Vasseratre.

Verklighetskontroll. Autoinventering. Kanske defragmentering också.

Jag är tillbaks i livet. Jag har varit någon annanstans under en period, det har varit ömsom vin, ömsom vatten. Vatten när jag arbetade min obefintliga bakdel av mig på Arlanda och missade den olidligt korta sommaren. Vin när jag gifte mig med min fru den 11 augusti - det kan låta som en sån där lögn man drar för att ens liv i andras ögon ska verka lyckat, men det var nog den bästa dagen i mitt liv. Vin när vi åkte på smekmånad till Thailand i två veckor. Har inte sett det landet sen 2000, då flydde jag och min kusin från våra liv. Flykt.

Vin, ja. I Tyskland har jag sett folk dricka vin med vatten i. Lite som någon sorts måltidsdryck. Rödvin med kolsyrat vatten har jag sett.

Ungefär så känns tillvaron. Det är det som kallas vardag. Jag har inte känt av den på länge. Kanske har jag försummat den, låtit den förfalla. Nu måste den kanske fyllas igen. Eller så handlar det om tillvänjning.

Orkar inte skriva något vettigt, inget sådant försiggår i mitt huvud.

Pathos, ethos eller mittemellan.

Mina älskade barn, läser ni tidningarna? Lever ni i världen? Jag tror att det är så. Då kanske ni sett framskridandet skrida fram? Utvecklingen vecklas ut?

Var på Västkusten, åkte till Konsum eller Coop eller vad det heter nu, någon av Kooperativets butiker iallafall. Den i Ljungskile, ni vet. Brukar inte handla på Kooperativet, förstår inte idén med att ha kvar skiten om det inte är billigare än andra alternativ. Om kapitalismen blir billigare för kunden, kör med den.

I butiken stod stora pallar, på dem femlitersdunkar med dricksvatten. Det var importerat från Finland. Jag utbrast i någon sorts fördömande, det är liksom så jävla onödigt. Man dricker det ju inte för att det är godare eller för att det inte finns rent vatten i kranen, utan för att man vill verka lite mondän. Det känns lite Sydtyskland eller så, lagom kontinentalt.

Sen kommer min favoritkrönikör Lena Sundström (läs och tänk) och skriver om samma sak. Det känns ju skönt an hon gör det, för hon har ett lite bättre forum än jag. Pathos och ethos, tjo.

Då ringde plötsligt telefonen på Arlanda där jag är. Jag blev ombedd att ringa upp en person som hade ringt en massa gånger. Hon ville anmäla att en väska var trasig. Jag öppnade rätt program i datamaskinen och rätt mallar i programmet och ringde upp.

Allt var tydligen lugnt, pappren hon ville ha hade hunnit anlända innan jag han ringa upp.

Men företaget som ersätter trasiga väskor för flygbolaget hon hade rest med skulle nog inte ha den Gucciväska för 9000 pix som hade pajat i lager, antog hon. Jag antog detsamma. Och hon ville inte ha någon sunkväska för 800 spänn.

Och barnvagnen som var trasig var av märket Porsche och kostade också 9000 spänn eller så. Priset är inte extremt i barnvagnsvärlden vad jag förstår, men den här kan på grund av det exklusiva märket inte lagas - ingen har reservdelar. Det blir till att skaffa ny Porschevagn till barn som (utan att jag vill moralisera över det) lär fortsätta åka Porsche livet ut. Det är ju inget fel med det. Bra bilar.

Jag berättade att det här var att betrakta som rena försäkringsärenden. Om det alls var att betrakta som ärenden. Vi lade på.

Sen ställde sig barnet i Afrika och tittade på mig. Världen är inte så rättvis, tycktes det säga med bara en blick.

Jag vet, jag är en fjant.