Era älskade kvällstidningar (ja, ni verkar ju älska dem, jävla plebejer) har inte nått botten än, även om det känns så. Vi skriker stopp gång på gång, menar att nu är gränsen nådd, sen står den där lismande horan Otto Sjöberg och hävdar allmänintresse eller misstag i nyheterna; hans uppsyn, det han försvarar och det han står för gör mig fysiskt sjuk.
Det hittills värsta är att intervjua och publicera bild på en 12-årig flicka som bara ett par dagar tidigare blivit knivskuren och våldtagen av sin kompis styvfar, kompisen knivades till döds. Bilden av henne hamnade på löpet. Båda kvällstidnigarna hade intervjuer, ingen är oskyldig.
Det är oförsvarligt, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det är regel nummer fucking ett, håll dig ifrån folk som är chockade och kanske gör saker de ångrar. Är de dessutom barn, så kanske det inte räcker med att fråga det våldtagna barnets föräldrar - kanske borde man hålla sig borta ändå, av allmän, mänsklig hänsyn?
Man ska vara 18 för att spela in porrfilm och röka och dricka, det är samma sak, man kan inte ta ansvar för sina egna handlingar innan man är vuxen uppgiften. Men föräldrar får ju inte köpa ut sprit och cigarretter till sina ungar? Och man kan ju inte komma till Film AB Erototon med en lapp från mamma om att man visst får göra porr?
Trots det kan man ju inte sätta en åldersgräns för medverkan i tidningen, så ansvaret faller, även om barnets föräldrar säger ja, på producenten. På golvet är det reportern, sedan kanske nyhetschefen, sist den ansvarige utgivaren, och kanske även, om man vill vara lite radikal, ägarna. Tidningen kan inte två sina händer och avsäga sig allt ansvar för att förmyndare skrivit under på den streckade linjen. Den tolvåriga flickan kan drabbas av posttraumatisk stress eller något annat shit, sådant kommer som bekant inte sällan först efter att känslorna bearbetats. Kvällspressen är helt fel forum att bearbeta dessa känslor i.
Vi kan gapa och skrika och kräva räfst, men inget händer. Plebs har ett minne som en guldfisk, ett minne av vars RAM faktiskt kvällspressen och de andra medierna utgör en mycket, mycket stor del. Vår kollektiva ilska närs av den; slutar reportrarna bevaka så är frågan död. De har makten att tysta eventuell kritik, i ett medievacuum kan ingen höra Bo Rothstein skrika.
En nylig undersökning om amerikanska förhållanden, helt klart applicerbar på svenska, visade att medborgarrättstankarna svalnade betänkligt i de amerikanska sinnena när medierna inte bevakade dem, vilket är ett i och för sig onödigt bevis på mediernas makt, men det får dig, plebs, att förstå vad jag menar.
Inledningsvis skrev jag att kvällspressen inte nått botten än. Det kan vi ta för säkert och givet. Ursäkten för deras övertramp verkar hela tiden vara allmänintresset.
Något sådant finns inte. Begreppet är dött. Det skulle innebära att läsaren på ett eller annat sätt behöver veta om någonting eller mår bättre av det. Ta en kvällstidning och fundera över hur mycket av informationen som faktiskt är relevant för dig eller ditt uppdrag som innehavare av rösträtt i en demokrati. Betänk sedan hur många medieteoretiker som menar att det är därför vi har tryckfrihet. En statsmakt utanför staten, om den kallas tredje, fjärde eller sjättifemte är ointressant. Granska och sätta dit.
Sen det här.
Nå, de kommer gå längre och längre tills upplagorna inte längre ökar av ett saftigt löp, när och hur nu det skulle kunna ske. Det enda man kan göra är att, jag vet inte, dra in presstödet*? För ni fortsätter ju uppenbarligen att köpa skiten vad fan de än tar sig för, era satans, olycksrunkande plebejer.
*Vilket är omöjligt, eftersom det skulle kräva att någon avgjorde vad som var bra och dåligt. Smakdömeri ses inte med blida ögon i vår socialdemokratiska, mentala diktatur.
2006-05-31
2006-05-19
Om LAS och ett status quo
Jag är en känslomänniska. Jag går runt och känner saker, nästan varje dag. En av de senare sakerna jag känt handlar om arbetsplatser, mina och andras. På dem - arbetsplatserna - arbetar människor. Det kan vi kalla axiom 1. Och som ni känner till så är inte tillståndet på arbetsmarknaden det bästa, det är axiom 2. För man ihop dessa får man en intressant dekokt. I alla fall inuti mitt huvud.
Jag arbetade ett tag på en arbetsplats där samtliga arbetande var av en yrkesgrupp inom vilken stor arbetsbrist råder. Alla tycks vilja tillhöra den trots det, därför är det svårt att få jobb inom den och lönerna är inte så höga. Branschen som yrkesgruppen anställs inom går inte heller särskilt bra. En jämförelse kunde vara att en hel massa människor plötsligt började göra lergökar, trots att marknaden i allt mindre utsträckning efterfrågade dessa smått värdelösa blåsinstrument. Ponera att de var inne att producera, men inte lika inne att konsumera.
