balansen mellan civilisationer, länder och människor.

Det finns jäkligt stor Mad Max-potential i framtiden.

Hihi.

Skulle kommentera en grej och fick upp en sån där bild man ska skriva av bokstäverna från för att bevisa att man inte är boten Anna. Den ser ut så här:

Jag tycker att den var jävligt rolig. Men ni lär väl inte fatta varför.

Mjölkpriserna har gått upp. Jag kräver nyval.

Som maskar på ett veckogammalt lik. Jag är så trött på att småfeta, illa klädda journalister med hävdelsebehov styr över våra liv. Och på de 22-åriga nyutexaminerade, med gravallvarliga miner och JMK i sina egon, som självrättfärdigt blickar ut från sina bildbylines, gärna tre från samma notis.


"Nu är köpboomen över. Lägenheterna kommer att gå ner i pris." Varde ljus. Hade man tagit fasta på bankbiträde Gustafsson istället, han som sade att det bara kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta, så hade antagligen utfallet varit det motsatta i stället. Så fungerar det med upplevda värden. Den sortens mediala makt verkar oinskränkt, och på något sätt känns det som om kvällstidningarna lätt får folk bakom sig - antagligen på grund av den där antiintellektuella underdogtonen som gör att folk ínte känner sig hotade, och att det konstant spelas på avundsjuka.


Jag skiter i om en miljon undersökningar visar att sossarna har övertaget just nu, och nu, och nu, och igår, det är inte det vår sorts demokrati handlar om. Demokrati är en kompromiss, det kanske minst dåliga av många dåliga alternativ. Rösta en gång vart fjärde år och håll käften sen.


Direktdemokrati är inte önskvärt eftersom människor är impulsiva, lata, hatiska, avundsjuka, småsinta, outbildade, orättvisa, hagalna, giriga och egocentrerade. Röstunderlaget tänker med bankkontot - bara sitt eget bankkonto och bara 32 minuter in i framtiden. Därför bör svennebastionerna Aftonbladet och Expressen sluta med opinionsbildning, det är fan samhällsfarligt.


Och jag fattar inte hur man kan komma på idén att sluta lita på människor helt för att de begår ett misstag.


Det är nog bara jag som fattar vad jag menar här.

Litania, läs inte. Det är bara gnäll.

Det är intressant. Strax innan jag vrider mitt huvud åt höger för att se ut genom fönstret, så förutsätter jag att den ska vara grå. Mörkt grå. Kanske rent av att det mitt på den ska trona en jättelik, kolsvart, upp-och-nervänd virvelstorm, upplyst av blixtar och andra mörksens urladdningar, som suger lycka och livslust ur människorna. Köttet av benen.

När jag tittar efter är den blå som en blöjförpackning. Diskrepansen mellan verklighetens himmel och mina förväntningars himmel, ligger i mig. Det är för att det är höst. Många andra har det likadant, många andra undrar varför i helvete man bor i det här satans skitlandet". Intet nytt under solen som aldrig skiner, vi är dömda till upprepning. Same procedure as every year. Inte fan gör man något åt det. Eller jo: Förra året tog jag faktiskt en promenad för att att få ljus, det ska ju vara det man lider brist på, men kände bara avgrundsdjup ensamhet tills jag gick in igen. Vissa går i ljusterapi. Kanske gör någon slag i saken och köper en sån där sollampa man har på skrivbordet. Kanske visar det sig att den inte muntrar upp värst mycket, men att den fungerar bra som fokuspunkt för avsky. Fan, det är bara en till sak att slå sönder i frustration.

Sätter mig framför datorn och ska jobba, men tiden går och oerhört lite blir gjort. Hur vet man om det beror på att man mår skit, eller på att man är fullständigt och totalt värdelös?

Fan, jag skaffar ett piller. Sånt här ska ni inte behöva läsa.

Nej, det är ju kul att skriva.

Idag, käre vän, ska jag skriva nåt skit om hållbar utveckling, eller så. Kanske handlar det om hur förfelat vårt samhälle är. Det gör nog nästan de flesta tankar jag tänker, förresten. Så här började det.

Det var en reklamspot i TV med Hyresgästföreningen som avsändare: 636 000 ungdomar ska flytta hemifrån inom 3 år (eller nåt), sade den. Det finns 4000 lediga ettor. Där ska mottagaren själv få överslagsräkna och utbrista "Herrejösses, det blir ju i runda slängar 0,00629 lägenheter per ungdom! Vi KRÄVER ett nytt miljonprogram! Nu! Nej, ett miljardprogram!"

Menar hyresgästföreningen att vi ska bygga 632 000 lägenheter på tre år? Eller att det inom några år kommer arr bo 371,7 ungdomar i varje etta om vi inte gör det? Det låter ju minst sagt helt jävla CP-skadat, och helt jävla CP-skadade kan de väl inte vara? Nej, det är nog mer menat som en menande armbåge i sidan, ett pekande finger i rätt riktning: "Se här, vilken problematisk problematik vi problematiserat. Va?"

Men tanken bakom är rätt läskig, bilden av hur västeuropeernas liv ska se ut, utvecklingprofilen som ses som den normala. Man lever hemma med föräldrar tills man blir kanske 20, sedan ska man flytta hemifrån till en etta, tills man allt senare, särskilt i storstäderna, träffar någon, flyttar ihop och skaffar barn. Ensamhushåll är ett enormt resurs- och energislöseri, och dessutom är det nog inte särskilt nyttigt eller naturligt. Jag tror att ensamhushållen är en byggsten i det alienerade samhället där man inte vågar ringa på hos grannarna för att låna mjöl, där man inte kan ta emot en tjänst, och där kommunen anses ha misslyckats när ungdomsgäng löper amok.

Ändå är det nästan omöjligt, verkar det som, att tänka utanför ramverken, hur bisarra de än verkar.

Fan. Förr har man trott att världen är på väg åt helvete, på mer eller mindre lösa grunder. Nu verkar det som om man faktiskt vet att den är det, men blint rusar kollektivet vidare, eftersom kollektiv övertygelse är starkare än individuell övertygelse. Ett samhälle i sken, hur fan tyglar man det, när man inte ens kan påverka vilket bröd vissa köper? Jag kanske borde omvärdera mina tankar om att gymnasieskolan borde bli frivillig igen. Den borde nog vara obligatorisk, liksom minst två års studier i humaniora.

Guldgrisens år revisited

Guldgrisen har varit ganska snäll mot mig. Jag har fått en fru. Jag varit i Thailand. Jag har börjat jobba mer: det känns som att livet faktiskt går lite framåt. Våren minns jag visserligen inte mycket av, och sommaren sög. Och jag var fattig. Jaja, som det känns nu så har Guldgrisens år på det stora hela varit ganska hyggligt, och om det är det jag minns sen, så är det ju det som är sanningen.

Nu kanske jag ska översätta en hel bok.

Jag har också upptäckt att jag kanske börjat bli lite, lite synsk. Det är en intressant och ny känsla.

Nu till det viktiga. Jag vet inte om jag kommer att skriva mer här. Det är lustigt, för jag tycker att det är ganska tillfredsställande.

Men det känns bara så underligt... överflödigt. Skumt.

Beträffande Lars Vilks

Länge sen jag skrev nåt här. Bloggarna dör. As I have foretold.

Men man nåste ju nämna det där med Lars Vilks. Han kallade sig för Lille Rushdie i DN idag. Haha.

Hej, hybris.

Rushdies Satansverser kanske kan sägas ha ett något högre konstnärligt värde än Vilks telefonklotter. Och en sorts mening.

Muslimerna ser att Vilks avbildar Muhammed som en hund. Begripligt att de blir sura, om hund är ett skällsord. De vet nog inte vad en rondellhund är, så att förklara det idiotfenomenet lär löna föga. Sen kan man tro vad man vill om huruvida de verkligen blir sura. Det mesta är nog propaganda. Och vilka är de? Vilka blir sura på riktigt? Vilka blir det för att någon mulla uppviglar dem?

Och varför ritade han skiten? Varför publicerade skiten? Är rondellhunden (förresten, om Akademin tar med det ordet i nästa upplaga av SAOL ska de fan hudflängas på torget hela bunten - jag lovar, jag emigrerar då!) en bild av islams intåg i folkhemmet? Symbolen för islam inkarnerad i det absolut svennigaste under solen, de kvällstidningsomhuldade rondellstyggelserna?

(Sen skrev nån nåt om hur allt rör sig runt hunden/Muhammed, och att denna egentligen var Lars Vilks som vill att allt ska cirkla runt honom, som fordon runt en rondell. Det känns ganska troligt.)

Vilken jävla tattare som med en undermålig teckning lyckas få igång tryckfrihetsdiskussionerna här också. Så oerhört onödigt! Ett helt land kommer emellan. Om någon mot förmodan skulle ställa till med fanskap i Sverige, så är det med största sannolikhet inte Lars Vilks som sprängs i småbitar. Det är någon annan.

Varför kommer tryckfrihetsdiskussionen hela tiden att handla om att någon ska ha rätt att baktala eller smäda någon annan? Det är knappast det den är till för.

Grr.

Vasseratre.

Verklighetskontroll. Autoinventering. Kanske defragmentering också.

Jag är tillbaks i livet. Jag har varit någon annanstans under en period, det har varit ömsom vin, ömsom vatten. Vatten när jag arbetade min obefintliga bakdel av mig på Arlanda och missade den olidligt korta sommaren. Vin när jag gifte mig med min fru den 11 augusti - det kan låta som en sån där lögn man drar för att ens liv i andras ögon ska verka lyckat, men det var nog den bästa dagen i mitt liv. Vin när vi åkte på smekmånad till Thailand i två veckor. Har inte sett det landet sen 2000, då flydde jag och min kusin från våra liv. Flykt.

Vin, ja. I Tyskland har jag sett folk dricka vin med vatten i. Lite som någon sorts måltidsdryck. Rödvin med kolsyrat vatten har jag sett.

Ungefär så känns tillvaron. Det är det som kallas vardag. Jag har inte känt av den på länge. Kanske har jag försummat den, låtit den förfalla. Nu måste den kanske fyllas igen. Eller så handlar det om tillvänjning.

Orkar inte skriva något vettigt, inget sådant försiggår i mitt huvud.

Pathos, ethos eller mittemellan.

Mina älskade barn, läser ni tidningarna? Lever ni i världen? Jag tror att det är så. Då kanske ni sett framskridandet skrida fram? Utvecklingen vecklas ut?

