2006-06-01

Lokalpatriot?

Fullkomligt dravel. Jag hinner inte tänka klart, folk avbryter mig heta tiden. Men lyss:

Patriotism är fult. Jag är ingen överdriven anhängare av nationalstaten som sådan, det är väl mest sentimentalitet och längtan efter identitet och tillhörighet som gör att jag tycker att det vore lite smärtsamt om kronan försvann som valuta och gränserna löstes upp, och sådant känslopjunk kan man inte ta hänsyn till. Patriotism är sociogeografisk egoism, och egoism är fult.
Lokalpatriotism är konstigt nog inte så fult. Tag här ett exemplum: i DN:s genanta numera torsdagsbilaga På Stan skrivs varje vecka en liten ledare, helt i onödan om du frågar mig. Visst, man ska väl få glänsa åtminstone lite om man nu fått posten som redaktör för det ungdomligaste en tidning kan ha, men de brukar vara rent sjukt trista, de där små ledarna.

Temat för dagens På Stan är alla de Quislingar från andra landsändar som sökt lyckan i nordens enda storstad, de inflyttade stackars ungdomarna från hålor som Växjö och Tidaholm. Redaktören försöker ta upp ämnet antar jag, liksom ge läsaren ett smakprov. Hon vill säga "varsågod" och vinka in oss i den veritabla orgie i ungdomligt navelskådande av före detta ungdomar som bjuds varje vecka, numera alltså på torsdagar.

Redaktören själv har på sin bildbyline en uppsyn som om hon suttit framför datorn i 72 timmar och levt på snus och pulverkaffe, kanske ska det verka ungdomligt nonchalant. Dunno.

Hon är stolt. Hon är infödd stockholmare sedan, höråhäpna, tre generationer! Ingen jävla andra generationens invandrare här, inte. Reportagen de presenterar idag handlar alltså om bland annat Sala- och Gävlebor som vill träffa andra Sala- och Gävlebor. Kanske för att minnas Gävle och Sala, för att känna att de har en gemensam kulturell grund att stå på, att de har en bakgrund och historia. Redaktören skriver att hon inte kan fatta det. Reser man inte ifrån Sala för att slippa salaborna, skriver hon.

Visst, jag är medveten om vissa stockholmares avskyvärda stockholmscentricitet och hatar den djupt, men att så blatant slänga ur sig att ingen jävel vill bo i Sala, hur kan någon vilja umgås med Salabor - och är du inflyttad stockholmare, borde du inte då skära alla band med hembygden? Låtsas för guds skulle inte om att du inte är infödd, liksom. Hur fan ska man kunna ha ett mångkulturår i ett land där man som tidningsredaktör öppet förespråkar monokulturalism? Ödmjukhet finns av många slag, den asiatiskt självförklenande kanske är onödig, men jag tror att ett litet mått ödmjukhet vore på sin plats.

Alla stockholmare som ba'nte fattar hur man stå ut med att bo i Trollhättan borde skickas ut och omskolas i någon sorts läger, ett läger i form av en sketen liten håla på inte-riktigt-landsbygden-men-nästan. Taggtråd runt. De skulle tvingas bo där tills de älskade sin håla för att det var deras hem. Stackars de stockholmare som är sådär, kanske ser de inte hemmet för allt snack om utbud?

Ordförande Mao skulle i alla fall aldrig ha tolererat en attityd som deras. Inte jag heller, men jag antar att ni skulle bry er mer om jag varit ordförande Mao. Nu är jag bara jag. Och inte fan vill jag bo i Sala.

1 kommentar:

Anonym sa...

Stockholmssyndromet har fått en ny innebörd? You can leave Norrland, but Norrland never leaves you.