Hur som helst, alla som börjar på en sådan arbetsplats sparkas efter ett halvår, eller ett år, eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa. Tanken är att om man jobbat ett tag på en plats, så ska man automatiskt få fast anställning, med de fördelar det innebär. Ett sträck i räkningen för Rosenbad är att de tydligen inte förutspådde att arbetsplatserna inte kan anställa människor, eftersom det är så magnifikt dyrt. Den lag som ska skydda de stackare som inte redan är inne på arbetsmarknaden genom att ge dem fast anställning, får dem att hoppa in och sedan raskt studsa ut, ungefär som illegala mexikanska immigranter över den amerikanska gränsen. Sidospår, jag vet. Men här är det JAG som skriver.
LAS gör andra saker också, och andra lagar hjälper till därmed. Bra saker som har en förmåga att slå bakut. Man ska självklart inte bli av med sitt jobb för att man blir sjuk eller gravid eller tar hand om barn, men fan om inte rättigheterna runt det medför problem som allt annat. Arbetsplatsen utan kontinuitet blir en av konsekvenserna. Nästan alla har väl varit där, på arbetsplatser med frånvarande medarbetare. Man har en poltergeist eller ett bleknat minne till kollega. Vederbörande har kanske varit sjukskriven i två år, sedan barnledig, därefter återgången till sjukskrivningen, sen fött sitt andra barn, och sedan sjukskriven. Den dag när denna stackars människa ska tillbaks till jobbet, så kan
Alla vill vi att man ska kunna bli sjuk och att man ska kunna få barn utan att jobbet försvinner, men det får så konstiga konsekvenser i kombination med LAS. Arbetsplatsen som består av bara vikarier känns inte seriös, den saknar fasta punkter och behöver kontinuitet. Få arbetsplatser är mer än personerna som arbetar där. Om ingen vågar eller kan ta ansvar uppstår det ett status quo av initiativlöshet, jojomen, jag har sett det i närbild. Den yngre generation som ska ta över en dag på arbetsplatsen har inga rötter i den, och möjligen - vi får se - går det hela åt helvete. Den yngre generationen är helt enkelt bortlagstiftad.
Frankrike är revolutionernas och upploppens lilla plantskola och protesternas Mecka. Vi har en del att lära av fransoserna, men det är gråsossar och småföretagare och parkarbetare som ska våga protestera, inte Ung Vänster och SUF. Femtonåriga anarkafeminister tar en lite för stor bit av protestkakan. Sund kritik mot LAS och ett förslag som gör att man kanske kan få jobba längre än sex månader innan man tvingas gå, möts av slentrianprotester från medelklassens dreads- och munkjackegerilla. De såg ju under upploppen i de parisiska förorterna hur kul man kan ha, men var lite för vita och för mycket från Stuvsta för raskravaller.
Nu, däremot, försökte något fåtal. Klirr. Tyvärr var det inte bakom den grupp som brukar kallas ungdomen de ställde sig när de krossade Centerns skyltfönster. Det var bakom sossarna och deras hjärntvättspolitik de stod, och jag är inte säker på hur revolutionärt det är. Indentitetssökandet, en mycket svår och långdragen ungdomlig process, går dessvärre ut över politiken när ideologi ger en tillträde till en sammansvetsad grupp att känna samhörighet med. Skitungar, helt enkelt. Gode Gud, om de sänker rösträttsåldern eller inför mer elevdemokrati, så emigrerar jag.
Att fimpa LAS skulle inte ge oss ett mer cyniskt och onskefullt samhällsklimat. Det cyniska och ondskefulla är att kasta åt pöbeln ett köttben som låter som om det är för dem när de gnager lite på det. På något sätt får man sedan pöbeln att med näbbar, klor och kanske vassa pinnar försvara sin rättighet, fastän den inte ger dem någonting.
Verkligheten ser oerhört olika ut för olika människor, tydligen. Vissa pratar om rättigheter som om de vore gudagivna. För mig in the prime of my youth är den nuvarande "anställningstryggheten" di kallart en hämsko, en boja; för reclaimarna är det millimeterrättvisa på ett papper som är grejen, de ska ha samma rättigheter som sina päron fastän de förlorar på det.
Utan dagens LAS skulle de arbetsplatser jag skrev om tidigare kunna anställa en och annan. Visst, skulle tiderna bli sämre skulle de få gå, men måste man inte krama företagen lite också - inte bara de anställda? Trots allt finns det inga jobb alls utan företag. Och är det inte bättre att fler har jobb när tiderna är goda men färre när de är dåliga, än att ingen har jobb alls? Va?
Hm. Låter det här mycket reaktionärt?