Var på Västkusten, åkte till Konsum eller Coop eller vad det heter nu, någon av Kooperativets butiker iallafall. Den i Ljungskile, ni vet. Brukar inte handla på Kooperativet, förstår inte idén med att ha kvar skiten om det inte är billigare än andra alternativ. Om kapitalismen blir billigare för kunden, kör med den.

I butiken stod stora pallar, på dem femlitersdunkar med dricksvatten. Det var importerat från Finland. Jag utbrast i någon sorts fördömande, det är liksom så jävla onödigt. Man dricker det ju inte för att det är godare eller för att det inte finns rent vatten i kranen, utan för att man vill verka lite mondän. Det känns lite Sydtyskland eller så, lagom kontinentalt.

Sen kommer min favoritkrönikör Lena Sundström (läs och tänk) och skriver om samma sak. Det känns ju skönt an hon gör det, för hon har ett lite bättre forum än jag. Pathos och ethos, tjo.

Då ringde plötsligt telefonen på Arlanda där jag är. Jag blev ombedd att ringa upp en person som hade ringt en massa gånger. Hon ville anmäla att en väska var trasig. Jag öppnade rätt program i datamaskinen och rätt mallar i programmet och ringde upp.

Allt var tydligen lugnt, pappren hon ville ha hade hunnit anlända innan jag han ringa upp.

Men företaget som ersätter trasiga väskor för flygbolaget hon hade rest med skulle nog inte ha den Gucciväska för 9000 pix som hade pajat i lager, antog hon. Jag antog detsamma. Och hon ville inte ha någon sunkväska för 800 spänn.

Och barnvagnen som var trasig var av märket Porsche och kostade också 9000 spänn eller så. Priset är inte extremt i barnvagnsvärlden vad jag förstår, men den här kan på grund av det exklusiva märket inte lagas - ingen har reservdelar. Det blir till att skaffa ny Porschevagn till barn som (utan att jag vill moralisera över det) lär fortsätta åka Porsche livet ut. Det är ju inget fel med det. Bra bilar.

Jag berättade att det här var att betrakta som rena försäkringsärenden. Om det alls var att betrakta som ärenden. Vi lade på.

Sen ställde sig barnet i Afrika och tittade på mig. Världen är inte så rättvis, tycktes det säga med bara en blick.

Jag vet, jag är en fjant.

La Nausée

Jag skäms för att erkänna det, men Kerstin Thorvall äcklar mig.

Aarhg!

Jag satte mig förnöjt på omnibussen idag, och tog fram min bok. Jag hittade en påse med fyra bitar godis i, de var kvar från dagen innan och hade utgjort den dagens resgodis när jag flög från Göteborg hem till slätten. Det var en Hemkola, en Fazermint och två Brio kvar. Jag tog en Brio, stoppade den i munnen och tyckte att livet var ganska juste.

Jag hade hunnit tugga en gång och öppnat käkarna för att tugga en andra. Käkarna skötte sig själva utan någon större mental inblanding från min sida, men när de var på väg att slås ihop igen märkte jag att något var fel. Frukansvärt fel.

Min tunga hade missat skyltarna om säkerhetsavstånd och heavy machinery and whatnot.

Det krasade. Vi varnar känsliga tittare. Fast det syns kanske inte så mycket.

En slät kopp, tack.

Jag tycker allt kaffe som inte är bryggkaffe, kokkaffe eller perkulatorkaffe är astöntigt. Pressobryggare fungerar till nöds. Tyckte det var lite häftigt med espressogrejen i högstadiet, köpte pulverespresso och pulvercappuccino, det var vad som stod till buds för mig då. När jag var kanske fjorton ville jag ha en espressomaskin. Nu vill jag krossa allt kaffe mörkare än mellanrost och allt kaffe bryggt med mer våld än atmosfärens moderliga omfamning.

Att få för sig att man i en espressomaskin ska finna kaffets själ är fullkomligt befängt. Baristor och de som kallar baristor för baristor är ett stort skämt. Kaffe latte är ett stort skämt. Alla varianter av cappuccino är ett skämt. Tävlingar i ett snyggt skum är ett stort skämt.

Jag säger inte att jag inte dricker skiten då och då. Men att göra den sydländska kaffekulturen det till nån sorts finsmakartrend i Sverige är väldigt töntigt - särskilt landet med världens näst högsta kaffekonsumtion per capita i världen. Vi kan våga stå för vår grej utan att nervöst se oss över axeln efter hur andra gör i det här ämnet.

I Svedala har vi ett underligt sätt att förringa vår egen kultur. Här har det sörplats vanligt kaffe i 300 år. Espresson i sin nuvarande form, bryggd under högt tryck, har kanske 60 år på nacken. Ändå verkar folk ta utsocknes kaffe för facit. Det finns inte särskilt många anledningar till att göra det.

Jag tror det är en manlig grej. Man ska gräva ner sig i nåt, lära sig allt om det och jaga status. Man kan till exempel titta i det här kaffeforumet bara en kort sekund och till sin besvikelse upptäcka att den inte alls behandlar hederliga Bosch- och Philipsbryggare i plast eller utbytesknoppar till perkulatorer. Det handlar om blänkande penisförlängare som kostar skämtsamt stora summor.

Det är så här:

Espressomaskinen är den metrosexuelle mannens Cadillac eller HD. Den har krom, rör, vred och högt tryck och ljudliga väsanden.

När du brygger espresso tänker ingen på din lilla penis eller på att du egentligen bjuder på jättestora glas brun mjölk.

Kapitulera

Ronnie Sandahl. Jag säger bara Ronnie Sandahl.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga mer än Ronnie Sandahl.

Det är så vedervärdigt med den där publikfriande antiintellektualismen. En åsikt som lätt slinker ner, den rättfärdigar snaskeriet. Det är en bild av "vår tid" som förmedlas. Journalistens roll, osv. Söka sin samtid, förstå och rapportera.

Man skulle också kunna se det som att reportern på MSNBC väljer att försöka påverka en samtid som inte ser ut som hon tycker att den borde? Jag tycker att det tyder på ett ovanligt civilkurage för att komma från en stackars jornalist på en amerikansk tv-kanal, som säkert blir av med jobbet illa kvickt om hon inte agerar i aktieägarnas intresse.

Journalister rapporterar inte bara sin samtid, de skapar den, tragiskt nog. Hela den samlade sociala bilden av vad samhället är skapas till myyyyycket stor del i tv och tidningar. Vad finns kvar när alla är döda? Tidningsartiklar. One night in Paris. Mikrofiche.

Då kanske reportrarna kan välja att rapportera om vad som är viktigt. Att något är väldigt omskrivet kanske inte nödvändigvis kvalificerar det som en så stor del av vår samtid. Det är lätt att sälja det som folk vill läsa, utan att det nödvändigtvis förmedlar vad de borde veta - och där någonstans är journalistikens och tryckfrihetens hela försvar, plågsamt ofta upprepat. (Jag vet, det är jävligt osocialdemokratiskt - och därmed osvenskt - att påstå att någon information är viktigare än annan, jag vet, jag vet. Liksom, vem har rätt att sätta sig över någon annan och diktera vad de bör läsa? Nej, skriv om Paris Hilton. Fan, kanske är det rent av det som är demokrati?)

Jag kanske har fel om allt det här. Paris Hilton kanske är viktig? Hon är kanske en bild av samtiden, och den ska reportern hitta. Fuck Darfur.

Här sätter jag ner min projektledarskodda fot. Jag tycker det känns fullständigt vidrigt. Ska vi låta vår samtid vara Paris Hilton? Ska vi passivt stå brevid och se Paris Hiltonvärlden nästan utan motstånd ta över? Jag vill inte stå för en sådan samtid. Jag vill inte stå för pengarna som pumpas in och ut ur det maskineriet.

Ronnie Sandahl.

Köksöborna

Köket. Hemmets hjärta.

Människor tillbringar allt mindre tid i det. Matlagning har ganska hög status, den som kan koka sås åtnjuter stor respekt och kockar är numera stjärnor. De flesta har dock inte tid eller ork att stå och koka fond på kalvben som man får av den lokale, fryntlige slaktaren, han som har en hård men hjärtlig ton, även om det känns primalt och härligt slow food-kontinentalt. Man kan låta saker ta tid. Men det hinner man inte.

Tid finns inte. Men pengar. Och vilja. Så du kan ju kompromissa och köpa dig ett läckert kök. Med skåpluckor i kadmium eller något annat luxuöst.

Visst, skjut, inte mig emot. Men man kan ju tänka på vad kök används till först. Det är en slags verkstad. Det blir smutsigt och blött. Så om du inte känner att teak är ett alldeles extra etiskt korrekt träslag så kanske du inte ska ha träbänk, annars får du ägna all din fritid åt att torka skiten med disktrasa. Och om du använder köksattiraljer större än en äggkopp så kanske du bör ha en diskho större än en salladsskål.

Och om du lackar träbänken, så borde du... fan, du ska absolut inte lacka träbänken!

Nu vet ni hur mitt kök ser ut. Jag hatar det. Nån har försökt hänga på nån idiotisk designkökstrend men misslyckats. Jag vill ha ett riktigt kök. Ingen jäkla sten eller trä eller epoxy, ingen rund liten diskho. Jag vill ha diskbänksrealism!

Jag vill ha rostfritt, stora hoar, funktionell men ful kran. Jag vill laga mat och slabba och skita ner. Jag vill ha ett kök man kan göra fond i. Jag vill ha ett kök man kan leda in en oxe i, slakta och stycka den och sen bara spola av det med slang.

Är det för mycket begärt?

Tendentiös tendens

Nu har en ny sommarplåga börjat cirkulera på nätet, läser jag i Expressens nätupplaga. Killen som gjorde Boten Anna - vilket var helt oursäktligt för övrigt - har tydligen ännu inte tagit sitt förnuft till fånga.

Att de kallar låten sommarplåga är rätt kul. Och illavarslande. En sommarplåga innebär (eller innebar) ju att en låt som blev en hit under sommaren - tänk Reggae Nights eller någon sån låt -tjatades i småbitar.

Omedelbara låtar, rätt kul och harmlösa, men som spelas hela tiden och överallt tills alla bokstavligt talat vill dö för att slippa dem.

