Låter som en artikelserie i Aftonhoran, jag vet, men det känns befogat idag. Jag sitter på mitt extraknäck på Arlanda och njuter. Det händer liksom inget. Över snabbtelefonen hörs hesa skrik från terminal 2 där den kvinnliga kollegan är överarbetad och ihjälstressad.
"Jag kommer över sen vid fem-sex när Budapestkärran landat", sade jag. Jag använde ordet kärra för att konsolidera min grupptillhörighet. Jag gillar att använda grupplingo.
När jag tryckt bort samtalet så lutade jag mig bakåt på stolen, skruvade korken av en flaska kaktusmineralvatten, tog ett allergipiller och skrapade en trisslott. Det kändes bra. Jag vann inget på lotten, men det gjorde detsamma, jag kände mig ändå som en vinnare.
Det där gör jag för kanske 90 spänn i timmen, inte bra betalt, men vid just de här tillfällena är det riktigt drägligt.
Slutsats: jag hatar att jobba när jag faktiskt måste lyfta häcken från stolen, men gillar det när jag kan läsa tidningar, skrapa trisslotter eller skriva i bloggerten.
När jag frilansar så drar jag ut på uppdragen så att jag får en svältlön, men gillar det för att jag jobbar så lite. Det är hemskt att jobba.
Har ett översättningsuppdrag på gång - flera stycken faktiskt - som de vill ha lite snurr på. En till två veckor, säger patron. Gör jag jobben på den tiden så får jag en vettig månadslön. Men då måste jag sitta flera timmar om dygnet dag ut och dag in, och det känns verkligen inte roligt.
Det gör jag väl i och för sig redan, men säkert 70% av tiden går åt till annat. Alltså måste jag ändra på det. Fan vad jobbigt.
2007-04-27
2007-04-26
Jävligt stylish.
Man bor ju i en studentstad, va. Man ser nog folk här som man aldrig ser annars. Ett typ av människor som frodas här - om man nu ska våga vara så fräck att man buntar ihop folk i grupper - är de tvättäkta nördarna.
De senaste dagarna har varit späckade av dem. Jag känner mig lite som en fågelskådare. Jag klassificerar dem och bockar av dem i ett litet häfte. Mentalt.
I tisdags var jag på danskurs, japp, och när jag och min tillkommande stod och klev på varandras fötter så kände jag plötsligt att jag var iakttagen. Blixtsnabbt gjorde jag mig så osnynlig jag kunde och försökte upptäcka faran. I en dörröppning stod säkert tio killar i chinos vid armhålorna med mobilfordral i fuskläder och nyckeljojoar i bältena. De hade kakor i händerna. Såna där kex, ganska stora, med chokladkräm emellan. Bara att de åt kakor, liksom. De var lite kolhydratfeta, och fastän jag gav dem mina argaste blickar så stod de kvar tills kakorna var slut.
Ilskan gick över i glädje. De värmde mig, nördarna, och jag kom på att det inte är någon skam att dansa usel foxtrot, jag är ju för fan på kurs. Deras bekymmerfrihet, den känns till och med på håll. Inga choser där, inte.
I morse cyklade jag mot jobbet efter att ha hämtat mina nya visitkort på tryckeriet som ligger 45 sekunder från min port. Jag vet inte om det var nördvärmen som fortfarande satt i, men jag var varm och log säkert lite. Jag hade min vegamössa på mig eftersom jag tvättat håret igår kväll, och ni vet ju hur man blir när man sover med vått hår. Jag hade solglasögon, inte egentligen så mycket för ljusets skull, utan för att de är så förbannat tuffa till vegamössan. Jag var lite besvärad över att t-shirten var fult blekt i tvätten, och jag hade fiskbensmönstrad blazer.
En snubbe kör in på min väg från en annan. Jag försöker att inte stirra. Det kliar i fingrarna, jag känner mig nästan tvingad att ta fram mitt lilla häfte.
Han har svart rock och svarta jeans, under detta ser det ut som en svart kavaj. Jag anar en vit skjorta. Uppenbarligen är han finklädd för något, inget man höjer ögonbrynen för klockan halv nio på morgonen i en studentstad.
Han cyklar på en mountain bike som han antagligen haft sedan sjätte klass, den är alldeles för liten. Sadeln är så låg att han ser ut lite som en vuxen på en trehjuling. Han har lägsta växeln i och trampar mycket fort.
