*piiiiiiip*

jag tänker mig till exempel en längdhoppare. åratal av träning, allt mynnar ut i den där tävlingen. allt skall ta sin början i det där hoppet.

det känns långt. det är det. det är mycket långt. längdhopparen vänder sig om. en halvmeter, ser det ut som, över världsrekordet, världsrekordet som sattes i medvind.

den där sekunden känns som fallet mot säker död, men sen höjs en flagga och sekunden är över.

fel flagga. övertramp. en halv centimeter. men övertramp.

otroligt överdrivet, kanske. men jag har nog nästan aldrig varit så besviken förr i mitt liv. och jag får mer eller mindre skylla mig själv. jag undrar hur många jobb jag sökt i mitt liv. det är inte otroligt många, kanske på sin höjd 30. inget av dem har jag väl egentligen velat ha. men en dag fanns den där, en annons om en plats som var min. en fråga om ett svar som jag hade. en pil mot en dörr jag ville öppna.

jag har nog aldrig verkligen varit noggrann på riktigt förut när jag korrekturläst ett sådant brev. nu var jag det. minutiös. och varje ord var läst och lagom.

idag skickade Eva M på Post- och Telestyrelsen tillbaks det till mig. det var öppnat för att de skulle kunna hitta min adress. jag hade tänkt på allt, men enligt Eva M på Post- och Telestyrelsen satt på ett frimärke för lite. eller ett, det skulle kosta 15,50 att skicka två A4-ark inom stadens gränser.

jag undrar hur många brev det händer. jag kan ärligt säga att det aldrig hänt mig förr. jag måste ha underfrankerat en miljon brev. inte fan har Eva M skickat tillbaks de mindre viktiga breven.

diskvalificerad. någon vill inte ens ha mig med i matchen. när jag för första gången verkligen ville vara med. när jag för första gången kände att jag kunde.

Eva M. om du läser det här: ta gift.

Eine kleine minuten, porfavor

Jag talar till alla som läste barnkkunskap i åttan.

Maslow, det är allt jag säger. Maslow. Han hittade på en behovstrappa. När jag tänker på hur livet är beskaffat, så återkommer jag ofta till den idén. Den är mycket intressant.

Så här funkar det. Först vill reptilhjärnan ha sitt. Den vill ha luft, annars går det åt helvete. Sen vill den ha vatten och mat. Check. Sedan trygghet, därefter social gemenskap. Näst överst i trappan kommer uppskattning. När vi fått det, så börjar vi gnälla om rena lyxproblem, som till exempel självförverkligande.

Men sen då? Slutar det där? När man skrattat sig hela vägen till banken i sin guldbil, helt galet självförverkligad, formligen täckt av skitbra sex och kolibripastej, är man nöjd då? Det vore ganska underbart. Om det liksom gick att nå målet. Där all törst är släckt, där alla behov är tillgodosedda. Nirvana.

Om det gick, då jävlar fanns det en anledning att lägga på ett kol och verkligen sträva.

Som är fallet med de flesta skrivbordsempirister, så föll nog Maslow på förenklingsgreppet. Alltför förenklade teorier är tämligen värdelösa. Jag känner mig inte så trygg, men förverkligar mig själv lik förbannat. Kanske förespråkade inte Maslow en bokstavlig tolkning av sin trappa.

Nå, lasternas summa förutsätts ofta vara konstant, men är det så att summan av lidandet också i någon mån är det? Även om du kämpar dig uppåt, så hittar den förbannade hjärnan på något att må dåligt av? En trist tanke.

Hoppas inte det är så. Men man undrar ju ibland.

***

Maslows trappa, läste jag, används nu bara i PR-sammanhang, av människor som horar inom PR. Eftersom PR är Satans påfund, så tycker jag att vi glömmer det här. Så. Nu är det borta.

Haha, nu har du läst ända hit, hoho, jag stjäl din dyrbara tid.

Varför?