Nu har man rationaliserat bort det där med låten ska spelas sönder. Nu gör man en låt som alla vill dö för att slippa redan första gången de hör den. Då har man hoppat över ett tidskrävande led. Så praktiskt.

Man kanske borde dra ut naglarna på honom med tång?

Underligt.

Jag blev just tvångsdricksad av en liten tant med framtänderna så mycket omlott att de nästan stod på led.

Jag skrattade, men kunde inte tacka, försökte säga nej. Hon kastade till slut in slanten genom den lilla luckan vi förde vår konversation igenom.

20 spänn. Jag går och köper kaffe.

Och så tar vi den en gång till: Ja. Du är normal.

SVT lanserar ett sexprogram såg jag. Fan vad spännande. Fan vad fräscht. Fan vad djärvt. Sexualupplysning, det behöver det svenska folket.

Jag har naturligtvis sett Fråga Olle på femman. Informativt, säkert, och det kanske alltid behövs information för de nya generationerna som växer upp. Men egentligen sägs ju inget nytt, har man läst Kamratposten kan man ju skita i det. Ja, du är normal.

Sen kom det där "tjejprogrammet" på trean. Det är som ett enda långt dildoparty fyllt med redbullochvodkabälgande, mulliga, grisnästa blondiner med hela garderober fyllda med sexleksaker, med skillnaden att du tvingas titta på. Man vrider sig i soffan av skam, men även om det finns en ny och sexuellt frispråkig generation som kan sprida klamydia så finns det intet nytt under solen. Ja, du är normal.

Nu alltså i SVT. Bolaget som borde kunna utveckla tv-mediet - och som gjort det också under alla herrans år - kommer och skapar sig en blek kopia (återstår ju i och för sig att se) av reklamkanalernas röstfiskeredskap några år efter de andra! Låt oss samfälligt göra vågen för deras nytänkande, dessa televisionärer!

Jag skiter i om SVT har EN tittare, de ska inte apa efter reklamkanaler och göra billighets-tv för att nån jävla idiot tror att det är det unga tittare vill ha. Ja, alla är intresserade av sex, men det betyder inte att ni behöver sända puttriga program om det där ministrar får trä kondomer på gurkor.

Folk vill supa ohämmat. Därför skapades Systembolaget.

Den springande punkten - il nucleo di barboncino - i min kritik är hur oerhört simpelt det är med sexprogram. Det är ju det enklaste sättet i hela världen att få folk att titta.

Folk kollar som om de kollade på kokain. Sex är basalt. Ja, basalt som mat, luft och sömn. De tre sistnämnda är dessutom livsnödvändiga och därmed ännu viktigare - och ändå slipper man svettiga överläppar och tillgjort skälmska blickar i matlagningsprogrammen. Eller det gör man förstås inte, men då är de inte lika uppenbart osexiga.

Det är ju så oerhört tråkigt. Det är så sjukt banalt. Det är så GALET osexigt.

Eh. Va?

Könsförtrycket stod plötsligt naket framför mig igår. Jag tänkte på att tjejer, både enligt klichéer och i verkligheten, oftast tycker att det kan vara besvärligt att gå någonstans för att de inte vet vad de ska ha på sig. Man tänker, "men vaffan ta påååå dig något nån gång så drar vi", och så drar man på sig något själv och ställer sig och stampar i hallen.

Men kvinnor har inte det valet på samma sätt som män. Inte utan att bryta mot normer, och det är långt ifrån alla gånger man vill bryta mot såna.

Kanske har killar det enkelt som slipper en del av utseendebördan. Även om vi vinner fördelar på att vara snygga, så ligger inte en så stor portion av samhällets uppskattning i den delen av oss. Vi räknas oftast ändå.

Fast nu är jag väl ute och cyklar som vanligt.

Sydländskt temperament? Nej, tack.

Ibland hör man medmänniskor (nej, vi ska vara ärliga med vad vi menar: pack) gnälla över svenskars i gemen svala läggning. Jag har för en stund sedan deltagit i en telefonkonversation som fick mig att än mer inse hur idiotisk den åsikten är.

"Varför får hund inte komma in i Sverige? Fuck, det är Europa!"

Den guldpläterade catwalkanorektikern till fru stod framför mig med sina Monte Carlosandaletter. Hon gav mig mobilen motvilligt, men verkade inte våga säga emot hetlevrade sydländske mannen som fanns på annan ort. Hon verkade besvärad. Eller, hon delade mitt svala kynne och insåg mycket väl att jag inte skrivit tullreglerna. Det spelar ingen roll vad nån säger, jag kan inte få in deras jävla chihuahua hur mycket översittarhelvetet i luren än rosslar.

Orsaken till att jag står där med lyxhustrun och lyxbarnen klockan halv två på natten är att paragrafryttarnas överhövding från Tullverket ridit in. Gränslande sin arabiska fullblodsparagraf stormar han in som en hel mongolhär. Dag eller natt spelar ingen roll. Så fort jag riskerar ledighet, bara. Det fattades nån stämpel i ungarnas hunds pass.

Jag vet inte om hela konversationen med det sydländska temperamentet behöver återges här. Draget till sin spets handlar det om att prata utan att lyssna, tro att man lever i en värld där en liten dusör får tullarna att släppa in en hund i Sverige så att den dödliga dvärgbandmasken kan spridas, högt klagande (och om man är kvinna även gråtande) fastän man vet att det inte kommer leda någon vart, ideliga upprepningar av självklarheter, und so weiter.

"Jag har inte tid med det här", säger jag. "Åh, fuck, du har inte tiiid", säger han föraktfullt. "Din tid är jätteviktig." (Han låter sarkastisk.) "Vad spelar en liten fucking jävla mask för nån roll? Fuck."

(Här blev det ganska roligt, jag försökte skämta.)

"Jo", sade jag, "om man släpper ut de dödliga maskarna som hundarna kanske bär på så förstör man naturen i Sverige. Man kan inte plocka bär till exempel."

"Fuck Sverige", genmälde han, "jävla fucking Skitsverige, med er jävla kung och fuck!"


Arga människor är verkligen asroliga, men känslor är fan helt vidriga och onödiga. Jag förordar att svenskar hålls drogade och kalla för att föregå med gott exempel. Vi avlar sedan fram en ras av supermänniskor i speciella läger genom att para de av landets medborgare som välsignats med Aspergers syndrom.

Tro inte att du inte är hjärntvättad

Fan vad jag bloggar på jobbet, alltså på idiotjobbet. Kanske är det så att det faktiskt funkar, det där med att ha ett icke-intellektuellt jobb för att ha tid att tänka. När jag skriver artikar eller översätter har jag ju absolut inte tid med sånt.

Men så till saken.

Jag rullade förbi tullarna nyss. De hade på sig sina beskäftiga uppsyner och blå overaller och charterturisterna gick i vägen och för mig i strida strömmar på väg ut. (De kan för övrigt verkligen inte designa uniformer längre. Gaultier borde kallas in. Han skulle kunna göra något coolt, jag vet, jag har sett Femte elementet.) Turisterna kom hem från Turkiet och Grekland och svennemammorna var feta och svennedöttrarna blonda, svennesönerna var - rys med mig nu - klädda i "street wear" och papporna såg ut att vara döda inombords.

I sakta mak rörde sig folkpastejen ut genom tullpassagen. Det uppstod ett fuktigt ljud mot väggarna när den flöt fram, som av mikrofonsmask i P1, fast ihållande. Tullarna, myndiga blå korvar med lika många tygmärken som overallteknologer, rörde inte en min. Rakryggade och ariska, mestadels iallafall, stod de där.

Jag passerade dem. De höll käft. Men så hörde jag "Varifrån reser du?" sägas med vad som väl nästan får kallas babyspråk bakom mig. Jag kastade en blick över min herrefolksaxel.

En av kvinnorna i tullkorvsskaran hade lasrat fram fredagens gladaste leende och ställt frågan till den ENDA mörkhåriga människan som gick förbi. Den kvinnan var inte charterresenär och kunde inte svenska. Hon gestikulerade och försökte prata med tullkorvskvinnan på utrikiska. Jag åkte vidare och tullen letade heroin.

Jag skrattade en smula åt lustigheten med min inre mun, alltså åt det att tullarna visade sin särbehandling så öppet och blatant.

Men det är ju inte charterturisterna som smugglar in heroinet, utan fattiga bulvaner från främman' land. Dagsens sanning, det är det. Tullen har nog ganska bra koll på hur man ser vem som har rent mjöl i sin BK22WHX.

Det som är kul med det är att det är så oerhört otidsenligt. Det är verkligen inte politiskt korrekt att skilja ut människor för att de kommer från andra länder.

Tänk, om DO fick reda på att tullarna plockade utrikiska russin ur en i övrigt arisk kaka, då skulle han kräva att tullarnas nedslag skulle följa landets demografiska profil.

Ni får plocka in 1 svartskalle på 9 svennar, skulle han säga.

Haha, jag kanske ska DO-anmäla tullen för att ordna lite liv i luckan. Alltid är det väl nån presumtiv Sverigedemokrat som emigrerar.

För övrigt litar jag på att tullen gör ett bra jobb. Men fan vad fula kläder de har. Det ser ut som om de skulle ut på stridsövning i en marinblå skog.

Duriam: 1 - Bajsfrukt: 0

Jag äter det allra mesta. Äter jag inte något så har det oftast inget att göra med smaken, utan något annat, till exempel förutfattade meningar, kulturella tabun eller, oftast faktiskt, konsistens. Det var så sant, eventuell giftighet är också en intressant aspekt att tänka på när man väljer mat.

En sak i hela världen tycker jag är riktigt vedervärdig. Det är sardelloliver. Alltså stenfrukten oliv som någon idiot stoppat in små salta döda fiskar i. Det är det enda jag kan komma på som jag tycker är riktigt, riktigt äckligt, det enda som får mig att stå och hulka över papperskorgen. Första gången jag råkade få i mig en så gömde den sig bland helt vanliga oliver, jävligt lömskt. Hade jag väntat mig att det plötsligt skulle smaka tre månader gammalt lik i munnen så kanske jag hade varit beredd. Jag hade kunnat svälja den utan att smaka, stoppat den i fickan, inte tagit den, vad som helst. Som det var nu höll jag på att börja gråta.