Jag arbetade ett tag på en arbetsplats där samtliga arbetande var av en yrkesgrupp inom vilken stor arbetsbrist råder. Alla tycks vilja tillhöra den trots det, därför är det svårt att få jobb inom den och lönerna är inte så höga. Branschen som yrkesgruppen anställs inom går inte heller särskilt bra. En jämförelse kunde vara att en hel massa människor plötsligt började göra lergökar, trots att marknaden i allt mindre utsträckning efterfrågade dessa smått värdelösa blåsinstrument. Ponera att de var inne att producera, men inte lika inne att konsumera.
Hur som helst, alla som börjar på en sådan arbetsplats sparkas efter ett halvår, eller ett år, eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa. Tanken är att om man jobbat ett tag på en plats, så ska man automatiskt få fast anställning, med de fördelar det innebär. Ett sträck i räkningen för Rosenbad är att de tydligen inte förutspådde att arbetsplatserna inte kan anställa människor, eftersom det är så magnifikt dyrt. Den lag som ska skydda de stackare som inte redan är inne på arbetsmarknaden genom att ge dem fast anställning, får dem att hoppa in och sedan raskt studsa ut, ungefär som illegala mexikanska immigranter över den amerikanska gränsen. Sidospår, jag vet. Men här är det JAG som skriver.
LAS gör andra saker också, och andra lagar hjälper till därmed. Bra saker som har en förmåga att slå bakut. Man ska självklart inte bli av med sitt jobb för att man blir sjuk eller gravid eller tar hand om barn, men fan om inte rättigheterna runt det medför problem som allt annat. Arbetsplatsen utan kontinuitet blir en av konsekvenserna. Nästan alla har väl varit där, på arbetsplatser med frånvarande medarbetare. Man har en poltergeist eller ett bleknat minne till kollega. Vederbörande har kanske varit sjukskriven i två år, sedan barnledig, därefter återgången till sjukskrivningen, sen fött sitt andra barn, och sedan sjukskriven. Den dag när denna stackars människa ska tillbaks till jobbet, så kan
- arbetsplatsen vara helt annorlunda,
- arbetsuppgifterna vara andra,
- arbetskamraterna vara utbytta och
- människan själv vara en annan.
Alla vill vi att man ska kunna bli sjuk och att man ska kunna få barn utan att jobbet försvinner, men det får så konstiga konsekvenser i kombination med LAS. Arbetsplatsen som består av bara vikarier känns inte seriös, den saknar fasta punkter och behöver kontinuitet. Få arbetsplatser är mer än personerna som arbetar där. Om ingen vågar eller kan ta ansvar uppstår det ett status quo av initiativlöshet, jojomen, jag har sett det i närbild. Den yngre generation som ska ta över en dag på arbetsplatsen har inga rötter i den, och möjligen - vi får se - går det hela åt helvete. Den yngre generationen är helt enkelt bortlagstiftad.
Frankrike är revolutionernas och upploppens lilla plantskola och protesternas Mecka. Vi har en del att lära av fransoserna, men det är gråsossar och småföretagare och parkarbetare som ska våga protestera, inte Ung Vänster och SUF. Femtonåriga anarkafeminister tar en lite för stor bit av protestkakan. Sund kritik mot LAS och ett förslag som gör att man kanske kan få jobba längre än sex månader innan man tvingas gå, möts av slentrianprotester från medelklassens dreads- och munkjackegerilla. De såg ju under upploppen i de parisiska förorterna hur kul man kan ha, men var lite för vita och för mycket från Stuvsta för raskravaller.
Nu, däremot, försökte något fåtal. Klirr. Tyvärr var det inte bakom den grupp som brukar kallas ungdomen de ställde sig när de krossade Centerns skyltfönster. Det var bakom sossarna och deras hjärntvättspolitik de stod, och jag är inte säker på hur revolutionärt det är. Indentitetssökandet, en mycket svår och långdragen ungdomlig process, går dessvärre ut över politiken när ideologi ger en tillträde till en sammansvetsad grupp att känna samhörighet med. Skitungar, helt enkelt. Gode Gud, om de sänker rösträttsåldern eller inför mer elevdemokrati, så emigrerar jag.
Att fimpa LAS skulle inte ge oss ett mer cyniskt och onskefullt samhällsklimat. Det cyniska och ondskefulla är att kasta åt pöbeln ett köttben som låter som om det är för dem när de gnager lite på det. På något sätt får man sedan pöbeln att med näbbar, klor och kanske vassa pinnar försvara sin rättighet, fastän den inte ger dem någonting.
Verkligheten ser oerhört olika ut för olika människor, tydligen. Vissa pratar om rättigheter som om de vore gudagivna. För mig in the prime of my youth är den nuvarande "anställningstryggheten" di kallart en hämsko, en boja; för reclaimarna är det millimeterrättvisa på ett papper som är grejen, de ska ha samma rättigheter som sina päron fastän de förlorar på det.