Till detta har han en sån där blå cykelhjälm, de som lanserades när det inte dög med JOFA-hockeyhjälmen längre, utan det nödvändigtvis skulle uppfinnas en särskild cykelhjälm. En sån i blå frigolit. Under dess lilla skärm sticker fram ett par lite tjocka rosiga kinder och ett par 12 år gamla glasögon.
Det här kanske låter raljerande, som om jag försöker göra mig lustig på dessa stackares bekostnad. Åååh, han är säkert jättesnäll, säger alla kvinnor i hela världen medan moderskapets söta lockelse sköljer över dem i varma vågor.
Men det är ingalunda av skämtsamhet. Poängen vore allför lättköpt. Lyteskomik kräver ett direktare anslag - och sedan YouTube kom även rörliga bilder.
Min poäng är: Tänk om man kunde bry sig så lite. Ljuva tanke! Slippa mankemanget med att fiska efter vad som kan vara rätt och modernt och snyggt, processa det, och sedan skita i det precis lagom mycket. På sitt eget sätt. Så att man är individuell i ett land där alla helst ska se likadana ut.
De verkar så naturliga. Bara sig själva, chosefria, nöjda, absorberade av sina intressen. En självklar grupptillhörighet serveras dem.
Det kan vara det korrekta livsvalet.
De senaste dagarna har varit späckade av dem. Jag känner mig lite som en fågelskådare. Jag klassificerar dem och bockar av dem i ett litet häfte. Mentalt.
I tisdags var jag på danskurs, japp, och när jag och min tillkommande stod och klev på varandras fötter så kände jag plötsligt att jag var iakttagen. Blixtsnabbt gjorde jag mig så osnynlig jag kunde och försökte upptäcka faran. I en dörröppning stod säkert tio killar i chinos vid armhålorna med mobilfordral i fuskläder och nyckeljojoar i bältena. De hade kakor i händerna. Såna där kex, ganska stora, med chokladkräm emellan. Bara att de åt kakor, liksom. De var lite kolhydratfeta, och fastän jag gav dem mina argaste blickar så stod de kvar tills kakorna var slut.
Ilskan gick över i glädje. De värmde mig, nördarna, och jag kom på att det inte är någon skam att dansa usel foxtrot, jag är ju för fan på kurs. Deras bekymmerfrihet, den känns till och med på håll. Inga choser där, inte.
I morse cyklade jag mot jobbet efter att ha hämtat mina nya visitkort på tryckeriet som ligger 45 sekunder från min port. Jag vet inte om det var nördvärmen som fortfarande satt i, men jag var varm och log säkert lite. Jag hade min vegamössa på mig eftersom jag tvättat håret igår kväll, och ni vet ju hur man blir när man sover med vått hår. Jag hade solglasögon, inte egentligen så mycket för ljusets skull, utan för att de är så förbannat tuffa till vegamössan. Jag var lite besvärad över att t-shirten var fult blekt i tvätten, och jag hade fiskbensmönstrad blazer.
En snubbe kör in på min väg från en annan. Jag försöker att inte stirra. Det kliar i fingrarna, jag känner mig nästan tvingad att ta fram mitt lilla häfte.
Han har svart rock och svarta jeans, under detta ser det ut som en svart kavaj. Jag anar en vit skjorta. Uppenbarligen är han finklädd för något, inget man höjer ögonbrynen för klockan halv nio på morgonen i en studentstad.
Han cyklar på en mountain bike som han antagligen haft sedan sjätte klass, den är alldeles för liten. Sadeln är så låg att han ser ut lite som en vuxen på en trehjuling. Han har lägsta växeln i och trampar mycket fort.
Till detta har han en sån där blå cykelhjälm, de som lanserades när det inte dög med JOFA-hockeyhjälmen längre, utan det nödvändigtvis skulle uppfinnas en särskild cykelhjälm. En sån i blå frigolit. Under dess lilla skärm sticker fram ett par lite tjocka rosiga kinder och ett par 12 år gamla glasögon.
Det här kanske låter raljerande, som om jag försöker göra mig lustig på dessa stackares bekostnad. Åååh, han är säkert jättesnäll, säger alla kvinnor i hela världen medan moderskapets söta lockelse sköljer över dem i varma vågor.