Summa summarum, nästan inget är asäckligt förutom sardelloliver. Tills nu. De hade nån sorts drive med tropiska frukter på en lokal affär, jag köpte en ananas, ett gäng sharonfrukter, något mer jag kände igen, och dessutom någon sorts plommonliknande, blanka, röda grejer på ett litet skaft. Stora som mandariner, ungefär. De hette tamarillo. Bedrägligt namn, inte sant?

Det finns två förklaringar till fruktens smak.

Ett: Satan själv, Flugornas herre, har bajsat i dess innanmäte.

Två: Den är ett skapelsens practical joke. Jag ser för mig hur Jahve står och asgarvar med sina polare när han hänger upp dessa styggelser på ett träd eller en buske nånstans, eller vad fan de nu kan växa på. Han insåg nog i efterhand att det var ett lite väl grovt skämt, så han placerade växthelvetet nånstans i världens avkrokar, så att det iallafall skulle ta en jäkla massa år innan nån hittade dit. Nu har det dessvärre gått en jäkla massa år.

Fatta, en vacker, blank, röd frukt med ett innanmäte som en strukturerad passionsfrukt och frisk doft - men som smakar sardelloliver.

Saatana.

Så oväntat.

Höstmörkret, brukar jag tro, kommer en gång att bli min död. Jag kommer helt enkelt bli så blek och tärd av leda att jag självdör. Eller, tänker jag, så kommer jag att alltmer vitna på grund av bristen på ljus och bo under en sten, platt och med tillbakabildade ögon.

Men så sitter man där på balkongen en juniförmiddag och käkar frukost och känner främmande substanser i blodet. Substanserna var öl igår. Idag är de gift. Fåglarna kvittrar, svalorna äter - uäk! - insekter uppe i skyn och det är massor klorofyll i omlopp. Massor. Man borde inte, säger den äppelkäcka naturen, ha gifter i blodet en dag som denna. Likväl har jag det.

Räknar dagarna bakåt. Det är torsdag idag. Tar mig tillbaks till fredag. Grillfest. Vin. Lördag. Grillfest, vin och fotboll. Vilodagen verkar jag ha helgat. Repade bara, men alkoholfritt. Måndag, spelade på Stampen i Gamla stan vilket innebär öl. Tisdag, gjorde sommarens premiärbesök på en restaurang: öl, vin, cognac, en riktigt dålig margerita. Onsdag. Spelade på Fredmans i Uppsala. Öl igen. Och lite vin till fläskfilén vi grillade till middag.

Kanske inte så konstigt att jag inte är sådär tjusigt deffad.

Visst, that´s the way I like it baby, I don´t wanna live forever, men hur många somrar tar det innan man trillar dit? Och varför känns det så sjukt främmande att inte ta varje tillfälle till fest tillvara på sommaren? Borde man ens avstå? Är man kanske tvungen att leva så här, dansa, sola, dricka svalt vitt vin i skymningen för att väga upp att det är skymning resten av året?

Hoppas det. Annars har vi sjukt dålig karaktär.

Men halldedudane!

Bengt Ohlsson utlåter sig med den etablerade författarens fulla arrogans. Rätt kul. Har aldrig gillat hans krönikor, men Gregorius var ju en... begåvad... bok.

Nå. Jobbigt när man funderar på om man ska lita på någons omdöme, om man ska se någons åsikt som intressant.

"Nu kan ni spela in era egna filmer bäst ni vill och redigera och bränna på dvd, nu kan ni spela in era egna låtar och nynna er till sömns på My Space. En ringdans av glada amatörer, varv efter varv runt jordklotet, sen blir det svårt att andas."

Det är en sorts muggigt försvarstal över den professionelles ensamrätt till skapandet. Självklart har han rätt, oerhörda mängder av allt som finns på nätet är skit, troligen det allra mesta. Å andra sidan producerar jag till exempel min skit för min bekanskapskrets och om jag såg bloggen som offentlig så skulle jag nog uttrycka mig annorlunda. Säkert vara putslustigare occh mer politiskt korrekt.

Hm. Vad säger ni, kära vänner?

Men hej?

Dagens Nyheter är den enda prenumeration jag har. En okänd människa lägger den i mitt brevinkast varje morgon, det känns ovärderligt. Jag betalar den via autogiro, så den känns dessutom gratis, det är bra. Vore jag tvungen att gå upp fem på morgonen varje dag och ge åtta spänn till wallan som delar ut den så skulle det säkert inte kännas lika bra.

Jaja. Nå.

Idag handlade en intressant text om hur fôlket, stockholmarna i synnerhet - kanske främst skockholmskorna, faktiskt - skaffar barn allt senare. Detta leder i förlängningen till att många ofrivilligt blir banlösa, eftersom fertiliteten minskar långt innan klimakterium och sånt. Folk tror att de kan planera livet, ihopparandet, parningen, jobbet, pengarna, bostaden. Det är dels väldigt naivt och en trend som säkert går över när den första generationenen utpräglade karriärsstockholmskor dör ut, och dels verkar det äkta astråkigt.

Fan vad trist att planera sitt liv så. Inga överraskningar, bara besvikelser när planerna går åt helvete. De dumpar snubbe efter snubbe för att han hade fel färg på bältet och hette Jens i andranamn - de har ju sedan de var sex år gamla vetat att deras framtida man ska vara IT-konsult och heta Pierre Johannes, inte IT-konsult och heta Pierre Jens. Det måste vara jobbigt att vara den typen av stockholmska.

I anslutning till den intressanta artikeln, nu kommenterad, publicerade Dagens Nyheter statistik. Den var inte sådär värst relevant för artikeln, men jäkligt rolig. Den var en topplista över de populäraste namnen uppdelad efter mödrarnas ålder.

Jag läste den, intressant läsning indeed. Nån sorts sammanfattning i urval:

Mödrar över 35 döper barnen till Alice, Emma, Sara, Sofia, Elin, Anna, William, Erik, Axel, Alexander, Hugo, Simon osv.

Mödrar upp till 25 döper ungarna till Julia, Nova, Emilia, Angelina, Melissa, Tindra, Tilda, Nicole, Alexander (säkert efter filmen Alexander), Liam, Kevin, William, Gabriel, Leo.

Vet inte riktigt vad de vill ha sagt med det, men mig säger det bara en sak: Det är rätt tydligt i vilka socialgrupper man föder barn tidigt respektive sent.

Ja, det kan finnas andra förklaringar också! Satans gråtoner! Generationsskifte, den allmänna fördumningen, skolsystemets förfall. Fan, växthuseffekten! Helvete.

Välkommen till min värld.

Kan man vara helt lycklig utan att vara för dum för att ha ångest? Blir personer som mer än andra analyserar omvärlden och sig själva mindre lyckliga? Jag tror det.

Tar man företeelser i tillvaron för givna så är det kanske möjligt att vara en mer harmonisk person än man kan om man hela tiden ifrågasätter allt. Är uppfattningen om varandet och omvärlden relativt fast förankrad så måste det kunna förenkla livet.

(Där kommer man ju in på tankar om den blinda tron igen, jag har gjort det förr, tror jag. Om man till exempel har en religiös tro och därmed medföljande uppfattningar om rätt och fel så är det möjligt att det gör tillvarons mysterier mindre mysteriösa. (Jag menar inte alls att religiösa människor är Mr Gautama hela bunten, inte alls, många söker nog religion för att fylla avgrundsdjupa håligheter inom sig.))

Alltså, är man enkel nog att inte ställa frågorna, så mår man inte dåligt av att inte ha svaren. Det är tanken.

Det kan ha med referensramar att göra, utbildning, uppfostran, naturligtvis kynne, men också intellligens. (Och då kan man ju prata om skillnader mellan intelligens och intellligens. Jag kan slå vad om att du på din lokala Mensaförening kan råka på personer som du skulle uppfatta som rena idioter, savanter närmast, som kan lösa logiska problem men inte snacka över en kopp kaffe eller knyta skorna. De kan säkert också vara dumma nog att vara lyckliga, fastän de är smarta, just för att de är rigida. Vaffan, man kan ju lära hundar att räkna.)

Well, waddya say, shitface?

För här kan man ju säga, indirekt, att utbildning och övningar i ifrågasättande, vilket hela skolgången är, leder till att man blir mer olycklig. Upplyst, men olycklig.

Fan, man ska inte vara värdenihilist. Det är skitjobbigt.

Hej, gråton!

Vete fan om jag är en bra bloggare. Folk ger ju blanka fan i allt som inte är putslustigt egentligen, och orkaaaaa vara putslustig hela tiden.

Kom på en putslustighet för ett tag sen, antecknade idén i huvet och i mobileo (haha), och satte mig för att plita ihop den igår. Idén föll sönder som ett sandslott i Dubai. Jag hade förstört den med gråtoner.

Det skulle vara ett komiskt inlägg. Det gick ut på hur oerhört långt man kan komma med lättja. Att lättjan är en stark kraft, en variabel att räkna med. I universum. Ad exemplum skulle jag nämna alla jävla kyrkor som skräpar i det svenska landskapet. De är enormt många. De är som mjäll av granit och tegel och sandsten och puts och medeltida träskulpturer som spanjorer kan stjäla på Sveriges axlar.

Och alla är resultatet av lättja, det skulle jag hävda. Man betalar jävligt mycket pengar, knackar jävligt mycket sten, för tjäna in några extra timmars sömn på söndagmorgonen. Särskilt i november.

Sen kom gråtonerna. Andra möjliga förklaringar som jag har full frihet att bortse ifrån, för det här är ju MIN del av bloggosfären. Men jag kan inte. Nu har jag skrivit det iallafall, men detta är ju ett metainlägg, ett inlägg om ett inlägg.

Läste en definition av intelligens för ett par dar sen. Enligt den är intelligens förmågan att kunna hålla två motstridiga tankar i huvet samtidigt och ändå handla. Alltså blev jag tvungen att skriva det här. För att bevisa min intelligens.

Spott och spe. Tammefan. Och en skopa ovett, typ, från en främling. L´etranger. Fi donc.

***Varning! Följande inlägg blottar (kanske) det väldiga ginnungagap som är mitt människoförakt! Dessutom handlar det inte om någonting!***

Vaknaden rullade in, jag åt frukost, den var god. Jag funderade på att fortsätta lite med översättning jag inte hunnit färdigt med dagen innan, men kom på att det kanske är dumt att trötta ut sig i onödan. Dagen skulle ägnas åt annat arbete. Jag förberedde mig för att bege mig utsocknes, packade nödvändigheter, lade mat i en plastburk. Ett ärende fanns att uträtta innan jag åkte.

