[Ett jävla oskick]

Det finns en magisk gräns som inte bör överskridas. Det krävs fingerspitzgefühl och kulturellt know-how. Men det är enkelt. Det är de medietränade hororna som avlär sig, frivilligt går de i omskolningsläger. Jag vet inte vem som kom på det, men antagligen nån adelskvinna med PR-byrå och alla rätta kontakterna och examen från nånstans i New York.

Detta jävla förnamnande. Kliv av det omedelbart, det är mitt.

Det ska tydligen bygga någon sorts förtrolighet mellan mig och den mediatränade. Jag tycker det känns som ett litet övergrepp. Jag känner mig sol-och-vårad.

Skånsk telefonförsäljare. Jag presenterar mig för honom, utan att veta vem han är och vad han vill, och han svarar med att ta det enda ord som faktiskt är jag och använda det i varje mening, i varje bisats, och fan ibland utan ord varken framför eller bakom.

Jag antar att det finns någon maktstrategi bakom det, någon form av vänlig manipulation - kanske rentav en härskarteknik.
Kund som jag hjälpte i jåns på ett av mina jobb förvred sin grammatik till oigenkännlighet, kanske i ren tacksamhet, för att få in mitt förnamn så ofta som möjligt.

Tvingar de sig in min privata sfär? Försöker de katalysera bekantandeprocessen för att få ett närmare förhållande till personen som bär namnet de försöker slita ut? Nåt shit ligger och pyr. Det känns underligt.

Jag är själv mycket dålig på namn - av ren hövlighet intalar jag mig, inte av arrogans. Tills jag kommit människor såpass nära att jag måste tilltala dem ofta, eller vet att de inte bara fläktar förbi i livet, så låter jag deras förnamn ligga kvar i mitt undermedvetna. Förnamn är ganska privata, vill jag tro. Jag plockar fram dem senare, ungefär när jag känner till deras lunchvanor eller när vi har pratat om något privat.

Du kommer säkert säga att de bara försöker vara trevliga, din toleranta jävel. Men du har fel. Vad som händer är att man bli lite smickrad av att de bryr sig: Oooh, han vinnlade sig om att lära sig mitt namn, jag måste vara väldigt speciell! Ställer man sig frågan om varför han gjorde det, på ett sätt så främmande för den svenska kulturen, så är svaret rätt trist. Han har något att vinna på det, och har lärt sig göra det som en strategi.

Nu är jag ju förstås en jäkligt hygglig prick med en arg blogg, så snubben jag hjälpte på jobbet ville nog bara visa att han tyckte att jag var det i en kultur där dricks är tabu. Men han kunde ha klappat mig på axeln istället för att göra sina medieträningsläxor på mig.