Utan dagens LAS skulle de arbetsplatser jag skrev om tidigare kunna anställa en och annan. Visst, skulle tiderna bli sämre skulle de få gå, men måste man inte krama företagen lite också - inte bara de anställda? Trots allt finns det inga jobb alls utan företag. Och är det inte bättre att fler har jobb när tiderna är goda men färre när de är dåliga, än att ingen har jobb alls? Va?
Hm. Låter det här mycket reaktionärt?
2006-05-17
Journalistik - why the fuck?
Jag är utbildad till bland annat journalist. Det är intressant, och potentiellt ett mycket givande arbete. Man kan beroende på var man jobbar få träffa allt från kungar och Lars Danielsson till små tanter och uttråkade kommunpolitiker i brun kavaj. Tycker man att det är kul att träffa folk är det ett bra jobb rakt av, tycker man dessutom om att skriva oavsett ämne är det enastående, men vill man förändra världen kan det nog vara bäst att se till att man jobbar där man får träffa kungar och Lars Danielsson.
Att granska makten, det är guldyxan journalistiken svänger. Det är försvaret, för journalistiken tycks förvånansvärt ofta kräva försvar. Människor ska få veta. Naturligtvis. Sen har jag också suttit där och tillämpat konsekvensneutralitet med en gnagande känsla i njurtrakten av att jag skrivit saker ingen vinner på att veta. Förvisso nyheter och ett första steg på en tusenmilavandring mot guldspaden, men en person förlorade på det, och han var bonde ute i obygden. Han kände sig, efter att både jag och länsstyrelsen varit och rotat i hans affärer, illa behandlad av bägge parter. Han trodde naturligtvis att jag skulle ställa mig på hans sida, han var ju den lilla människan som fått den skog som gått i arv i hans släkt sedan 1500-talet exproprierad för att flora och fauna skulle få bo kvar. I hans ögon var det djupt orättvist. Han hade förvisso köpt ny skog nu, men ändå.
Han hade inte tillstymmelse till näbbstövlar, bonden, men jag kände mig tvungen att dra på mina. Naturligtvis smäller oersättliga naturvärden högre än att han ska få ha kvar skog som han ändå tänkte avverka, och han hade dessutom fått skäligt betalt. Länsstyrelsen sade att det "nog inte var hemligstämplat längre" och upplyste mig om hur mycket han fått, jag skrev det i konsekvensneutralitetens namn - medborgarna måste få veta. Men mannen som inkasserat blev fly förbannad, han ville naturligtvis inte att grannar och släkt skulle veta att han och hans bror numera var miljonärer. Det kan jag förstå, och det är sådant jag personligen tycker att man ska ta hänsyn till. Affärer som är ärliga behöver ingen känna till. Vill folk veta, kan de fråga Johansson eller ringa länsstyrelsen själva. Men finns inget skumrask att skriva om, då tar man den krydda man har.
Jag hoppas och är nästan säker på att det inte ledde till några tråkigheter, men jag kan ändå inte släppa det. Det var min första gång, min konsekvensneutrala oskuld. Jag fick en artikel som framstod som blodigare än den egentligen var, endast genom att lägga till en mening med en summa i. Den väckte omedelbart vissa associationer i läsarens lilla landsbygdshuvud insåg jag efteråt. "Håhå, bröderna Johansson är rika nu. Jassåja, köpa ny traktor, fint ska det vara, ja nu kunde de gott bjuda på middagar med fileter och kaviar. Varför gör de inte det, snåla gubbar var de tydligen, jaha, så mycket var den vänskapen värd. Allt bra de gjort, det tänker jag minsann glömma." Jag kan ha påverkat deras livssituation bara genom att säga en "sanning" för att vinna en knivsudd ära. Jag blev en del av den raupenschleppergefühl* som pressen kör med. Helst aldrig mer.
Börsen har börjat sjunka nu. Jag är putt eftersom jag är en av de många, många som äger ett par aktier och som är putta. Den har inte sjunkit mycket än, och lämnad i fred skulle den säkert kvickna till på hallgolvet, släpa sig in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Dessvärre verkar det som om Aftonbladet ger den jäveln inte bara en näve piller till utan dessutom skjuter till en halvflaska Jack och lägger färdigknutet rep inom räckhåll. Börsen styrs till stor del av psykologi, och säger man sälj och folk säljer, så sjunker den ännu mer. Men vissa tidningar skiter i hur de påverkar världen. De flyter som härsket stekflott på ytan i samhällets diskho, och menar att samhället behöver informationen. Men om de sänker börsen? Är inte det en rätt svår konsekvens? Sånt kan man inte ta hänsyn till. Information är helig, och den måste fram, fabricerad, korrekt eller bara onödig. Jag är inte så sugen på att konkurrera med dem.
*Det där kan du ju klura på med en ordbok.