Drog på mig klädesplagg och satte mig i automobilen. Jag åkte till det lilla torg vi i sann stadsplaneraranda har en kilometer bort. Där finns praktiskt nog en bank, före detta Föreningssparbanken, numera Swedbank. Jag är nybliven kund där. Det började så här.

De hade billigast tjänster. Så enkelt var det. Men ändå, som allt i livet, inte helt enkelt ändå. Jag är inte en av de där som ser världen i svart och vitt. Nästan inget är helt svart, eller för all del helt vitt, tycker jag. Det är mest gråtoner, bilder uppbyggda av gråtoner i olika nyanser, som tillsammans bildar nya, oerhört komplicerade gråtoner. Kanske, men jag är inte säker, är meningen med livet att förstå och kunna ta till sig så många gråtoner som möjligt. Och att våga säga "jag vet inte".

Orsaken till att det inte var helt enkelt har att göra med mig och mina försök att slippa se gråtoner. Jag hatar Föreningssparbanken, numera Swedbank. När jag traskat fram till Nordeas bankomater på löningsdagarna och sett de piercade tonårsmödrarna, de gravt överviktiga sjukpensionärerna och periodarna i nedkippade tennisskor stå och köa vid Minutenautomaterna på andra sidan torget så har jag alltid skrattat i mjugg åt dem.

"Får!" har jag tänkt, "Ni är får!".

Alltid kö, alla köar snällt. Eller dumt. De ser alltid skitdumma ut. De smarta byter bank. Mitt första studiebidrag betalades ut till Föreningssparbanken, helt automatiskt. Det tog jag som ett tecken på något. Det var liksom statens bank. Vanligt folks bank. Varför jag inte hörde hemma bland dem kan jag inte riktigt förklara, men så var det.

Men så bestämde jag mig sedermera alltså för att bli kund hos Swedbank, men inte för att the Man betalade ut mina studiebidrag dit, utan för att de hade skitbilliga företagskonton. "Ett upplyst val," försvarade jag mig, "jag är inte ett av fåren".

Jag begav mig till Swedbanks kontor på stan. Det var som att komma in på Konsum i Bagarmossen, om det alls finns konsum där (fan skit i det, nu!) , samtidigt som en särskoleklass hade 30-årig jubileumsåterträff. På konsum. Fast det var en bank. Det tog uppåt två timmar, för banktjänstemannen var tvungen att ha telefonsupport genom varje steg av processen. Då var jag dessutom tvungen att komma tillbaks en annan dag för att välja kod till kortet. (Kanske föklarar det här varför de var så billiga: de rekryterar sin personal från Samhall.)

"Du ska gå till banken på det lilla torget", var ett tips jag fick efter all detta från en människa jag litade på.

Jag lyssnar till människor jag litar på men inte på the Man. Kom alltså dit i morse, till den lilla banken på det lilla stadsplanerade förortstorget. Där satt 1. Christer Pettersson med lockig rockabillyfrisyr, 2. en man som högljutt verkade kokettera med att hans mor dött och att han delade upp dördsboet mellan sig och syskonen, 3. ett äldre par som hade (Eller inte hade? De såg nog lite dodgy ut.) fått bara tre av fyra uttagna femhundringar i bankomaten.

Tiden gick. Den gick långsamt, men oroväckande mycket av den tycktes passera trots det. När jag kom fram till damen i kassan så tog processen åtta sekunder, sen var det bara att gå ut till bankomaten och knappa in en ny kod.

Just när jag går ut kommer ett säkerhetsbolag. De fyller på uttagsautomaten, noggrannt och länge. Tiden blir äkta knapp. Jag står och mumlar utanför. Och väntar. Läser en lokal gratistidning. I den föraktar en ung herre urskiljningslöst allting i en krönika. Jag känner släktskap, men det övergår snart i avståndstagande. Vad fan tycker han om då?

En liten konstig farbror av typisk Swedbanktyp står före. Han försöker konversera, men jag är inte mottaglig. Jag är för stressad. Jag ler trots allt, säger något. Kanske "Jaa, vi får hoppas att den kommer igång nu". Sen inser jag att jag måste verka imbecill, så jag påpekar min situation, att bankomatens trasigvarande ökar på min stressnivå ganska mycket. Jag har ju väldigt bråttom. Ska till jobbet. Till ett jobb. Ju. Småprat. Brådska är det nya vädret.

Mannen börjar ta ut pengar. När han är klar och vänder sig för att gå är hans ansiktsuttryck som förbytt. Han måste liksom har jäst och surnat medan han tog ut pengarna. Han ser arg ut nu. "Varenda jäkla människa har ju bråttom nuförtiden!", säger han. "Ja, vi har ju det", genmäler jag. "Klart som fan du har det!", fräste gubben då.

"Tack för den!", tänkte jag. "Gubbe."

Jag kände mig tvungen att analysera min brådska när jag fäpplade bland framgångskorten. Jag kom fram till att det nog inte var mitt fel att jag hade bråttom. Orsaken var nog snarare att det tar en timme att gå till banken om banken är fylld till bredden med glassätande mongon och allmänt slödder.

Eller så är det så att bara de "daglediga" har tid att gå till banken. De andra sköter numera sina bankärenden via korrespondens på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag här och har inbetalda fakturor på ett konto i Swedbank, före detta Föreningssparbanken. FSPA. Jag har bråttom. Ändå kan jag ta mig en timme till att fundera ut och skriva ned det här. Visst fan går saker snabbare nu. Men å andra sidan tog folk förr uppenbarligen flera timmar på sig för att gå till banken. Var i helvete fick de tiden ifrån? Allt var ju så jävla hårt, de drack skummjölk och åt sluring. Krig var det också. Jämt.

Hur det än må vara bevänt med sluring och skummjölk så verkar Swedbank vara ett vanlighetens vattenhål i tillvaron. Kanske är det det jag vill säga. Vanliga människor med vanliga jobb och vanliga, alltså rätt små, krav och förväntningar på livet. De verkar ha tid. Det är ju bra.

Eller så vill jag säga att de är får.

En riktigt färsk och krispig dag.

Jag såg idag, det känns som ett tag sen sist.

Jag åkte igenom parken på cykel, utan solglasögon, det kanske var det. Plötsligt stod grönskans fulla vidd klar för mig, den var helt otroligt intensiv. Små blad som en gång varit äppelblom singlade genom luften och himlen var blå, molnen var vita och fåglarna sjöng, uppfyllda av helig ande. Eller kättja, det är svårt att avgöra så här års, och känslorna är ju lika intill förväxling. När jag rullat igenom stan så lämnade till min förvåning dieseldunsterna i en vårvarm fläkt utrymme för något annat, kanske hägg, svårt att säga, det var utspätt och flyktigt. Men ändå!

Allt detta såg jag, och då menar jag inte att jag förnam det och sedan kunde redogöra för vad som hänt, utan jag SÅG det. Inte bara intellektuellt och kognitivt, utan med själen - i brist på bättre ord. Jag kände det. En nästan total närvaro i nuet. Jag tänkte varken på sedan, nu eller då, jag bara var, gjorde, förnam och uppskattade. Jag längtade inte, jag strävade inte. Det var inget andligt, det bara var.

Det är i den riktningen jag till styra livet. Jag vill se varje ögonblick. Jag sitter på bussen nu och känner doften av fukt, och ett par socknar bort ser jag regnet beslöja en liten by.

Vissa dagar är bara helt rätt.

Diagnos: Arbetsskygg

Låter som en artikelserie i Aftonhoran, jag vet, men det känns befogat idag. Jag sitter på mitt extraknäck på Arlanda och njuter. Det händer liksom inget. Över snabbtelefonen hörs hesa skrik från terminal 2 där den kvinnliga kollegan är överarbetad och ihjälstressad.

"Jag kommer över sen vid fem-sex när Budapestkärran landat", sade jag. Jag använde ordet kärra för att konsolidera min grupptillhörighet. Jag gillar att använda grupplingo.

När jag tryckt bort samtalet så lutade jag mig bakåt på stolen, skruvade korken av en flaska kaktusmineralvatten, tog ett allergipiller och skrapade en trisslott. Det kändes bra. Jag vann inget på lotten, men det gjorde detsamma, jag kände mig ändå som en vinnare.

Det där gör jag för kanske 90 spänn i timmen, inte bra betalt, men vid just de här tillfällena är det riktigt drägligt.

Slutsats: jag hatar att jobba när jag faktiskt måste lyfta häcken från stolen, men gillar det när jag kan läsa tidningar, skrapa trisslotter eller skriva i bloggerten.

När jag frilansar så drar jag ut på uppdragen så att jag får en svältlön, men gillar det för att jag jobbar så lite. Det är hemskt att jobba.

Har ett översättningsuppdrag på gång - flera stycken faktiskt - som de vill ha lite snurr på. En till två veckor, säger patron. Gör jag jobben på den tiden så får jag en vettig månadslön. Men då måste jag sitta flera timmar om dygnet dag ut och dag in, och det känns verkligen inte roligt.

Det gör jag väl i och för sig redan, men säkert 70% av tiden går åt till annat. Alltså måste jag ändra på det. Fan vad jobbigt.

Jävligt stylish.

Man bor ju i en studentstad, va. Man ser nog folk här som man aldrig ser annars. Ett typ av människor som frodas här - om man nu ska våga vara så fräck att man buntar ihop folk i grupper - är de tvättäkta nördarna.

De senaste dagarna har varit späckade av dem. Jag känner mig lite som en fågelskådare. Jag klassificerar dem och bockar av dem i ett litet häfte. Mentalt.

I tisdags var jag på danskurs, japp, och när jag och min tillkommande stod och klev på varandras fötter så kände jag plötsligt att jag var iakttagen. Blixtsnabbt gjorde jag mig så osnynlig jag kunde och försökte upptäcka faran. I en dörröppning stod säkert tio killar i chinos vid armhålorna med mobilfordral i fuskläder och nyckeljojoar i bältena. De hade kakor i händerna. Såna där kex, ganska stora, med chokladkräm emellan. Bara att de åt kakor, liksom. De var lite kolhydratfeta, och fastän jag gav dem mina argaste blickar så stod de kvar tills kakorna var slut.

Ilskan gick över i glädje. De värmde mig, nördarna, och jag kom på att det inte är någon skam att dansa usel foxtrot, jag är ju för fan på kurs. Deras bekymmerfrihet, den känns till och med på håll. Inga choser där, inte.