Men det är ingalunda av skämtsamhet. Poängen vore allför lättköpt. Lyteskomik kräver ett direktare anslag - och sedan YouTube kom även rörliga bilder.
Min poäng är: Tänk om man kunde bry sig så lite. Ljuva tanke! Slippa mankemanget med att fiska efter vad som kan vara rätt och modernt och snyggt, processa det, och sedan skita i det precis lagom mycket. På sitt eget sätt. Så att man är individuell i ett land där alla helst ska se likadana ut.
De verkar så naturliga. Bara sig själva, chosefria, nöjda, absorberade av sina intressen. En självklar grupptillhörighet serveras dem.
Det kan vara det korrekta livsvalet.
2007-04-25
Das Vorurteil der Notwendigkeit
Bloggandet har gått sådär ett tag. Hade jag varit en bloggare så hade alla rutinläsarna dragit. Nu är jag ju bara en jeppe med en blogg, så vem bryr sig.
Int ja.
Saken är att det helt enkelt inte dyker upp ämnen ibland och jag är inte den som vill skriva om promenaden jag just tog om jag inte råkat promenera rakt in i Jesu nedstigande från himlen. Till exempel. Jag orkar inte skriva att jag lagade min mest lyckade bouillabaisse nånsin i fredags, det är ju intressant för ingen utom för mig.
Just nu läser jag debattsidorna, min ständiga källa till "Ja-a, verkligen!", med ohöljt ointresse - hur nu det ser ut. Just det brukar annars ge spin-off-effekter efter ett par dar, när allt "Ja-a, verkligen!" har lagt sig. De brukar i sin tur manifestera sig här.
Men fördomar. Jag måste ju skriva om fördomar, kom jag på.
Vi människor är jäkligt smarta. Vi är det av en anledning: Var vi asdumma skulle vi dö. På ett eller annat sätt. För att kunna utnyttja all smartma måste vi uppfatta saker omkring oss och ordna in kaoset av uppfattningar till ordning. Det gör vi genom att systematisera och förenkla.
Vi delar in saker, omedvetet, i genrer och grupper eller typer eller vad som helst. Sparv eller siska? - fuck knows, det är en fågeljävel.
Vi drar lärdom av saker vi redan från början lärt oss och förenklar genom att anta att de egenskaper vi vet att något känt har, även är relevanta för något liknande. Visar det sig att det inte stämmer, så systematiserar vi om.
Det är så den mänskliga kognitiva förmågan fungerar. Vi behöver inte ta på alla stenar för att våga dra slutsatsen att stenar är hårda. Att göra det behöver i sin tur inte betyda att vi inte känner till undantag som pimpsten och glimmer.
Men, det mest relevanta är trots allt att säga stenar är hårda.
Att säga att stenar är hårda är inte en fördom. Det kan vara en generalisering, något helt annat, och rätt gjorda stämmer sådana väldigt ofta.
Int ja.
Saken är att det helt enkelt inte dyker upp ämnen ibland och jag är inte den som vill skriva om promenaden jag just tog om jag inte råkat promenera rakt in i Jesu nedstigande från himlen. Till exempel. Jag orkar inte skriva att jag lagade min mest lyckade bouillabaisse nånsin i fredags, det är ju intressant för ingen utom för mig.
Just nu läser jag debattsidorna, min ständiga källa till "Ja-a, verkligen!", med ohöljt ointresse - hur nu det ser ut. Just det brukar annars ge spin-off-effekter efter ett par dar, när allt "Ja-a, verkligen!" har lagt sig. De brukar i sin tur manifestera sig här.
Men fördomar. Jag måste ju skriva om fördomar, kom jag på.
Vi människor är jäkligt smarta. Vi är det av en anledning: Var vi asdumma skulle vi dö. På ett eller annat sätt. För att kunna utnyttja all smartma måste vi uppfatta saker omkring oss och ordna in kaoset av uppfattningar till ordning. Det gör vi genom att systematisera och förenkla.
Vi delar in saker, omedvetet, i genrer och grupper eller typer eller vad som helst. Sparv eller siska? - fuck knows, det är en fågeljävel.
Vi drar lärdom av saker vi redan från början lärt oss och förenklar genom att anta att de egenskaper vi vet att något känt har, även är relevanta för något liknande. Visar det sig att det inte stämmer, så systematiserar vi om.