Varför är nutida, kristen musik så jävla dålig? Råkade av olika anledningar höra en del av en musikal av en frikyrklig kompositör från Göteborg. Så otroligt dåligt. Eller, det var kanske av fantastisk kvalitet om man är insatt i genren, men jag kan ju ta mig friheten att vara en smula subjektiv. Alltså: så riktigt, jävla grundmurat tokdåligt.

Det är som en fullständigt strömlinjeformad, framgångsteologisk, muzak-är-vår-herre-inspirerad gröt av gospel vit som snö och... skit. Som om Deep Blue tolkade Marvin Gaye. Som synkoperat kopieringspapper. Som om Carl Bildt spelade blues, som bluegrass med syntbanjo.

Tragiskt nog är det oftast oerhört duktiga musiker och fantastiska sångare som hållit på sen barnsben som ägnar sig åt skiten, kyrkor är ju en av få instanser där musik faktiskt används och där musik kan vara en sysselsättning på högre än hobbynivå.

Men antingen Gud eller kristna hatar förändring. De tycker att det där trevliga svänget som virkade tofflor kan vicka i takt med räcker gott.

Kan det vara att kristna samfund, sektklassade eller ej, inte riktigt lyssnar på resten av världen? Något konserverar dyngan.

Konsumismens konstanta blåsningsskräck

Jag är i färd med att köpa en kamera. Det var en riktigt hal snubbe som fick mig att bestämma mig, och hala snubbar vet att vända på slantarna så att den blankaste sidan hamnar uppåt. Det finns bara fördelar. Jag får en semiprofessionell kamera, och skattemässiga fördelar.

Bara att slå till, alltså. Gå in i en affär, säg "En semiprofessionell digtal systemkamera, tack."

"Får det lov att vara en påse?", kunde expediten svara.

Så gör man inte nu för tiden. Man måste utvärdera alla kameror som gjorts, av alla tillverkare som finns. Man måste göra den bästa affären. Helst den bästa som gjorts. Nakna brudar som delar ut bärs och pengar. Det är ett sjå.

Jag fick tips om en bra sida på nätet, de verkar vara mycket kompetenta och för alla tänkbara fabrikat och modeller. De har bra priser också.

De gör egna tester av kameror. De flesta får bra betyg. Det vore naturligtvis en dålig affärsidé att försöka sälja kameror med dåliga omdömen, så jag är inte förvånad. Vidare kan man ju tänka sig att de slutar saluföra kameror som de inte tycker håller måttet, och att de alltså inte blåljuger i testerna.

Men jag skulle akta mig, sade någon. De är lite väl positiva. Säljsnack, liksom. Man ska gå till någon elektroniktestsida, gärna flera, och föra noggranna anteckningar. Efter moget övervägande och när kunskaperna om digitalfoto kunde fylla flera årgångar av branschtidningarna, så kanske man kan slå till. Kanske. Helst ska man vänta till nästa år, så att ens hug hunnit svalna och man inte riktigt vill ha skiten längre. Och kanske är det först då man kan göra det korrekta valet?

Stopp ett tag. Ska det vara så? Är det inte säljsnack man vill ha?

Jag vill att någon ska berätta för mig varför jag ska köpa just den där kamerajäveln. Jag vill att vederbörande ska övertyga mig om att jag gör rätt val. Det är försäljarens roll att låta mig slippa min konsumtionsbyxångest. Han ska bli nöjd över att få sälja. Jag ska bli nöjd över att ha fått en kamera. Han ska ha övertygat mig om att jag gjort ett klipp.

Man kan ju inte gå runt och känna sig potentiellt blåst hela tiden.

Freud kastade åt mig något ätbart.

Bäddade nyss sängen. Stod och skakade täcket, och sjöng Morrisseys Now my heart is full. Det är inget ovanligt.

Då bytte Freud ut ett ord:
"I just can´t explain, so I won´t even try to", blev
"I just can´t believe, so I won´t even try to".

