Jag är i färd med att köpa en kamera. Det var en riktigt hal snubbe som fick mig att bestämma mig, och hala snubbar vet att vända på slantarna så att den blankaste sidan hamnar uppåt. Det finns bara fördelar. Jag får en semiprofessionell kamera, och skattemässiga fördelar.
Bara att slå till, alltså. Gå in i en affär, säg "En semiprofessionell digtal systemkamera, tack."
"Får det lov att vara en påse?", kunde expediten svara.
Så gör man inte nu för tiden. Man måste utvärdera alla kameror som gjorts, av alla tillverkare som finns. Man måste göra den bästa affären. Helst den bästa som gjorts. Nakna brudar som delar ut bärs och pengar. Det är ett sjå.
Jag fick tips om en bra sida på nätet, de verkar vara mycket kompetenta och för alla tänkbara fabrikat och modeller. De har bra priser också.
De gör egna tester av kameror. De flesta får bra betyg. Det vore naturligtvis en dålig affärsidé att försöka sälja kameror med dåliga omdömen, så jag är inte förvånad. Vidare kan man ju tänka sig att de slutar saluföra kameror som de inte tycker håller måttet, och att de alltså inte blåljuger i testerna.
Men jag skulle akta mig, sade någon. De är lite väl positiva. Säljsnack, liksom. Man ska gå till någon elektroniktestsida, gärna flera, och föra noggranna anteckningar. Efter moget övervägande och när kunskaperna om digitalfoto kunde fylla flera årgångar av branschtidningarna, så kanske man kan slå till. Kanske. Helst ska man vänta till nästa år, så att ens hug hunnit svalna och man inte riktigt vill ha skiten längre. Och kanske är det först då man kan göra det korrekta valet?
Stopp ett tag. Ska det vara så? Är det inte säljsnack man vill ha?
Jag vill att någon ska berätta för mig varför jag ska köpa just den där kamerajäveln. Jag vill att vederbörande ska övertyga mig om att jag gör rätt val. Det är försäljarens roll att låta mig slippa min konsumtionsbyxångest. Han ska bli nöjd över att få sälja. Jag ska bli nöjd över att ha fått en kamera. Han ska ha övertygat mig om att jag gjort ett klipp.
Man kan ju inte gå runt och känna sig potentiellt blåst hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jo, så skall det ju vara. Problemet är väl att idag finns det inga riktiga kamerahandlare med respekt för sitt eget skrå längre. Lika illa är det med cykelhandlare, radiohandlare, och framförallt livsmedelshandlare....även om det sista idag har dykt upp igen i form av sliskiga spaggar som försöker lura i en att Italiens svar på Blåvitts Gresini. Pest(o), eller parmaskinka, är lyxig konsumtion... Nåja, det hela beror på att de flesta säljare - som det idag heter - inte riktigt bryr sig om sitt yrke , ingen yrkestoltehet, eftersom man har det (skit)jobbet som finnig tonåring och ev. som en -i andras ögon - mindre lyckad individ som inte lyckats klättra högt nog på samhällsstegen som helatiden verkar bli längre och längre. Man kan ju inte annat än att känna sig blåst när en typ med HM-hårgele och grava hudproblem runt hals, på kinder och på pannan försöker pracka på en en -låt oss säga - en kamera klar och tydligt gjord av slavande barn i Kina med argumentet att den är gjord i Japan (som på farfars tid) eller en Monarkcykel som prima dansk kvalité. Dessa möter man inte längre bara i spontanshoppingens meckor "storköpen" men t.o.m. i de s.k. mindre butikerna i stan. Förjävligt! Sen hjälper ju inte internet direkt, där är ju allt mycket billigare (bara man inte behövde betala porto, skatt, vara utan garanti etc.) Sen om man köper den några ören dyrare av unge herr "Finne-som-snart-spricker" i en traditionell butik och den inte går sönder så är man lurad för tänk om man köpt den på nätet...men gör man det och den går sönder...ja I know that. Skall aldrig mer köpa en Ipod via nätet eller ens en ipod igen för den delen.
Skicka en kommentar