Det är så den mänskliga kognitiva förmågan fungerar. Vi behöver inte ta på alla stenar för att våga dra slutsatsen att stenar är hårda. Att göra det behöver i sin tur inte betyda att vi inte känner till undantag som pimpsten och glimmer.
Men, det mest relevanta är trots allt att säga stenar är hårda.
Att säga att stenar är hårda är inte en fördom. Det kan vara en generalisering, något helt annat, och rätt gjorda stämmer sådana väldigt ofta.
2007-04-18
Den naturliga våren är ålderns höst
4 grader ute. Cyklar i yllerock. Möter teknolog i kortbyxor. Jag är så jävla gammal. Eller så är jag konfirmerad men inte han.
2007-04-12
Bittra saker
Min kusin kommenterade att jag var bitter efter påskledigheten. Skumt, känner mig ovanligt munter.
Jag har funderat på bitterhet ett tag. Jag höll faktisk på att halka dit ett tag, liksom på riktigt. Just nu känns det lugnt, jag har ryckt upp mig lite. Men ett tag där kändes det verkligen som om resten av världen åkte iväg i en fräsig sportbil (ja, den här liknelsen tarvar ordet fräsig), medan min lott bestod i att hosta upp dammet de rört upp med däcken. Jag hörde resten av världens hånfulla skratt i vinden.
Nu är jag åter herre på täppan, och jag har perspektiv. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Fördelar andra tycks få är inte nödvändigtvis fördelar. Det beror på perspektiv och kanske belysning. Själv är bästa måttstock.
Sen gör ju lite pengar saker bättre också.
Men alltså, bitterhet.
Det finns bra bittra saker. Kaffe är bittert. Fernet Branca är bittert, liksom Gammeldansk. Och grapefrukt. Det finns även en bra känslomässig bitterhet.
Jag ser mig själv som en rätt munter person, men jag kan ju ha fel. Jag ser mig som en som vill dricka öl och snacka skit, som ser glädje i små pinnar och skönhet i fula fasader. Jag ser mig som en som tar de mindre skojiga delarna av tillvaron med jämnmod. Som har tålamod att fixa världen när den pajar.
Men bitterheten är ett attraktivt sätt att betrakta världen, det kan man inte förneka. Det är stor humor den. Det finns stor humor i att bli skitlack och flippa för småsaker också. Utjgjutelser, askul.
Jag har bestämt mig för att bejaka den delen av bitterheten; jag trivs i den, och jag tror jag kan göra något bra med den.
Räds. Det är allt jag säger.
Jag har funderat på bitterhet ett tag. Jag höll faktisk på att halka dit ett tag, liksom på riktigt. Just nu känns det lugnt, jag har ryckt upp mig lite. Men ett tag där kändes det verkligen som om resten av världen åkte iväg i en fräsig sportbil (ja, den här liknelsen tarvar ordet fräsig), medan min lott bestod i att hosta upp dammet de rört upp med däcken. Jag hörde resten av världens hånfulla skratt i vinden.
Nu är jag åter herre på täppan, och jag har perspektiv. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Fördelar andra tycks få är inte nödvändigtvis fördelar. Det beror på perspektiv och kanske belysning. Själv är bästa måttstock.
Sen gör ju lite pengar saker bättre också.
Men alltså, bitterhet.
Det finns bra bittra saker. Kaffe är bittert. Fernet Branca är bittert, liksom Gammeldansk. Och grapefrukt. Det finns även en bra känslomässig bitterhet.
Jag ser mig själv som en rätt munter person, men jag kan ju ha fel. Jag ser mig som en som vill dricka öl och snacka skit, som ser glädje i små pinnar och skönhet i fula fasader. Jag ser mig som en som tar de mindre skojiga delarna av tillvaron med jämnmod. Som har tålamod att fixa världen när den pajar.
Men bitterheten är ett attraktivt sätt att betrakta världen, det kan man inte förneka. Det är stor humor den. Det finns stor humor i att bli skitlack och flippa för småsaker också. Utjgjutelser, askul.
Jag har bestämt mig för att bejaka den delen av bitterheten; jag trivs i den, och jag tror jag kan göra något bra med den.
Räds. Det är allt jag säger.
2007-04-11
Ljuvaste hemby!
