Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo

Ja, ni vet. Snackade med en kompis om fenomenet, vi var rörande överens. Det håller inte att arbeta. Vi vill inte. Vi vantrivs med det och det gör oss sjuka. Jag blir deprimerad.

Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?

NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.

1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.

Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.

Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.

- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.

Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.

I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.

Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.

Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.

På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.

Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.

De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.

- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.

Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.

Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.

Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?



(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)