Att granska makten, det är guldyxan journalistiken svänger. Det är försvaret, för journalistiken tycks förvånansvärt ofta kräva försvar. Människor ska få veta. Naturligtvis. Sen har jag också suttit där och tillämpat konsekvensneutralitet med en gnagande känsla i njurtrakten av att jag skrivit saker ingen vinner på att veta. Förvisso nyheter och ett första steg på en tusenmilavandring mot guldspaden, men en person förlorade på det, och han var bonde ute i obygden. Han kände sig, efter att både jag och länsstyrelsen varit och rotat i hans affärer, illa behandlad av bägge parter. Han trodde naturligtvis att jag skulle ställa mig på hans sida, han var ju den lilla människan som fått den skog som gått i arv i hans släkt sedan 1500-talet exproprierad för att flora och fauna skulle få bo kvar. I hans ögon var det djupt orättvist. Han hade förvisso köpt ny skog nu, men ändå.
Han hade inte tillstymmelse till näbbstövlar, bonden, men jag kände mig tvungen att dra på mina. Naturligtvis smäller oersättliga naturvärden högre än att han ska få ha kvar skog som han ändå tänkte avverka, och han hade dessutom fått skäligt betalt. Länsstyrelsen sade att det "nog inte var hemligstämplat längre" och upplyste mig om hur mycket han fått, jag skrev det i konsekvensneutralitetens namn - medborgarna måste få veta. Men mannen som inkasserat blev fly förbannad, han ville naturligtvis inte att grannar och släkt skulle veta att han och hans bror numera var miljonärer. Det kan jag förstå, och det är sådant jag personligen tycker att man ska ta hänsyn till. Affärer som är ärliga behöver ingen känna till. Vill folk veta, kan de fråga Johansson eller ringa länsstyrelsen själva. Men finns inget skumrask att skriva om, då tar man den krydda man har.
Jag hoppas och är nästan säker på att det inte ledde till några tråkigheter, men jag kan ändå inte släppa det. Det var min första gång, min konsekvensneutrala oskuld. Jag fick en artikel som framstod som blodigare än den egentligen var, endast genom att lägga till en mening med en summa i. Den väckte omedelbart vissa associationer i läsarens lilla landsbygdshuvud insåg jag efteråt. "Håhå, bröderna Johansson är rika nu. Jassåja, köpa ny traktor, fint ska det vara, ja nu kunde de gott bjuda på middagar med fileter och kaviar. Varför gör de inte det, snåla gubbar var de tydligen, jaha, så mycket var den vänskapen värd. Allt bra de gjort, det tänker jag minsann glömma." Jag kan ha påverkat deras livssituation bara genom att säga en "sanning" för att vinna en knivsudd ära. Jag blev en del av den raupenschleppergefühl* som pressen kör med. Helst aldrig mer.
Börsen har börjat sjunka nu. Jag är putt eftersom jag är en av de många, många som äger ett par aktier och som är putta. Den har inte sjunkit mycket än, och lämnad i fred skulle den säkert kvickna till på hallgolvet, släpa sig in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Dessvärre verkar det som om Aftonbladet ger den jäveln inte bara en näve piller till utan dessutom skjuter till en halvflaska Jack och lägger färdigknutet rep inom räckhåll. Börsen styrs till stor del av psykologi, och säger man sälj och folk säljer, så sjunker den ännu mer. Men vissa tidningar skiter i hur de påverkar världen. De flyter som härsket stekflott på ytan i samhällets diskho, och menar att samhället behöver informationen. Men om de sänker börsen? Är inte det en rätt svår konsekvens? Sånt kan man inte ta hänsyn till. Information är helig, och den måste fram, fabricerad, korrekt eller bara onödig. Jag är inte så sugen på att konkurrera med dem.
*Det där kan du ju klura på med en ordbok.
2006-05-12
Sapir skulle piska Whorf i en fajt.
Hal is. Jag tänker skriva om invandrare och homosexuella.
Flera gånger i veckan publiceras sammandrag och resultat av någon utredning i landets morgontidningar. Oftast är det rapportförfattarna själva som plitar ihop en artikel, naturligtvis för att om de inte gör det så är det inte en jäkel som läser rapporten de så mödosamt sammanställt, kanske under flera år.
Forskare brukar också försöka ta plats, även om de ibland verkar behandlas lite mer styvmoderligt av pressen - de skulle ju kunna slå mynt av sina resultat, en utredning är ju "bara" propaganda och tidningen gynnar då inget privat intresse. (Att sedan propaganda bör behandlas mer styvmoderligt än all annan information, det tar vi en annan gång.)
Statsvetaren Kristina Boréus presenterade i DN (11/5) en rapport, den varnar för att politiker under valrörelsen i år genom sitt språk ska spela på en vi- och domkänsla mellan invandrare och svenskar. Bland annat ser hon det som ett problem att man debatten om invandring sedan 1988 börjat problematisera de så kallade invandrarna som grupp. Mer och mer för varje år, säger hon. Makten ligger hos politiker och journalister, de påverkar i mycket hur vi ser på den gruppen och alla andra andra. Genom språket. Att säga ordet "invandrare" skiljer ut dem som grupp, och ökar på polariseringen.
