... att jag har kommit på vilket enskilt ord som bäst beskriver Jan Guillou som person.
Det är "nämligen".
2006-08-22
2006-08-21
"Freaks of nature"...
...eller "Vilken Jävla Tur Att Det Inte Var Jag", kunde man kanske tänka.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
2006-08-20
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo
Ja, ni vet. Snackade med en kompis om fenomenet, vi var rörande överens. Det håller inte att arbeta. Vi vill inte. Vi vantrivs med det och det gör oss sjuka. Jag blir deprimerad.
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
2006-08-09
Kanonlitteratur
Britt-Wattström lägger sig i på DN Kultur hela tiden. Senast idag försvarade hon den normativa hållningen i frågan om en eventuell svensk litteraturkanon. Min första tanke när idén dök upp är att målet är vackert, men medlet idiotiskt. Litteratur kan man ju naturligtvis inte tvinga på nån, iallafall inte om man vill att de liksom ska inkorporera den i sin världs- och kulturbild, vilket verkar, eller rentav måste, vara målet.
Nejsidans invändingar är grovt taget dessa två: Vaddå svensk litteratur? som går ut på att det ju är jäkligt svedocentriskt att inte ha med muntlig litteratur från indianfolk i Amazonas och litteratur från Afrika söder om Sahara; och Men Det Är Ju Bara Karlar! som går ut på att det bara är karlar som skrivit allt.
I min värld faller den andra ganska fort, man får helt enkelt läsa det som står till buds. Många gubbs faller också tämligen omedelbart efter en summarisk rättegång, exempelvis Heidenstam, Geijer,Tolstoy, Runeberg, och naturligtvis den modernare men urtråkige Hjalmar Bergman. Man läser de bra karlarna och de bra kvinnorna av fordom och så nämner man att det ser ut som yada på grund av yada. Att de kvinnorna i den äldre litteraturen är färre på grund av historiska samhällsstrukturer är beklagligt, men en realitet. Sen kan man ju undra om inte den litteratur som är i ropet exakt just nu också borde få en plats. Släng åt ungarna nåt spännande, så lär de sig läsa illa kvickt. Släng åt Connerth American Psycho, så sitter han still ett tag.
Men vidare, det var den andra punkten. Den förstnämnda nu. Den förstnämnda punkten andas lite Kamali. Den luktar lite inte-hissa-flaggan-på-skolavslutningen. Enkelt löst problem, dock. Man ändrar kriterierna.
Säg inte svensk litteratur, utan litteratur på svenska.
Smack. Klart.
Nejsidans invändingar är grovt taget dessa två: Vaddå svensk litteratur? som går ut på att det ju är jäkligt svedocentriskt att inte ha med muntlig litteratur från indianfolk i Amazonas och litteratur från Afrika söder om Sahara; och Men Det Är Ju Bara Karlar! som går ut på att det bara är karlar som skrivit allt.
I min värld faller den andra ganska fort, man får helt enkelt läsa det som står till buds. Många gubbs faller också tämligen omedelbart efter en summarisk rättegång, exempelvis Heidenstam, Geijer,Tolstoy, Runeberg, och naturligtvis den modernare men urtråkige Hjalmar Bergman. Man läser de bra karlarna och de bra kvinnorna av fordom och så nämner man att det ser ut som yada på grund av yada. Att de kvinnorna i den äldre litteraturen är färre på grund av historiska samhällsstrukturer är beklagligt, men en realitet. Sen kan man ju undra om inte den litteratur som är i ropet exakt just nu också borde få en plats. Släng åt ungarna nåt spännande, så lär de sig läsa illa kvickt. Släng åt Connerth American Psycho, så sitter han still ett tag.
Men vidare, det var den andra punkten. Den förstnämnda nu. Den förstnämnda punkten andas lite Kamali. Den luktar lite inte-hissa-flaggan-på-skolavslutningen. Enkelt löst problem, dock. Man ändrar kriterierna.
Säg inte svensk litteratur, utan litteratur på svenska.
Smack. Klart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)