Kanonlitteratur

Britt-Wattström lägger sig i på DN Kultur hela tiden. Senast idag försvarade hon den normativa hållningen i frågan om en eventuell svensk litteraturkanon. Min första tanke när idén dök upp är att målet är vackert, men medlet idiotiskt. Litteratur kan man ju naturligtvis inte tvinga på nån, iallafall inte om man vill att de liksom ska inkorporera den i sin världs- och kulturbild, vilket verkar, eller rentav måste, vara målet.

Nejsidans invändingar är grovt taget dessa två: Vaddå svensk litteratur? som går ut på att det ju är jäkligt svedocentriskt att inte ha med muntlig litteratur från indianfolk i Amazonas och litteratur från Afrika söder om Sahara; och Men Det Är Ju Bara Karlar! som går ut på att det bara är karlar som skrivit allt.

I min värld faller den andra ganska fort, man får helt enkelt läsa det som står till buds. Många gubbs faller också tämligen omedelbart efter en summarisk rättegång, exempelvis Heidenstam, Geijer,Tolstoy, Runeberg, och naturligtvis den modernare men urtråkige Hjalmar Bergman. Man läser de bra karlarna och de bra kvinnorna av fordom och så nämner man att det ser ut som yada på grund av yada. Att de kvinnorna i den äldre litteraturen är färre på grund av historiska samhällsstrukturer är beklagligt, men en realitet. Sen kan man ju undra om inte den litteratur som är i ropet exakt just nu också borde få en plats. Släng åt ungarna nåt spännande, så lär de sig läsa illa kvickt. Släng åt Connerth American Psycho, så sitter han still ett tag.


Men vidare, det var den andra punkten. Den förstnämnda nu. Den förstnämnda punkten andas lite Kamali. Den luktar lite inte-hissa-flaggan-på-skolavslutningen. Enkelt löst problem, dock. Man ändrar kriterierna.

Säg inte svensk litteratur, utan litteratur på svenska.

Smack. Klart.