Jag har med lätt sinnelag åkt tillbaks till den lilla byn där jag bor. Tillbringade påsken och tiden närmast före den dels på en bondgård där jag drack mycket sprit, och dels på familjens sommarställe, där jag drack mycket sprit.
Med mig på resan hade jag dator och ett uppdrag som jag fick två dagar innan jag åkte och som jag inte kunde tacka nej till. Massa pengar, ganska enkelt jobb. Bra mycket mer lättförtjänta pengar än att åka landsbygden runt och göra fantastiska reportage med vänsterhanden, som jag annars gör.
Problemet är att limningen höll på att gå upp, skitmycket jobb som liksom skulle göras samtidigt, samtidigt som den rent exeistentiella administrationen, eller vad man ska kalla det, tog jäkligt mycket tid. Spelade på Kalmar nation här i hembyn nån vecka innan jag drog, då nån gång började min rygg- och axelmuskulatur samlas och demonstrera med stora plakat utanför högkvarteret. De skrek slagord också, och eldade upp saker. Precis när grindarna givit vika för grovarbetarnas vrede och de inlett stormningen av själva byggnaden (och knutit snaror åt VD och Vice VD) så satte jag och fästmö oss i bilen och åkte mot våren i Småland.
Nack-, rygg och axelmuskulaturen knorrade lite, men drog sig tillbaks. Hörde en rutmuskel, antagligen den lilla, mumla något om kollektivavtal och de nya EU-reglerna om arbetstidsbegränsning.
Nu är jag tillbaks. Jag har vaknat på nätterna på västkusten med kramp i nackhelvetet flera gånger, allt sånt som borde varit borta med vinden är tillbaks. Eller kvar. Och jag har blitt sjuk. There´s something rotten in the state of Denmark.
Det finns nog bara en lösning på problemet. Den består av flera mindre delar.
Med mig på resan hade jag dator och ett uppdrag som jag fick två dagar innan jag åkte och som jag inte kunde tacka nej till. Massa pengar, ganska enkelt jobb. Bra mycket mer lättförtjänta pengar än att åka landsbygden runt och göra fantastiska reportage med vänsterhanden, som jag annars gör.
Problemet är att limningen höll på att gå upp, skitmycket jobb som liksom skulle göras samtidigt, samtidigt som den rent exeistentiella administrationen, eller vad man ska kalla det, tog jäkligt mycket tid. Spelade på Kalmar nation här i hembyn nån vecka innan jag drog, då nån gång började min rygg- och axelmuskulatur samlas och demonstrera med stora plakat utanför högkvarteret. De skrek slagord också, och eldade upp saker. Precis när grindarna givit vika för grovarbetarnas vrede och de inlett stormningen av själva byggnaden (och knutit snaror åt VD och Vice VD) så satte jag och fästmö oss i bilen och åkte mot våren i Småland.
Nack-, rygg och axelmuskulaturen knorrade lite, men drog sig tillbaks. Hörde en rutmuskel, antagligen den lilla, mumla något om kollektivavtal och de nya EU-reglerna om arbetstidsbegränsning.
Nu är jag tillbaks. Jag har vaknat på nätterna på västkusten med kramp i nackhelvetet flera gånger, allt sånt som borde varit borta med vinden är tillbaks. Eller kvar. Och jag har blitt sjuk. There´s something rotten in the state of Denmark.
Det finns nog bara en lösning på problemet. Den består av flera mindre delar.
- Träna mer igen. Jag har blivit fet. Och det går visst att inte ha tid att träna. Jag har jobbat dag OCH kväll, hitta tid att träna då, dietist-jävel!
- Äta rättare och lite mindre och kanske, men det är inte säkert, dricka mindre.
- SKAFFA ETT JÄVLA JOBB! Och klipp dig, för i helvete. Du ser ju ut som en jävla hippie.
- Allvarligt, maken till slapphet har jag aldrig sett! Tror du någon ska hoppa fram och GE dig ett grymt jobb, eller vaddå? Jag ska berätta för dig att inget är gratis i den här världen - there is no such thing as a free lunch! Vill du ha något här i livet så måste du ut och ta det. Varför skulle någon betala dig för något om de inte vet vad du kan? Och du är ju så uppenbart inte lämpad för att frilansa, "många bollar i luften" - my ass! Du kan kan ju koncentera dig på knappt en sak!
- Alltså, jag säger det här för ditt eget bästa, ta det inte som kritik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)