Allmänintresset är dött.

Era älskade kvällstidningar (ja, ni verkar ju älska dem, jävla plebejer) har inte nått botten än, även om det känns så. Vi skriker stopp gång på gång, menar att nu är gränsen nådd, sen står den där lismande horan Otto Sjöberg och hävdar allmänintresse eller misstag i nyheterna; hans uppsyn, det han försvarar och det han står för gör mig fysiskt sjuk.
Det hittills värsta är att intervjua och publicera bild på en 12-årig flicka som bara ett par dagar tidigare blivit knivskuren och våldtagen av sin kompis styvfar, kompisen knivades till döds. Bilden av henne hamnade på löpet. Båda kvällstidnigarna hade intervjuer, ingen är oskyldig.

Det är oförsvarligt, det finns helt enkelt ingen ursäkt. Det är regel nummer fucking ett, håll dig ifrån folk som är chockade och kanske gör saker de ångrar. Är de dessutom barn, så kanske det inte räcker med att fråga det våldtagna barnets föräldrar - kanske borde man hålla sig borta ändå, av allmän, mänsklig hänsyn?

Man ska vara 18 för att spela in porrfilm och röka och dricka, det är samma sak, man kan inte ta ansvar för sina egna handlingar innan man är vuxen uppgiften. Men föräldrar får ju inte köpa ut sprit och cigarretter till sina ungar? Och man kan ju inte komma till Film AB Erototon med en lapp från mamma om att man visst får göra porr?

Trots det kan man ju inte sätta en åldersgräns för medverkan i tidningen, så ansvaret faller, även om barnets föräldrar säger ja, på producenten. På golvet är det reportern, sedan kanske nyhetschefen, sist den ansvarige utgivaren, och kanske även, om man vill vara lite radikal, ägarna. Tidningen kan inte två sina händer och avsäga sig allt ansvar för att förmyndare skrivit under på den streckade linjen. Den tolvåriga flickan kan drabbas av posttraumatisk stress eller något annat shit, sådant kommer som bekant inte sällan först efter att känslorna bearbetats. Kvällspressen är helt fel forum att bearbeta dessa känslor i.

Vi kan gapa och skrika och kräva räfst, men inget händer. Plebs har ett minne som en guldfisk, ett minne av vars RAM faktiskt kvällspressen och de andra medierna utgör en mycket, mycket stor del. Vår kollektiva ilska närs av den; slutar reportrarna bevaka så är frågan död. De har makten att tysta eventuell kritik, i ett medievacuum kan ingen höra Bo Rothstein skrika.
En nylig undersökning om amerikanska förhållanden, helt klart applicerbar på svenska, visade att medborgarrättstankarna svalnade betänkligt i de amerikanska sinnena när medierna inte bevakade dem, vilket är ett i och för sig onödigt bevis på mediernas makt, men det får dig, plebs, att förstå vad jag menar.

Inledningsvis skrev jag att kvällspressen inte nått botten än. Det kan vi ta för säkert och givet. Ursäkten för deras övertramp verkar hela tiden vara allmänintresset.
Något sådant finns inte. Begreppet är dött. Det skulle innebära att läsaren på ett eller annat sätt behöver veta om någonting eller mår bättre av det. Ta en kvällstidning och fundera över hur mycket av informationen som faktiskt är relevant för dig eller ditt uppdrag som innehavare av rösträtt i en demokrati. Betänk sedan hur många medieteoretiker som menar att det är därför vi har tryckfrihet. En statsmakt utanför staten, om den kallas tredje, fjärde eller sjättifemte är ointressant. Granska och sätta dit.

Sen det här.

Nå, de kommer gå längre och längre tills upplagorna inte längre ökar av ett saftigt löp, när och hur nu det skulle kunna ske. Det enda man kan göra är att, jag vet inte, dra in presstödet*? För ni fortsätter ju uppenbarligen att köpa skiten vad fan de än tar sig för, era satans, olycksrunkande plebejer.


*Vilket är omöjligt, eftersom det skulle kräva att någon avgjorde vad som var bra och dåligt. Smakdömeri ses inte med blida ögon i vår socialdemokratiska, mentala diktatur.