Det var lite läskigt. Det känns som om det stämmer obehagligt bra. Förklara, det går utomordentligt. Analysera allt från tolv håll, och förklara. Det är rent av allt jag kan.

Det som fattas är tron. Naturligtvis menar jag inte i religiös bemärkelse. Jag menar på allt. Livet. Mig själv. Den tro jag trots allt har känns närmast fejkad. Jävligt skum känsla.

Hoppas den går över.

Devantgardet är det nya avantgardet

Om ni hajar.

Vad avantgardet sysslar med ändras ju med tiden. Ja, så länge de är först, annars är de ju inget avantgarde. Med jämna perioder är neokonservativa föregångare, fastän de är bakåtsträvare. Det är lustigt. Tycker ni inte det?

Jag har länge letat efter ett användningsområde för ordet 'devantgarde'. Jag har inte hittat något jag verkligen gillat. Så jag dumpar det här. På min språktipp.

[Ett jävla oskick]

Det finns en magisk gräns som inte bör överskridas. Det krävs fingerspitzgefühl och kulturellt know-how. Men det är enkelt. Det är de medietränade hororna som avlär sig, frivilligt går de i omskolningsläger. Jag vet inte vem som kom på det, men antagligen nån adelskvinna med PR-byrå och alla rätta kontakterna och examen från nånstans i New York.

Detta jävla förnamnande. Kliv av det omedelbart, det är mitt.

Det ska tydligen bygga någon sorts förtrolighet mellan mig och den mediatränade. Jag tycker det känns som ett litet övergrepp. Jag känner mig sol-och-vårad.

Skånsk telefonförsäljare. Jag presenterar mig för honom, utan att veta vem han är och vad han vill, och han svarar med att ta det enda ord som faktiskt är jag och använda det i varje mening, i varje bisats, och fan ibland utan ord varken framför eller bakom.

Jag antar att det finns någon maktstrategi bakom det, någon form av vänlig manipulation - kanske rentav en härskarteknik.
Kund som jag hjälpte i jåns på ett av mina jobb förvred sin grammatik till oigenkännlighet, kanske i ren tacksamhet, för att få in mitt förnamn så ofta som möjligt.

Tvingar de sig in min privata sfär? Försöker de katalysera bekantandeprocessen för att få ett närmare förhållande till personen som bär namnet de försöker slita ut? Nåt shit ligger och pyr. Det känns underligt.

Jag är själv mycket dålig på namn - av ren hövlighet intalar jag mig, inte av arrogans. Tills jag kommit människor såpass nära att jag måste tilltala dem ofta, eller vet att de inte bara fläktar förbi i livet, så låter jag deras förnamn ligga kvar i mitt undermedvetna. Förnamn är ganska privata, vill jag tro. Jag plockar fram dem senare, ungefär när jag känner till deras lunchvanor eller när vi har pratat om något privat.

Du kommer säkert säga att de bara försöker vara trevliga, din toleranta jävel. Men du har fel. Vad som händer är att man bli lite smickrad av att de bryr sig: Oooh, han vinnlade sig om att lära sig mitt namn, jag måste vara väldigt speciell! Ställer man sig frågan om varför han gjorde det, på ett sätt så främmande för den svenska kulturen, så är svaret rätt trist. Han har något att vinna på det, och har lärt sig göra det som en strategi.

Nu är jag ju förstås en jäkligt hygglig prick med en arg blogg, så snubben jag hjälpte på jobbet ville nog bara visa att han tyckte att jag var det i en kultur där dricks är tabu. Men han kunde ha klappat mig på axeln istället för att göra sina medieträningsläxor på mig.

Jag har en egen, privat inkvisition

Giv mig utlopp. Katharsis. Partiell lobotomi, elchocker eller poppers, vad fan som helst.

Något har slagit slint i livet, jag vet inte vad det beror på. Jag kan använda en detalj ur livet som metafor, pars pro toto.