Gott så. Det stämmer säkert. Men vad är alternativet? Att blunda? Att genom sitt språk låtsas att något inte finns? Det är klart att det finns grupper i samhället som på ett eller annat sätt kan skiljas ut från en majoritet. I morse publicerades i DN en krevad från en uppsalastudent i form av en insändare, där han sågade användandet av minoritets-majoritetstankar i en artikel som behandlade en undersökning som visade att lesbiska kvinnor reagerar på samma sätt som män när de får lukta på kvinnliga doftämnen. Artikeln sade att de lesbiska kvinnorna reagerade som "män" och inte som "heterosexuella män", och är alltså heteronormativ i och med att den utgår från att heterosexuella är normen.
Jag ser ett problem i argumentationen där, och det är att de heterosexuella ÄR normen. Visst, det är naturligtvis skitjobbigt att bli utpekad som avvikande hela tiden, men i detta fall är ju problemet sociala attityder och inte språket. Insändaren av insändaren är en petimeter och en paragrafryttare. Det är kanske inte alla förunnat att se hela bilden.
Retoriken är mycket viktig för de politiska skeendena, inte fan hade Adolf kommit särskilt långt om han inte haft förmågan att övertyga folk om att Polen borde invaderas, ghetton inhägnas och så småningom allsköns människor arbetas och gasas ihjäl, inte en suck. Men går det att göra tvärt om? Kan man minska polariseringen i samhället genom att sluta använda vissa ord och begrepp? Försvinner den del av sveriges befolkning som varit här kortare tid än hela sitt liv som minoritet för att de inte längre har ett gruppnamn? Slutade Prince vara Prince när han skaffade sig en symbol istället för ett namn? Svaret, det är nej.
Det fanns en amerikan mellan 1884-1936 som kallades Edward Sapir, han var lingvist. Han hade en elev som hette Benjamin Lee Whorf, 13 år yngre men som dog bara fem år efter Sapir, varför vet jag inte. Kanske av sorg efter vännens död? Vi säger så. Ett stickspår, jag vet, vad jag vill prata om är vad de gjorde, inte berätta om dem som personer. Herrarna Sapir och Whorf hade en hypotes som är berömd bland språkvetare, den kallas Sapir-Whorfhypotesen.
Den säger ungefär att språket är såpass kulturbärande att den folkgrupp som saknar ett ord för till exempel färgen blå, över huvud taget inte kan föreställa sig den. De saknar genom luckan i språket förmågan att tänka på blått. Till exempel så ska nämnda färg inte ha kommit till våra breddgrader förrän relativt sent - innan vi kallade blått blått, så kallade vi blått brunt. Opraktiskt, minst sagt, om man nu ofta diskuterar färger.
De har motbevisats gång på gång dessa goa herrar, hjärnan förenklar inte världen lika mycket som språket. I någon mån kanske teorin kan tillämpas, iallafall lite svagt. Vissa kulturer har inte behov av ett ord eller begrepp eller av att räkna och utvecklar därför inte tänkandet på just det området, men de kan ju fortfarande föreställa sig det eller få det förklarat för sig. Kort sagt, ingen tar längre Sapir-Whorfhypotesen för mycket mer än ett lingvistiskt-filosofiskt tankeexperiment. Men här, idag, sitter en statsvetare och vill i DN att den ska börja gälla. Genom ett nytt språkbruk så ska polariseringen upphöra. I språket skall heteronormativiteten upphöra, trots att den i verkligheten aldrig gör det förrän de homosexuella är fler än de heterosexuella. Det är det begreppet norm innebär. Det är en definition av majoriteten.
Vi har sett det förr, på 80-talet skulle sanitetsexperten ta städarens jobb. Yrkets status höjdes inte nämnvärt för det, men fenomenet gav upphov till mängder av skämt. Politiker får självklart inte börja vinna poäng på att populistisk hets mot någon eller göra en grupp till samhällelig syndabock. Men för guds skull - se helheten.
Flera gånger i veckan publiceras sammandrag och resultat av någon utredning i landets morgontidningar. Oftast är det rapportförfattarna själva som plitar ihop en artikel, naturligtvis för att om de inte gör det så är det inte en jäkel som läser rapporten de så mödosamt sammanställt, kanske under flera år.
Forskare brukar också försöka ta plats, även om de ibland verkar behandlas lite mer styvmoderligt av pressen - de skulle ju kunna slå mynt av sina resultat, en utredning är ju "bara" propaganda och tidningen gynnar då inget privat intresse. (Att sedan propaganda bör behandlas mer styvmoderligt än all annan information, det tar vi en annan gång.)
