Skandalen som artificiell entitet

Vi lever säkert i samma värld ni och jag, med samma medieregisserade verklighet. Det är nästan omöjligt att bli upprörd av något utan att det är något medieförmedlat. Skandalen är det nya, men de riktigt maffiga tycks ha försvunnit med Watergate. De måste alltså skapas. Det jobbiga med de skapade skandalerna, de som alla indignationsjunkies älskar, är att de oftast faller sönder vid minsta genomlysning. Det är bara ur ett visst sken man ser dem som skandaler, belysta rakt framifrån syns inte skuggorna.

Det är bara att bena ut och plocka isär. Den stackars handikappade pojken Bobby, som jag ärligt talat inte känner mer för än för jordbävningsoffer på andra sidan jordklotet, hamnade i fruktansvärda familjeförhållanden. Massor av barn misshandlas till döds av sina föräldrar, en pojke blev skandal, och just den pojken var isolerad och kunde inte ha upptäckts.
Det startas insamlingar, inte minst genom en goodwillhungrande kvällstidning, men hur de ska använda pengarna kan jag inte förstå. Anlita privatdetektiver som ser till att föräldrar behandlar sina barn väl? Det måste vara den bomullsfodrade verkligheten vi lever i, den som kväver människans initiativförmåga, som gör att vissa fått för sig att världen är en god plats där ingen kommer till skada.
Gott och ont är inga absoluter, de är produkter av kulturellt avhängiga moralresonemang. Med det i åtanke så är det underligt att få för sig att gott är normalen, vilket det verkar som om indignationskörerna gjort. Det känns dock lite väl Kyrkans barntimmar för att jag ska tro på det. Det sker bra saker, och det sker dåliga. Man måste erkänna att vissa av de dåliga är omöjliga att rå på, eventuella lösningar på problemen är värre än att låta saken bero. Det blir en sorts teodicéproblem av det hela, men gud är utbytt mot välfärdssystemet.

Vi måste acceptera att skit händer, och se när det lönar sig att kämpa. Att tycka synd om går inte att äta, och blåmärkena bleknar inte snabbare. Indignationskörerna blir lite som vissa demonstrationer, man undrar hur mycket de i tåget egentligen bara demonstrerar för sig själva och för att möjligen få bättre möjligheter att utbyta kroppsvätskor med de andra demonstranterna. De som ger näring åt indignanternas eld i nästan alla fall av artificiella skandaler är de löpsedelsberoende kvällstidningarna. De uppfinner skandalerna, de när dem och låter dem slutligen dö. I fall med politiker inblandade så hjälper resten av pressen ofta till - se till exempel den senaste månadens händelser med Lars Danielsson och fifasnubben med raggningssamtalen.

Dessa händelser är på sätt och vis moraliska teknikaliteter, de är Kinnekulle - nej, en fralla - och Watergate är Mount Everest. Tidningsankor, de blåser snabbt förbi, inte så farligt, kan man resonera, men de ödelägger människoliv och stjäl min tid.

Jag frågar: Hur perfekt vill vi att en människa ska vara?
Vad kan man kräva i form av korrekt beteende?
Hur små krokar kan en tidningsanka hängas upp på?
Hur skapas en skandal?
Hur lätt är det att fylla mallen?
Hur lätt kan man trigga en människa genom att lägga material i nämnda mall?
Räcker det rentav med att skriva det i en tidning i den förväntade formen för att körerna ska fylla sina lungor?

Rättigheter utan möjlighet att någonsin uppfyllas står mig upp i halsen. Offentligt vädrat tycka-synd gör mig illamående. Energin kan användas bättre.