Maslow, det är allt jag säger. Maslow. Han hittade på en behovstrappa. När jag tänker på hur livet är beskaffat, så återkommer jag ofta till den idén. Den är mycket intressant.
Så här funkar det. Först vill reptilhjärnan ha sitt. Den vill ha luft, annars går det åt helvete. Sen vill den ha vatten och mat. Check. Sedan trygghet, därefter social gemenskap. Näst överst i trappan kommer uppskattning. När vi fått det, så börjar vi gnälla om rena lyxproblem, som till exempel självförverkligande.
Men sen då? Slutar det där? När man skrattat sig hela vägen till banken i sin guldbil, helt galet självförverkligad, formligen täckt av skitbra sex och kolibripastej, är man nöjd då? Det vore ganska underbart. Om det liksom gick att nå målet. Där all törst är släckt, där alla behov är tillgodosedda. Nirvana.
Om det gick, då jävlar fanns det en anledning att lägga på ett kol och verkligen sträva.
Som är fallet med de flesta skrivbordsempirister, så föll nog Maslow på förenklingsgreppet. Alltför förenklade teorier är tämligen värdelösa. Jag känner mig inte så trygg, men förverkligar mig själv lik förbannat. Kanske förespråkade inte Maslow en bokstavlig tolkning av sin trappa.
Nå, lasternas summa förutsätts ofta vara konstant, men är det så att summan av lidandet också i någon mån är det? Även om du kämpar dig uppåt, så hittar den förbannade hjärnan på något att må dåligt av? En trist tanke.
Hoppas inte det är så. Men man undrar ju ibland.
***
Maslows trappa, läste jag, används nu bara i PR-sammanhang, av människor som horar inom PR. Eftersom PR är Satans påfund, så tycker jag att vi glömmer det här. Så. Nu är det borta.
Haha, nu har du läst ända hit, hoho, jag stjäl din dyrbara tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar