...eller "Vilken Jävla Tur Att Det Inte Var Jag", kunde man kanske tänka.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, du slog väl huvudet på spiken den här gången också, både i detta inlägg och det under.
Du missade dock freak showen igår kan jag se...eller? Den om män som gillar amputees. Du skrev nog inlägget innan.
O tempora, o mores, har jag lust att utbryta, liksom Cicero, i samband med detta (som ett bevis på min klassiska bildning eller snarare vill jag väl ge sken av att jag tillhör ett utdöende släkte av lite visare).
Varför är det så har vi degenererat så mycket eller snarare är det just som du pekar ut inget nytt, Nihil nove sub sole (igen vill jag få andra att tro att jag är bildad inom det mest humanistiska av alla världens språk, latin), att vilja gotta sig åt andras missär oavsett om det är bissara sexuella läggningar eller förfärliga sjukdommar.
En annan sida av saken ar ju att dessa program visar oss människan skröplighet ett så kallat "memento mori". Vi kan alla drabbas, vi är alla dödliga och ingen skall tro att alla i ens omgivning är helt friska eller ännu värre du är inte ensam om din missär eller dina egna perversioner.
Frågan är om detta just inte är att servera pärlor för svinen (margaritas ante porcos) idag. Fattar folk att de skall bli upprörda eller är det bara att skratta åt andras elände?
Ja, inte vet jag och jag kan igen bara avsluta med ett bevis på min (pseudo)bildning... Nihil est incertius vulgo. (Det sista skall även förstås som ett inlägg om det stundande valet.)
Andreas
Det skulle kunna fylla den funktionen att folk har hört talas om din explosiva akne (eller vad du nu lider av) och därför inte stirrar lika mycket nästa gång den gör väsen av sig i tunnelbanan. Tyvärr kanske det också får folk att tycka synd om personen ifråga, på ett dåligt sätt då. Hur tycker man synd om någon på ett bra sätt, finns det ett? Själv vill jag numera inte ens se trailers för såna här program, jag har blivit väldigt äckelmagad på senare år.
Klart att man kan tycka synd om någon på ett bra sätt. Det är ju synd om människor som inte kan leva sitt liv till fullo i frihet pga. av olika ting och det är väl synd om dem eller får man inte tycka det? ÄR det fult att tycka synd om en person som ofrivilligt dräglar eller skall man bara skita i det? Är det inte synd om dem som lider behöver vi ju inte skänka pengar till forskning om div. sjukdommar (tex. för att bota ofrivilligt salivutsöndring, eller cancer osv). Men är det synd om människorna som lider av dessa åkommor, så finns det ju en mening med att ge pengar till sådan forskning så att det i framtiden inte skall bli synd om dem...det är väl att tycka synd om på ett bra sätt?
Skicka en kommentar