Jävligt stylish.

Man bor ju i en studentstad, va. Man ser nog folk här som man aldrig ser annars. Ett typ av människor som frodas här - om man nu ska våga vara så fräck att man buntar ihop folk i grupper - är de tvättäkta nördarna.

De senaste dagarna har varit späckade av dem. Jag känner mig lite som en fågelskådare. Jag klassificerar dem och bockar av dem i ett litet häfte. Mentalt.

I tisdags var jag på danskurs, japp, och när jag och min tillkommande stod och klev på varandras fötter så kände jag plötsligt att jag var iakttagen. Blixtsnabbt gjorde jag mig så osnynlig jag kunde och försökte upptäcka faran. I en dörröppning stod säkert tio killar i chinos vid armhålorna med mobilfordral i fuskläder och nyckeljojoar i bältena. De hade kakor i händerna. Såna där kex, ganska stora, med chokladkräm emellan. Bara att de åt kakor, liksom. De var lite kolhydratfeta, och fastän jag gav dem mina argaste blickar så stod de kvar tills kakorna var slut.

Ilskan gick över i glädje. De värmde mig, nördarna, och jag kom på att det inte är någon skam att dansa usel foxtrot, jag är ju för fan på kurs. Deras bekymmerfrihet, den känns till och med på håll. Inga choser där, inte.

I morse cyklade jag mot jobbet efter att ha hämtat mina nya visitkort på tryckeriet som ligger 45 sekunder från min port. Jag vet inte om det var nördvärmen som fortfarande satt i, men jag var varm och log säkert lite. Jag hade min vegamössa på mig eftersom jag tvättat håret igår kväll, och ni vet ju hur man blir när man sover med vått hår. Jag hade solglasögon, inte egentligen så mycket för ljusets skull, utan för att de är så förbannat tuffa till vegamössan. Jag var lite besvärad över att t-shirten var fult blekt i tvätten, och jag hade fiskbensmönstrad blazer.

En snubbe kör in på min väg från en annan. Jag försöker att inte stirra. Det kliar i fingrarna, jag känner mig nästan tvingad att ta fram mitt lilla häfte.

Han har svart rock och svarta jeans, under detta ser det ut som en svart kavaj. Jag anar en vit skjorta. Uppenbarligen är han finklädd för något, inget man höjer ögonbrynen för klockan halv nio på morgonen i en studentstad.

Han cyklar på en mountain bike som han antagligen haft sedan sjätte klass, den är alldeles för liten. Sadeln är så låg att han ser ut lite som en vuxen på en trehjuling. Han har lägsta växeln i och trampar mycket fort.

Till detta har han en sån där blå cykelhjälm, de som lanserades när det inte dög med JOFA-hockeyhjälmen längre, utan det nödvändigtvis skulle uppfinnas en särskild cykelhjälm. En sån i blå frigolit. Under dess lilla skärm sticker fram ett par lite tjocka rosiga kinder och ett par 12 år gamla glasögon.

Det här kanske låter raljerande, som om jag försöker göra mig lustig på dessa stackares bekostnad. Åååh, han är säkert jättesnäll, säger alla kvinnor i hela världen medan moderskapets söta lockelse sköljer över dem i varma vågor.

Men det är ingalunda av skämtsamhet. Poängen vore allför lättköpt. Lyteskomik kräver ett direktare anslag - och sedan YouTube kom även rörliga bilder.

Min poäng är: Tänk om man kunde bry sig så lite. Ljuva tanke! Slippa mankemanget med att fiska efter vad som kan vara rätt och modernt och snyggt, processa det, och sedan skita i det precis lagom mycket. På sitt eget sätt. Så att man är individuell i ett land där alla helst ska se likadana ut.

De verkar så naturliga. Bara sig själva, chosefria, nöjda, absorberade av sina intressen. En självklar grupptillhörighet serveras dem.

Det kan vara det korrekta livsvalet.