I morse cyklade jag mot jobbet efter att ha hämtat mina nya visitkort på tryckeriet som ligger 45 sekunder från min port. Jag vet inte om det var nördvärmen som fortfarande satt i, men jag var varm och log säkert lite. Jag hade min vegamössa på mig eftersom jag tvättat håret igår kväll, och ni vet ju hur man blir när man sover med vått hår. Jag hade solglasögon, inte egentligen så mycket för ljusets skull, utan för att de är så förbannat tuffa till vegamössan. Jag var lite besvärad över att t-shirten var fult blekt i tvätten, och jag hade fiskbensmönstrad blazer.

En snubbe kör in på min väg från en annan. Jag försöker att inte stirra. Det kliar i fingrarna, jag känner mig nästan tvingad att ta fram mitt lilla häfte.

Han har svart rock och svarta jeans, under detta ser det ut som en svart kavaj. Jag anar en vit skjorta. Uppenbarligen är han finklädd för något, inget man höjer ögonbrynen för klockan halv nio på morgonen i en studentstad.

Han cyklar på en mountain bike som han antagligen haft sedan sjätte klass, den är alldeles för liten. Sadeln är så låg att han ser ut lite som en vuxen på en trehjuling. Han har lägsta växeln i och trampar mycket fort.

Till detta har han en sån där blå cykelhjälm, de som lanserades när det inte dög med JOFA-hockeyhjälmen längre, utan det nödvändigtvis skulle uppfinnas en särskild cykelhjälm. En sån i blå frigolit. Under dess lilla skärm sticker fram ett par lite tjocka rosiga kinder och ett par 12 år gamla glasögon.

Det här kanske låter raljerande, som om jag försöker göra mig lustig på dessa stackares bekostnad. Åååh, han är säkert jättesnäll, säger alla kvinnor i hela världen medan moderskapets söta lockelse sköljer över dem i varma vågor.

Men det är ingalunda av skämtsamhet. Poängen vore allför lättköpt. Lyteskomik kräver ett direktare anslag - och sedan YouTube kom även rörliga bilder.

Min poäng är: Tänk om man kunde bry sig så lite. Ljuva tanke! Slippa mankemanget med att fiska efter vad som kan vara rätt och modernt och snyggt, processa det, och sedan skita i det precis lagom mycket. På sitt eget sätt. Så att man är individuell i ett land där alla helst ska se likadana ut.

De verkar så naturliga. Bara sig själva, chosefria, nöjda, absorberade av sina intressen. En självklar grupptillhörighet serveras dem.

Det kan vara det korrekta livsvalet.

Das Vorurteil der Notwendigkeit

Bloggandet har gått sådär ett tag. Hade jag varit en bloggare så hade alla rutinläsarna dragit. Nu är jag ju bara en jeppe med en blogg, så vem bryr sig.

Int ja.

Saken är att det helt enkelt inte dyker upp ämnen ibland och jag är inte den som vill skriva om promenaden jag just tog om jag inte råkat promenera rakt in i Jesu nedstigande från himlen. Till exempel. Jag orkar inte skriva att jag lagade min mest lyckade bouillabaisse nånsin i fredags, det är ju intressant för ingen utom för mig.

Just nu läser jag debattsidorna, min ständiga källa till "Ja-a, verkligen!", med ohöljt ointresse - hur nu det ser ut. Just det brukar annars ge spin-off-effekter efter ett par dar, när allt "Ja-a, verkligen!" har lagt sig. De brukar i sin tur manifestera sig här.

Men fördomar. Jag måste ju skriva om fördomar, kom jag på.

Vi människor är jäkligt smarta. Vi är det av en anledning: Var vi asdumma skulle vi dö. På ett eller annat sätt. För att kunna utnyttja all smartma måste vi uppfatta saker omkring oss och ordna in kaoset av uppfattningar till ordning. Det gör vi genom att systematisera och förenkla.

Vi delar in saker, omedvetet, i genrer och grupper eller typer eller vad som helst. Sparv eller siska? - fuck knows, det är en fågeljävel.

Vi drar lärdom av saker vi redan från början lärt oss och förenklar genom att anta att de egenskaper vi vet att något känt har, även är relevanta för något liknande. Visar det sig att det inte stämmer, så systematiserar vi om.

Det är så den mänskliga kognitiva förmågan fungerar. Vi behöver inte ta på alla stenar för att våga dra slutsatsen att stenar är hårda. Att göra det behöver i sin tur inte betyda att vi inte känner till undantag som pimpsten och glimmer.

Men, det mest relevanta är trots allt att säga stenar är hårda.

Att säga att stenar är hårda är inte en fördom. Det kan vara en generalisering, något helt annat, och rätt gjorda stämmer sådana väldigt ofta.

Den naturliga våren är ålderns höst

4 grader ute. Cyklar i yllerock. Möter teknolog i kortbyxor. Jag är så jävla gammal. Eller så är jag konfirmerad men inte han.

Bittra saker

Min kusin kommenterade att jag var bitter efter påskledigheten. Skumt, känner mig ovanligt munter.

Jag har funderat på bitterhet ett tag. Jag höll faktisk på att halka dit ett tag, liksom på riktigt. Just nu känns det lugnt, jag har ryckt upp mig lite. Men ett tag där kändes det verkligen som om resten av världen åkte iväg i en fräsig sportbil (ja, den här liknelsen tarvar ordet fräsig), medan min lott bestod i att hosta upp dammet de rört upp med däcken. Jag hörde resten av världens hånfulla skratt i vinden.

Nu är jag åter herre på täppan, och jag har perspektiv. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Fördelar andra tycks få är inte nödvändigtvis fördelar. Det beror på perspektiv och kanske belysning. Själv är bästa måttstock.

Sen gör ju lite pengar saker bättre också.

Men alltså, bitterhet.

Det finns bra bittra saker. Kaffe är bittert. Fernet Branca är bittert, liksom Gammeldansk. Och grapefrukt. Det finns även en bra känslomässig bitterhet.

Jag ser mig själv som en rätt munter person, men jag kan ju ha fel. Jag ser mig som en som vill dricka öl och snacka skit, som ser glädje i små pinnar och skönhet i fula fasader. Jag ser mig som en som tar de mindre skojiga delarna av tillvaron med jämnmod. Som har tålamod att fixa världen när den pajar.

Men bitterheten är ett attraktivt sätt att betrakta världen, det kan man inte förneka. Det är stor humor den. Det finns stor humor i att bli skitlack och flippa för småsaker också. Utjgjutelser, askul.

Jag har bestämt mig för att bejaka den delen av bitterheten; jag trivs i den, och jag tror jag kan göra något bra med den.

Räds. Det är allt jag säger.

Ljuvaste hemby!

Jag har med lätt sinnelag åkt tillbaks till den lilla byn där jag bor. Tillbringade påsken och tiden närmast före den dels på en bondgård där jag drack mycket sprit, och dels på familjens sommarställe, där jag drack mycket sprit.

Med mig på resan hade jag dator och ett uppdrag som jag fick två dagar innan jag åkte och som jag inte kunde tacka nej till. Massa pengar, ganska enkelt jobb. Bra mycket mer lättförtjänta pengar än att åka landsbygden runt och göra fantastiska reportage med vänsterhanden, som jag annars gör.

Problemet är att limningen höll på att gå upp, skitmycket jobb som liksom skulle göras samtidigt, samtidigt som den rent exeistentiella administrationen, eller vad man ska kalla det, tog jäkligt mycket tid. Spelade på Kalmar nation här i hembyn nån vecka innan jag drog, då nån gång började min rygg- och axelmuskulatur samlas och demonstrera med stora plakat utanför högkvarteret. De skrek slagord också, och eldade upp saker. Precis när grindarna givit vika för grovarbetarnas vrede och de inlett stormningen av själva byggnaden (och knutit snaror åt VD och Vice VD) så satte jag och fästmö oss i bilen och åkte mot våren i Småland.

Nack-, rygg och axelmuskulaturen knorrade lite, men drog sig tillbaks. Hörde en rutmuskel, antagligen den lilla, mumla något om kollektivavtal och de nya EU-reglerna om arbetstidsbegränsning.

Nu är jag tillbaks. Jag har vaknat på nätterna på västkusten med kramp i nackhelvetet flera gånger, allt sånt som borde varit borta med vinden är tillbaks. Eller kvar. Och jag har blitt sjuk. There´s something rotten in the state of Denmark.

Det finns nog bara en lösning på problemet. Den består av flera mindre delar.

1. Träna mer igen. Jag har blivit fet. Och det går visst att inte ha tid att träna. Jag har jobbat dag OCH kväll, hitta tid att träna då, dietist-jävel!
2. Äta rättare och lite mindre och kanske, men det är inte säkert, dricka mindre.
3. SKAFFA ETT JÄVLA JOBB! Och klipp dig, för i helvete. Du ser ju ut som en jävla hippie.
4. Allvarligt, maken till slapphet har jag aldrig sett! Tror du någon ska hoppa fram och GE dig ett grymt jobb, eller vaddå? Jag ska berätta för dig att inget är gratis i den här världen - there is no such thing as a free lunch! Vill du ha något här i livet så måste du ut och ta det. Varför skulle någon betala dig för något om de inte vet vad du kan? Och du är ju så uppenbart inte lämpad för att frilansa, "många bollar i luften" - my ass! Du kan kan ju koncentera dig på knappt en sak!
5. Alltså, jag säger det här för ditt eget bästa, ta det inte som kritik.

Nu ska jag jobba. Skönt att vara tillbaks. Jag har saknat min bloggert.

Nämenvaff...!

Ibland undrar jag hur det funkar. Satt på dass i morse och läste kulturdelen, och insåg plötsligt att jag ganska högljutt nynnade på den amerikanska nationalsången.

Jag fattar inte varför. Funkar min hjärna som ett lyckohjul, som slumpvis plockar fram saker som någon gång lagrats i den? Associationer till inget?

När jag letar efter information jag behöver så är den nästan aldrig där jag såg den senast.

Hzz.

Inferno, Ekebyfältet i mars, Purgatorio, Paradiso.

There you have it.

Stopp och belägg!

Nu har min kusin Lybban en blogg. Här är en länk.

Det ska bli kul att se vad han skriver om.

Ach, das Humor!

Kände att jag var tvungen att ta med en sak här. Klicka på följande länk. Gå ner en bit på sidan och få den att visa alla kommentarer. Ania Hartmans är obetalbar.

