Rage... increasing....

Asså fan, det kommer ju tillbaks!

Bolagsverket har åter utövat sin myndighet. De har viftat med storkuken. Senast skrev jag sju namnförslag på mitt företag till dem, rangordnade efter hur mycket jag gillade dem. De hade väl tröttnat på att leka katt och råtta (jag är råtta) med mig vid det laget och bestämt sig för att ge mig godkänt på ett namn. Jag hade sex rätt bra (så känns det iallafall nu) och ett dåligt, rangordnat som nummer sju.

Ja, ni förstår. Det sista var med som ett skyddsnät, något av de bra förslagen borde ju gå igenom, tänkte jag. Nix pix. Bara Politix.

Det finns så mycket godtycklighet i myndighetsvärlden. Hypotetiskt läseboksexempel: Ponera att jag har en idé om att företaget ska heta Träskfläsk Nagelvård. Redan finns företag som heter Träskfläsk Planhyvelssliparna och Träskfläsk Maseratittrimning. Två redan, alltså.
Domen faller: namnförslaget saknar "särskiljningsförmåga" (bara att de använder styggelsen "särskiljningsförmåga", vad fan är det för ord? Ett ord kan inte ha en förmåga till särskiljning. Jävla cp:n.)
Sen faller de på sin egen logik hela tiden. Om två företag redan har namnet, varför skulle då ett tredje hindras att ta det? De har ju uppenbarligen redan låtit två företagare använda det, vari ligger rättvisan att hindra en tredje?

Jag pratade med handläggaren i telefon förut och förde ett liknande felresonemang på tal. Varför blabla om blabla, frågade jag med glasklara och okrossbara kevlarargument bakom mig. Hon fnissade lite, och sade "för att vi har det". Jag fick aldrig användning för argumenten.
Jäkligt skumt, hur kan man sitta på en maktposition och sova gott om nätterna när man motiverar sina beslut med ett "för att vi har bestämt så?"
Om någon berättar för en att man resonerar fel, så borde väl varje någorlunda vettig människa erkänna att någon annan kan ha rätt, och inte bara säga "vi bestämde så"? Varför? Därför.

Jävla irriterande.

Välkommen till guldgrisens år

Vi har fått en första smakbit av det första året. Det är guldgrisens år, läste jag nånstans. Jag är förtjust både i fläsk och i guld, så det bådar ju gott. Kanske är det i år jag blir rik. Om man vill ha sina barn rika, så är det i alla fall i år man ska föda dem.

Synd, eventuella kommande battingar, ni får leva halvfattiga som jag.

Året har på tal om det börjat fattigt. Mycket fattigt. Det är en hel del i tillvaron som måste ändras på. Jag måste till exempel börja tjäna pengar. Det är något jag inte alls ser fram emot. Har aldrig gillat tanken på att arbeta.

Jag är född i fel tidsperiod. Jag är varken åttiotalist nuförtiden eller försörjd av ett generöst apanage från en rik moster för några hundra år sedan. Hade tärningen fallit åt alternativ ett så hade jag inte varit en sån jävla slashas, utan fötts helt utan förmåga till självkritik. Då hade jag bara vetat vad jag ville ha, och tagit det. Hade utfallet varit sådant att jag haft det hett åstundade apanaget 1789, så hade jag kunnat sitta vid mitt klavikord och fila på små menuetter. Eller vad man nu filade på 1789.

Nu filar jag här. Jag har filat rätt lite hittills i år. Mina vänner också. Jag spår guldgrisens år att innehålla bloggens död och avmoderniserande, förutom min kommande rikedom.

Skål.

Herr Kyrklund, vågar jag anta...?

Willy Kyrklund. Namnet har för mig alltid varit laddat med mystik. Författare som knappt syns annat än genom sina verk väcker min avund. Om jag själv skrev en bok så skulle jag antagligen vilja att folk visste om det. Som fan.

Jag erkänner villigt men lite sorgset att jag inte läst honom. Fråga mig inte varför, det är säkert oursäktligt, men det ligger än så länge framför mig. Liksom Torgny Lindgren. Jag ser fram emot det, kanske överskyler det detta mitt brott mot allt som kan kallas anständighet.

Nu har jag utan att läsa honom fått ta del av hans visdom, förvånansvärt nog genom televisionen. I ett tv-program.

Intervjuaren ställde frågan om det var sant att han börjat röka vid 40 års ålder. Willy Kyrklund svarade att nog var det så.

Man skapar sig ett behov, sade Willy Kyrklund, ett behov som kan tillfredsställas. Det fyller en funktion, fortsatte han, när allt fler behov inte längre tillfredsställs.

Kontroll.

Det är precis de orden jag försökt leta efter, fast då har det gällt kaffe. Det är inte bara gott - det fyller ett behov som jag själv skapat. Det är inte bara psykologiskt rent fantastiskt, det förhöjer också njutningen av själva drycken en hel del.

Jag har lång väg att vandra innan jag kan uttrycka min visdom i maximer. Som Kyrklund.