Var på ett möte för egenföretagare in spe i kungliga huvudstaden för några månader sedan. Deltagarna skulle presentera sig, berätta lite om affärsidéer och annat relevant, och diskussionen kom igång så smått. En mycket infödd tjej sade en sak.
"Jag är bra på tyska och engelska och hyfsad på svenska".
Jag kände mig tvingad att komma ihåg det. Otroligt konstigt. Vad fan menade hon? Visst, många svenskar tror att de är sjukt bra på ett språk när de lärt sig prata utan att staka sig alltför mycket. Eller, de tror att de talar flytande, när de lärt sig slänga in "like" istället för "typ" mellan alla ord, à l'américain. Fattar folk inte att det finns nyanser som man behärskar genom sitt modersmål, och som man aldrig lär sig genom att titta på Huset fullt?
Det hela är respektlöst mot tyskar och alla engelsktalande, utom de flesta amerikaner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Definitioner på hur väl man talar/skriver ett språk är alltid ett aktuellt debattämne det är alltid intressant att käfta om hur bra självförtroende/-kännedom man har inför sina kunskaper. Du känner ju mig och jag skulle säga att jag talar och skriver mer eller mindre flytande engelska, om än ordförrådet saknar en nyanserande synonym här och var samt att jag kanske kan bli aningen formell ibland då jag inte vill verka alltför amerikansk. Jag tror iaf att det är flytande nog för att de flesta med engelska som modersmål ska tycka att det går konversera med mig på ett fullt tillfredställande sätt.
Var inte det intressanta egentligen att en infödd (i Stockholm menade du?) ansåg sig bara vara hyfsad på svenska?
/jon
Skicka en kommentar