Rätt gott, har lagat det nån gång när jag hade mer oxfilé än tid. Men vad fan blir inte gott med mängder av gorgonzola och grädde?

Kanske höjden av omoral?

Nu är det bekräftat. Läste i blaskan idag att CSN fått in mer återbetalade pengar än man beräknat. Du kan lita på att om du intervjuade någon därifrån, så skulle de få det att framstå som något bra – kanske skulle de säga att detta är mycket goda nyheter, det tyder på att svenska folkets betalningsförmåga är ännu bättre än vi vågat hoppas på – och då hoppades vi ändå i en massiv högkonjunktur – och så vidare.

Jag tycker det är något helt annat, men det kanske du redan förstått.

Under lång tid har regeringar ivrat för att medborgarna ska studera vidare efter gymnasiet. Samtliga verkar vara idealet, men redan nu är vi i faktiska siffror uppe i ungefär hälften.

Orsaken sägs vara kunskapssamhället, vilket vill säga att när Sverige inte kan konkurrera med brawn, så får vi konkurrera med brain. Eller som Far skulle sagt: det man inte har i huvet får man ha i benen. Fast tvärt om. Vi har det för bra för att orka använda benen.

Så lyder propagandan.

Eftersom utbildning – all utbildning – verkar tillskrivas någon sorts egenvärde, så är det svårt att oemotsagd peka på sanningen. Sanningen är att högskoleboomen till stor del är en åtgärd för att putsa arbetslöshetssiffrorna.

Jag tänker så här:

Att utbilda människor i offentlig regi är naturligtis inte det enda sättet att skapa kunskap. Det är inte nödvändigt att gå Hur–mycket–vinst–går–vi–med–per–bananlåda–programmet vid Bananhögskolan i Buggehult för att räkna vinst på bananlådorna, det går jättebra att lära sig konsten av Bananmästaren vid Chiquita i Kajskjul 102 i frihamnen i Götlaborg.

Enorma mängder av utbildningsplatser leder till specialisering, vilket leder till att många som är lämpade för ett jobb faller i ansökningsprocessen på rena teknikaliteter; de missade Bananhögskolan. Specialiseringen förutsätter också att man ska veta vad man vill redan vid 13 års ålder.

Att utbilda folk sönder och samman är heller inte bara entydigt av godo. Risken finns att man inte bara ger människor möjligheter. Man ger dem också höga hästar att sitta på. Folk blir bra självmordbenägna om de har 200 poäng i sociologi, men i slutändan ändå bara får ta datakörkort i AMS regi.

Säger staten – som vi ju vet vet bäst – till lättpåverkade ungdomar att de ska läsa vidare, så gör de det. Staten har tolkningsföreträdet till arbetslöshetsstatistiken. Själv gick jag ett år på en utbildning som spåddes fantastiska möjligheter, men hoppade av. På den tiden tjatade offentligheten om att man skulle läsa vissa utbildningar. Mina kursare som fortsatte var tvungna att välja mellan arbetslöshet eller att läsa vidare när de var klara, det fanns knappt ett enda jobb. Det är mycket vanskligt att ge såna rekommendationer, och därmed moraliskt tvivelaktigt.

Vidare: Säger staten att vi i jämlikhetens namn ska ha ett system med studiebidrag och studielån för att minska den sociala snedrekryteringen, så tar folket lån. Kommer någon dessutom från en miljö där alla har läst och lånat, så tar de lånen utan att tänka på hur reglerna för återbetalning ser ut, särskilt om de är 19 år.

Ett ovedersägligt faktum är också att ekonomin i den högre utbildningen dödats. Det skryts om att vi lägger mest pengar i världen på forskning, utan att det nämns att samma stat som ger pengarna med högern, tar tillbaks dem med vänstern.

Så sker inte bara med forskningsanslag, utan även med till exempel lokaler. Exemplet Uppsala: staten ger anslag för hyra av lokaler, som universiteten tvingas hyra av ett statligt bolag. Bolaget bildades genom att lokaler som Universitetet ägde lyftes ut och sattes i ett bolag. Staten ger pengar, men tar tillbaks en stor del av dem genom ett vinstdrivande bolag. Vinsten i det bolaget betalas alltså av staten själv och på medborgarnas bekostnad.

En annan sak är att kvaliteten har sänkts något oerhört på utbildningarna ju fler som börjat läsa, och en kombinerad arbetslöshet och hög kvot av högutbildade leder till inflation. Den omhuldade utbildningen blir plötsligt inte mycket värd, förutom att ungdomsperioden förlängts med några år för den som läst – vilket visserligen ligger helt i tiden.

I slutändan är det många som känner sig lurade. Jobben är färre än väntat och summorna CSN vill ha är fullständigt oproportionerliga mot vad låntagarna tjänar.

Det värsta är att sossarna spelat med det hela. Runt resonemangen för utbildning är det lätt att stänga vattentäta skott av sosseretorik. Det är som att hälla vatten på en gås att angripa dem, men retoriken bygger på teoretisk moral, inte praktisk. Försvaret går att bygga, men det är inte det rätta.

Sanningen är att man haft att välja mellan att en enorm ungdomsarbetslöshet bekostas av det allmänna, eller att dölja den genom att skuldsätta en hel generation. Man valde det sistnämnda, och redan hamnar mängder av CSN–skulder hos kronofogden.

Det är mer cyniskt än all borgerlighet i klump.

En fördel med offentlig verksamhet, till skillnad från affärsmässig, är just att den inte måste gå med vinst. Det finns saker som måste få kosta, och det finns saker som bara kostar. Många av dessa är investeringar i framtiden, inte slöseri. Att försöka driva vinst för att täcka dessa kostnader är en chimär.

Ser staten ett egenvärde i att medborgarna utbildar sig – ge dem hyggliga låneförmåner och bra utbildningar. Vill staten se mer och bra forskning – ge inte pengarna framför folkets ögon, bara för att ta tillbaks dem när strålkastarljuset släckts.

Hyckleri. Den politiska korrektheten och mediemässigheten verkar ha gjort att det enda viktiga är att en verksamhet går att framställa som bra med rätt journalistiska vinkel. Det är det enda försvar man behöver kräva av sig själv.

Sen kan det finnas tusen andra vinklar, men dem skiter vi ju i.

När CSN går bättre än väntat, så betyder det att tumskruvarna dragits åt ytterligare. Med löften om mjölk och honung lockas du av den politiska aristokratin att belåna din framtid. Tror du att det bara är för din egen skull så är du naiv.

Medan du letar efter mjölken och honungen drar någon sin stickert någonstans i skuggorna och kilar prydligt in den mellan dina revben.

Ibland blixtrar det fan till.

Läste härförleden att Nätet håller på att ta slut. Vi skickar numera porr med så oerhört många bytes och bits i, fram och tillbaks mellan Ougadougo och Klässbol, att det behövs ett bättre kablage, mastigare servrar och säkert en hel del annat som jag inte begriper mig på. Annars kan det liksom gå i stå, Nätet.

På det hela taget är det ett ganska känsligt system. Rotservrar kan slås ut, och efter vad jag förstår så är de mycket viktiga, om inte absolut nödvändiga, för att porren ska komma fram när du skickar den.

Vissa försöker till och med paja dem med flit, rotservrarna. Man pratar om något tillfälle nyligen när tre av ett större men ändå lite förskräckande litet antal såna slogs ut. I en ondskefull attack.

Man skulle säkert bäva om man bara gitte. Kors, ett sådant elände de skulle kunna ställa till med. Vi behöver ju Nätet till viktiga saker, utöver skickandet av porr och putslustigheter till skrivbordsslavarna. Och då slog det mig.

Vore det inte en fantastisk idé om alla kontakter med staten kunde skötas via samma kanal?

Kanske via en statlig e-postadress, ohackbar och omöjlig att skicka till för andra än statliga myndigheter? Kopplad till personnumret, måhända. Enkelt för banker och försäkringsbolag också.

Man bygger helt enkelt ett nytt nät, skilt från det vanliga, som medborgarna har tillgång till på något vis, kanske genom fingeravtryck eller så, där de kan handha sina myndighetsliga kontakter. Alla bidrag, skatter, socialförsäkringar, läkartider - allt.

Det vore alldeles möjligt.

Och helt fruktansvärt.

Jag kände hur Bodström stod bakom mig och viskade i mitt öra. Ja, jag kände doften av hans rakvatten och dagens med Ramlösa.

Ämnen?

Nu har det blivit sådär ijallefall. Jag sprudlar ur mig mitt liv i sporadiska stroboskopblink. Slumpvis åsikter och motgångar.

Jag skulle avhandla annat, hade jag tänkt, tror jag. Sammanhållet i klump. Som de som skriver om mode, bara mode; eller de som skriver om musik, bara musik. Jag kan ha för många intressen för att vara sån, eller jag hoppas att det är det och att jag inte bara är... tom. Hzz.

Jag blir snabbt uttråkad. Konsekvens är enformigt. Men det är ju det som är bloggarnas knep - skaffa dig ett ämne du kan bli lokalauktoritet inom, bestäm var du vill ha ditt revir och pinka, pinka, pinka.

Ett konto hos AdSense är också bra, då får man in nån krona när besökarna börjat strömma in. Möjligen kan någon som visat sig kunna skriva om samma ämne dag ut och dag in med någorlunda kvalitet få en anställning som nån sorts skrivo - möjligen. Mycket talar emot. Internet och IT och datorer i allmänhet har fött gör-det-själv-kultur inom flera områden. Musik till exempel. Skivkontrakt blir allt mindre en nödvändighet, man kan starta eget bolag och spela in ute i skogen på en laptop om man vill.
Bloggören är motsvarigheten: den där medborgarjournalisten man pratar om, och ingen är nog särskilt intresserad av att betala en sån.

Man kan fråga sig varför man gör det egentligen. Och jag undrar hur många bloggar som faktiskt har besökare. Den här har det till exempel inte.

Giftskåpet?

Kollade in de Sade på bokhandeln. Roade mig med att reagera på expeditens bersvärade uppsyn med en air av absurd avspändhet, som om det normalaste som finns är att läsa de Sade. Det är det nog inte, men normalitet har aldrig, tro det eller ej, varit något jag ansett som eftersträvansvärt.