Statsvetaren Kristina Boréus presenterade i DN (11/5) en rapport, den varnar för att politiker under valrörelsen i år genom sitt språk ska spela på en vi- och domkänsla mellan invandrare och svenskar. Bland annat ser hon det som ett problem att man debatten om invandring sedan 1988 börjat problematisera de så kallade invandrarna som grupp. Mer och mer för varje år, säger hon. Makten ligger hos politiker och journalister, de påverkar i mycket hur vi ser på den gruppen och alla andra andra. Genom språket. Att säga ordet "invandrare" skiljer ut dem som grupp, och ökar på polariseringen.
Gott så. Det stämmer säkert. Men vad är alternativet? Att blunda? Att genom sitt språk låtsas att något inte finns? Det är klart att det finns grupper i samhället som på ett eller annat sätt kan skiljas ut från en majoritet. I morse publicerades i DN en krevad från en uppsalastudent i form av en insändare, där han sågade användandet av minoritets-majoritetstankar i en artikel som behandlade en undersökning som visade att lesbiska kvinnor reagerar på samma sätt som män när de får lukta på kvinnliga doftämnen. Artikeln sade att de lesbiska kvinnorna reagerade som "män" och inte som "heterosexuella män", och är alltså heteronormativ i och med att den utgår från att heterosexuella är normen.
Jag ser ett problem i argumentationen där, och det är att de heterosexuella ÄR normen. Visst, det är naturligtvis skitjobbigt att bli utpekad som avvikande hela tiden, men i detta fall är ju problemet sociala attityder och inte språket. Insändaren av insändaren är en petimeter och en paragrafryttare. Det är kanske inte alla förunnat att se hela bilden.
Retoriken är mycket viktig för de politiska skeendena, inte fan hade Adolf kommit särskilt långt om han inte haft förmågan att övertyga folk om att Polen borde invaderas, ghetton inhägnas och så småningom allsköns människor arbetas och gasas ihjäl, inte en suck. Men går det att göra tvärt om? Kan man minska polariseringen i samhället genom att sluta använda vissa ord och begrepp? Försvinner den del av sveriges befolkning som varit här kortare tid än hela sitt liv som minoritet för att de inte längre har ett gruppnamn? Slutade Prince vara Prince när han skaffade sig en symbol istället för ett namn? Svaret, det är nej.
Det fanns en amerikan mellan 1884-1936 som kallades Edward Sapir, han var lingvist. Han hade en elev som hette Benjamin Lee Whorf, 13 år yngre men som dog bara fem år efter Sapir, varför vet jag inte. Kanske av sorg efter vännens död? Vi säger så. Ett stickspår, jag vet, vad jag vill prata om är vad de gjorde, inte berätta om dem som personer. Herrarna Sapir och Whorf hade en hypotes som är berömd bland språkvetare, den kallas Sapir-Whorfhypotesen.
Den säger ungefär att språket är såpass kulturbärande att den folkgrupp som saknar ett ord för till exempel färgen blå, över huvud taget inte kan föreställa sig den. De saknar genom luckan i språket förmågan att tänka på blått. Till exempel så ska nämnda färg inte ha kommit till våra breddgrader förrän relativt sent - innan vi kallade blått blått, så kallade vi blått brunt. Opraktiskt, minst sagt, om man nu ofta diskuterar färger.
De har motbevisats gång på gång dessa goa herrar, hjärnan förenklar inte världen lika mycket som språket. I någon mån kanske teorin kan tillämpas, iallafall lite svagt. Vissa kulturer har inte behov av ett ord eller begrepp eller av att räkna och utvecklar därför inte tänkandet på just det området, men de kan ju fortfarande föreställa sig det eller få det förklarat för sig. Kort sagt, ingen tar längre Sapir-Whorfhypotesen för mycket mer än ett lingvistiskt-filosofiskt tankeexperiment. Men här, idag, sitter en statsvetare och vill i DN att den ska börja gälla. Genom ett nytt språkbruk så ska polariseringen upphöra. I språket skall heteronormativiteten upphöra, trots att den i verkligheten aldrig gör det förrän de homosexuella är fler än de heterosexuella. Det är det begreppet norm innebär. Det är en definition av majoriteten.
Vi har sett det förr, på 80-talet skulle sanitetsexperten ta städarens jobb. Yrkets status höjdes inte nämnvärt för det, men fenomenet gav upphov till mängder av skämt. Politiker får självklart inte börja vinna poäng på att populistisk hets mot någon eller göra en grupp till samhällelig syndabock. Men för guds skull - se helheten.
Guldträns
Jag är en av dem, om ni undrar, som fäster upp sina jeans runt vristerna med gummisnoddar åtta minuter innan det är hopplöst ute. Jag är den som vägrar bära baseballkeps. Symptomatiskt är det alltså att jag skaffar en "blogg" fastän det är så oerhört gjort. Det är nog det gjortaste som finns just nu. Förhoppningsvis ska det bli något nytt, det här. Naturligtvis blir den det också; just jag har aldrig haft en "blogg" förut, så det är ju oundvikligt.
Nå, väl bekomme.