Jag behövde skor och ska fylla år. Sade till mina k. föräldrar att mina fötter var frusna. De gav mig 1500 bagateller och åkte till Spanien. Jag åkte till NK, för där säljer de de alla vackraste skorna.

Hittade ett par, de är svarta, från Rizzo, högre än jodphurs men lägre än stövlar. De är perfekta i snittet. De är moderna som Hin Onde, men så klassiska i linjerna att Dardel kunnat måla dem på dandyn.

Jag är jävligt noga när jag ska skos. I affären kände jag mig som Patrick Bateman när han ska beställa visitkort. Jag kunde inte bestämma mig. Benvitt eller handgjort Lessebo?
Jag sade till mitt sällskap att jag ville vänta till dagen efter. Jag drunknade i alkohol på kvällen, men stod plikttroget på heltäckningsmattan klockan tolv dagen efter.

Skorna fanns ingenstädes. Expediten visste varken ut eller in. Han bad mig komma tillbaks alldeles snart, så löste det sig nog. Jag gjorde det, han hade lyckats hitta det sista paret, de fanns inte i skylten och måste letas fram. Han hade ställt högern bland de andra skorna när han hittat dem. Jag sade att vi nog skulle kunna göra affär. Han gick efter den vänstra skon och en kartong och jag gick för att ta den högra från hyllan.

Då var den borta. En småbarnpappa hade den. På foten. Min sko. Han och frugan var ute på NK på en söndag och köpte skor. Mina skor.

Han gick långsamt omkring på heltäckningsmattan och smakade det förstklassiga lädret med småbarnspappefötter. Jag asgarvade. Murphy stod bredvid och garvade han med och dunkade mig i ryggen. Sen sade jag till småbarnspappefötterna att detta inte gick an, att jag just köpt skon, och jag fick den helt utan handgemäng.

När jag kom hem var det inte riktigt samma skor. De var så... klassiska. Jag bestämde mig för att trots alllt behålla dem. Sedan hittade jag ett par andra, djärvare men mindre exklusiva. "Det där", tänkte jag, "är skor som folk kommenterar." Dardels lade man nog inte lika lätt märke till. Bestämde mig för att åka tillbaks till NK och låta häva köpet.

Sedan hittade jag inte de djärvare skorna i någon affär, jag hade bara sett dem på tillverkarens sida på Internet. Fanns de alls i sinnevärlden? Det var ett streck i räkningen. Kanske stode jag helt skolös om NK fick behålla mina Rizzo? Kanske var jag fånig? Ja, det var jag. Skorna skall vara kvar. Men jag behåller dem i lådan ett tag till, man vet ju aldrig - jag kanske ångrar mig?

Och det var ju varma skor jag ville ha? De här är ju snygga och ergo inte varma? Borde jag inte lämna tillbaks dem, köpa ett par lite billigare, som är både djärvare och snygga, och ett par till, jättebilliga, fula och varma? Jo.

Sen ångrade jag mig igen. Skorna skulle jag behålla.

Jag prövade med kostymbyxor till i morse, inte för att jag brukar bära kostymbyxor till vardags, men... varför inte? Då satt Dardel på sängen och iakttog mig i spegeln. Han smålog. Karl Gerhard klappade mig på stjärten.

Jag - och Dardel, bien sur - såg en mycket stilmedveten man reflekteras. En som kan bära kravatt utan att se slemmig ut. En som jagar i tweed och seglar i vegamössa.
Är det jag? Kanske är det det. Eller så är jag någon med något djärvare på fötterna. Något yngre.

Ni förstår att jag gjort mig odräglig? Antastade Fästmö med mina ångesteruptioner och fick till slut svaret "Sluta nu. Orkar inte. Säger det med glimten i ögat o på skoj."

Vilken mara rider mig? Varför snör min strupe ihop sig när jag ska välja müsli?


Det är ju för fan bara ett par skor? Hur ska du då känna inför de större besluten?

Ja, det är ju det jag säger.