Detta kommer av Vertigo, naturligtvis, läs bara inlägget under detta. De har nyöversatt och givit ut de Sade. Honom har jag velat läsa i säkert femton år, sedan jag läste om honom någonstans för länge sen. Jag har bara inte kommit mig för.

Jag bläddrade lite i De 120 dagarna i Sodom (oui, regardez le titre!) och Filosofin i sängkammaren. Ställde tillbaks dem. Pornografi är så banalt.

Någonstans är skriven pornografi i bokform rumsren. Är det bara jag som tycker det? Varför är det så? Har det att göra med att ingen faktisk person utnyttjas när allt är fiktivt? Nja, jag tror inte konsumenten går igenom den diskussionen i sitt huvud.

Förlag kan utan tvekan ge ut den och kalla den erotik, den står inte högst upp i tidningsstället på OKQ8 för det. Ändå är det samma företeelser som skildras, men i litteraturen ofta mångfalt grövre; skrivna perversioner frodas i det finrummets giftskåp, bild och film ligger i gränden under en skitig filt. de Sade är fortfarande pornografi, om än marmorerad med en över 200 år gammal idédiskussion som är intressant i sig.

Jag vet inte. Jag ser liksom bara en funktion med pornografi. Den är inte särskilt subversiv. Kanske har jag fel när jag tror att det finns sådana tankar bakom utgivningen.

Jaja. Jag är ändå glad att den finns där.

Boktipset från Helvetet

Kuriosum.

En vanlig tisdagsdag, jag satt på kontoret och gjorde inget särskilt. En vänlig själ stack till mig en bok, en av Vertigos utgåvor. Han ville inte ha den hemma, sade han, ty den väckte inom honom ett så starkt obehag, att han inte ens ville se boken bland sina andra.

Kanske trodde han att den skulle färga av sig på de volymer som stod intill. Jag vet inte.

Boken i fråga är målande betitlad Nekrofilen. Den var en gång författarinnans debut och en förnämlig debut får man säga att det var - precis lagom kort för en debut och precis lagom genialisk. Jag läste några sidor och jag fjättrades till en värld jag nog hoppats inte fanns.

Äcklet knöt samman trachea. Larynx kändes som en kvävande tjock massa av idisslat kött, och esophagus liksom bubblade. Av avsky. Och av fascination.

Gabrielle Wittkop har täckt sida upp och sida ned med liklukt, och fått den att framstå som nästan åtråvärd. Det är ljuv poesi av ruttet kött. Det är något så otroligt vackert som uttrycker något så fullkomligt vidrigt, att man nästan tvingas omvärdera själva styggelsen som koncept.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att njuta av något avskyvärt. Jag har inte på länge blivit så uppryckt och utslängd ur själens herrturk av självömkan.

Jag vill ha mer. Jag måste bättra på min franska, det står tydligt. Det måste vara ännu vackrare på franska.

Skingra opiumdimman. Jag kan vara på väg tillbaks.

Rage... increasing....

Asså fan, det kommer ju tillbaks!

Bolagsverket har åter utövat sin myndighet. De har viftat med storkuken. Senast skrev jag sju namnförslag på mitt företag till dem, rangordnade efter hur mycket jag gillade dem. De hade väl tröttnat på att leka katt och råtta (jag är råtta) med mig vid det laget och bestämt sig för att ge mig godkänt på ett namn. Jag hade sex rätt bra (så känns det iallafall nu) och ett dåligt, rangordnat som nummer sju.

Ja, ni förstår. Det sista var med som ett skyddsnät, något av de bra förslagen borde ju gå igenom, tänkte jag. Nix pix. Bara Politix.

Det finns så mycket godtycklighet i myndighetsvärlden. Hypotetiskt läseboksexempel: Ponera att jag har en idé om att företaget ska heta Träskfläsk Nagelvård. Redan finns företag som heter Träskfläsk Planhyvelssliparna och Träskfläsk Maseratittrimning. Två redan, alltså.
Domen faller: namnförslaget saknar "särskiljningsförmåga" (bara att de använder styggelsen "särskiljningsförmåga", vad fan är det för ord? Ett ord kan inte ha en förmåga till särskiljning. Jävla cp:n.)
Sen faller de på sin egen logik hela tiden. Om två företag redan har namnet, varför skulle då ett tredje hindras att ta det? De har ju uppenbarligen redan låtit två företagare använda det, vari ligger rättvisan att hindra en tredje?

Jag pratade med handläggaren i telefon förut och förde ett liknande felresonemang på tal. Varför blabla om blabla, frågade jag med glasklara och okrossbara kevlarargument bakom mig. Hon fnissade lite, och sade "för att vi har det". Jag fick aldrig användning för argumenten.
Jäkligt skumt, hur kan man sitta på en maktposition och sova gott om nätterna när man motiverar sina beslut med ett "för att vi har bestämt så?"
Om någon berättar för en att man resonerar fel, så borde väl varje någorlunda vettig människa erkänna att någon annan kan ha rätt, och inte bara säga "vi bestämde så"? Varför? Därför.

Jävla irriterande.

Välkommen till guldgrisens år

Vi har fått en första smakbit av det första året. Det är guldgrisens år, läste jag nånstans. Jag är förtjust både i fläsk och i guld, så det bådar ju gott. Kanske är det i år jag blir rik. Om man vill ha sina barn rika, så är det i alla fall i år man ska föda dem.

Synd, eventuella kommande battingar, ni får leva halvfattiga som jag.

Året har på tal om det börjat fattigt. Mycket fattigt. Det är en hel del i tillvaron som måste ändras på. Jag måste till exempel börja tjäna pengar. Det är något jag inte alls ser fram emot. Har aldrig gillat tanken på att arbeta.

Jag är född i fel tidsperiod. Jag är varken åttiotalist nuförtiden eller försörjd av ett generöst apanage från en rik moster för några hundra år sedan. Hade tärningen fallit åt alternativ ett så hade jag inte varit en sån jävla slashas, utan fötts helt utan förmåga till självkritik. Då hade jag bara vetat vad jag ville ha, och tagit det. Hade utfallet varit sådant att jag haft det hett åstundade apanaget 1789, så hade jag kunnat sitta vid mitt klavikord och fila på små menuetter. Eller vad man nu filade på 1789.

Nu filar jag här. Jag har filat rätt lite hittills i år. Mina vänner också. Jag spår guldgrisens år att innehålla bloggens död och avmoderniserande, förutom min kommande rikedom.

Skål.

Herr Kyrklund, vågar jag anta...?

Willy Kyrklund. Namnet har för mig alltid varit laddat med mystik. Författare som knappt syns annat än genom sina verk väcker min avund. Om jag själv skrev en bok så skulle jag antagligen vilja att folk visste om det. Som fan.

Jag erkänner villigt men lite sorgset att jag inte läst honom. Fråga mig inte varför, det är säkert oursäktligt, men det ligger än så länge framför mig. Liksom Torgny Lindgren. Jag ser fram emot det, kanske överskyler det detta mitt brott mot allt som kan kallas anständighet.

Nu har jag utan att läsa honom fått ta del av hans visdom, förvånansvärt nog genom televisionen. I ett tv-program.

Intervjuaren ställde frågan om det var sant att han börjat röka vid 40 års ålder. Willy Kyrklund svarade att nog var det så.

Man skapar sig ett behov, sade Willy Kyrklund, ett behov som kan tillfredsställas. Det fyller en funktion, fortsatte han, när allt fler behov inte längre tillfredsställs.

Kontroll.

Det är precis de orden jag försökt leta efter, fast då har det gällt kaffe. Det är inte bara gott - det fyller ett behov som jag själv skapat. Det är inte bara psykologiskt rent fantastiskt, det förhöjer också njutningen av själva drycken en hel del.

Jag har lång väg att vandra innan jag kan uttrycka min visdom i maximer. Som Kyrklund.

O, längtan...

Ägodelar har aldrig varit något jag lagt värst mycket vikt vid. Iallafall inte intellektuellt. Jag vill till exempel inte ha en dyr TV eller så. Många andra tycker ju att sånt är the shit. (Lägg märke till räddningen här; jag skrev intellektuellt. I själva verket är jag säkert lika galen i att äga som alla andra.)
Nu har jag iallfall investerat i en kamera. Den var rätt dyr. Men jag har tänkt använda den i jobbet, och då betalar den sig liksom. Förhoppningsvis. Och så skapar den saker. Den ger mig produkter, den lär mig något. Den producerar. Jag blir kreativ. En TV konsumerar. Försvarstal, jojomen. Tvingade man kameran och TV:n att slåss till döden, så skulle TV:n få bita i gräset.

Iallafall. Kameran är helt ny på marknaden, och svår att få tag i. Företaget ska skicka den när den kommer in, när nu det blir. Jag har redan betalat och nog väntat en månad. Och har säkert minst en vecka kvar. Jag längar verkligen. Jag hatar att längta.

Längtan är att eftersträva en tid som inte är nuet, och därmed att nedvärdera det du just nu gör. Det är bara fel, helt enkelt. Livet är för kort för att längtas bort. Jag vill inte. Dels har jag ingen naturlig fallenhet för längtan, trodde jag, liksom jag inte har någon för att planera framtiden. Dels vill jag surfa på nuet. Insmord i nu och närvaro.

Se fram emot är okej, men när det blir längtan av det hela, så betyder det att du antingen har konstig livssyn, eller att nuet är dåligt.

Helst av allt skulle jag vilja göra saker när de föll mig in. Tack, samhällshelvete för att jag inte får det.

Jag vill ha kamerajävlen, men satans jävlar som tvingar mig att längta.

Sjukt trött...

...på det viktigaste av allt. Miljöhelvetet. Konstigt. Man borde ju outtröttligen sträva.

Diskussionen har ju de senaste åren stått mellan de med skägg, vilka påstår att Harmagedon är här, och de utan, som hävdar att naturen bara blir glad av lite mer koldioxid enligt devisen "what doesn´t kill you makes you stronger" (vilket jag alltid velat experimentellt säga till någon som suttit i koncentrationsläger eller utsatts för hemska övergrepp som barn).
Skäggen har numera överhanden i debatten, de skägglösa har måst vika sig för överväldigande bevisning. Nog fan har vi väl ställt til med den hör skiten själva?
Säkert har vi det. Men om man som en jävla amatör tänker att den senaste istiden började för uppåt kanske 100 000 år sedan, och slutade för kanske 10 000 år sedan, så kanske uppvärmningen fortfarande fortgår?