(Förresten, självklart kommer jag aldrig fästa upp mina jeans med gummisnoddar, det var bara en metafor tänkt att beskriva mig som inte tillhörande slentrianmodets avant garde, och överfört alltså inte heller cyberrymdens.)
Nå, väl bekomme.
(Förresten, självklart kommer jag aldrig fästa upp mina jeans med gummisnoddar, det var bara en metafor tänkt att beskriva mig som inte tillhörande slentrianmodets avant garde, och överfört alltså inte heller cyberrymdens.)
2006-05-11
Hundsfott!
"Jag ska slita ner dina takpannor tills jag tröttnar. Sen ska jag riva upp läkt och papp där pannorna är borta. Din låsta dörr ska jag högtidligen ignorera, jag ska klösa mig genom innertaket och tränga in dig i ett hörn och tvinga dig att dricka vatten tills du nesligen väter dig."
Helgo satte locket på sin favoritpenna. Han tog av sig de tunna handskar av bomull han bar för att inte lämna fingeravtryck eller genetiskt material på brevet. Kuvertet var adresserad med en bläckstråleskrivare, och för att ingen eventuellt skulle kunna spåra honom genom bläcket så hade han snattat bläckpatronen på en bokaffär i en grannstad. Pappret var av ett så vanligt fabrikat att han antog att det måste vara omöjligt att hitta honom genom det och pennan han använde hade han hittat i en stol på ett pendeltåg som han inte brukade åka med. Kuverten, vanliga vita i C4-format, var köpta på Akademibokhandeln, men han hade avsiktligt betalat kontant och inte med kort för att han inte skulle kunna spåras som kuverköpare elektroniskt. Brevet hade han skrivit med vänster hand, i det fall polisen skulle kalla in en grafolog.
Han myste och fnittrade och ömsom studsade och ömsom flöt fram när han gick för att hämta ett kaffefat i köket. På fatet lade han en mycket anonym tvättsvamp. Den var av den äkta sorten som växer på havsbottnen, ingen fabrik skulle kunna hittas. Han öppnade en flaska Ramlösa och hällde långsamt vatten över svampen tills den var genomblöt, och gick tillbaks till skrivbordet. Han fuktade ett frimärke på svampen och fäste det prydligt och rakt på kuvertet och sedan ett till, det vore ju idiotiskt om brevet inte kom fram för att han snålfrankerat, tänkte han. Han tog på sig handskarna igen, och vek ihop brevet. Han kunde knappt behärska sin munterhet när han stoppade det i kuvertet, han satt och hoppade på stolen.
Den ystra sinnesstämningen sjönk som ett blylod i Ishavet, Helgo hejdade sin tunga just som den raskade över klisterremsan. Han satt som förstenad och höll kvar kuvertet mot sin utsträckta tunga. Han slöt ögonen och behärskade sig för att inte skrika, drog ett djupt andetag och rev sedan sönder det hela och började från början. Det skulle bli dagens tredje.
Helgo satte locket på sin favoritpenna. Han tog av sig de tunna handskar av bomull han bar för att inte lämna fingeravtryck eller genetiskt material på brevet. Kuvertet var adresserad med en bläckstråleskrivare, och för att ingen eventuellt skulle kunna spåra honom genom bläcket så hade han snattat bläckpatronen på en bokaffär i en grannstad. Pappret var av ett så vanligt fabrikat att han antog att det måste vara omöjligt att hitta honom genom det och pennan han använde hade han hittat i en stol på ett pendeltåg som han inte brukade åka med. Kuverten, vanliga vita i C4-format, var köpta på Akademibokhandeln, men han hade avsiktligt betalat kontant och inte med kort för att han inte skulle kunna spåras som kuverköpare elektroniskt. Brevet hade han skrivit med vänster hand, i det fall polisen skulle kalla in en grafolog.
Han myste och fnittrade och ömsom studsade och ömsom flöt fram när han gick för att hämta ett kaffefat i köket. På fatet lade han en mycket anonym tvättsvamp. Den var av den äkta sorten som växer på havsbottnen, ingen fabrik skulle kunna hittas. Han öppnade en flaska Ramlösa och hällde långsamt vatten över svampen tills den var genomblöt, och gick tillbaks till skrivbordet. Han fuktade ett frimärke på svampen och fäste det prydligt och rakt på kuvertet och sedan ett till, det vore ju idiotiskt om brevet inte kom fram för att han snålfrankerat, tänkte han. Han tog på sig handskarna igen, och vek ihop brevet. Han kunde knappt behärska sin munterhet när han stoppade det i kuvertet, han satt och hoppade på stolen.
Den ystra sinnesstämningen sjönk som ett blylod i Ishavet, Helgo hejdade sin tunga just som den raskade över klisterremsan. Han satt som förstenad och höll kvar kuvertet mot sin utsträckta tunga. Han slöt ögonen och behärskade sig för att inte skrika, drog ett djupt andetag och rev sedan sönder det hela och började från början. Det skulle bli dagens tredje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)