Bittra saker

Min kusin kommenterade att jag var bitter efter påskledigheten. Skumt, känner mig ovanligt munter.

Jag har funderat på bitterhet ett tag. Jag höll faktisk på att halka dit ett tag, liksom på riktigt. Just nu känns det lugnt, jag har ryckt upp mig lite. Men ett tag där kändes det verkligen som om resten av världen åkte iväg i en fräsig sportbil (ja, den här liknelsen tarvar ordet fräsig), medan min lott bestod i att hosta upp dammet de rört upp med däcken. Jag hörde resten av världens hånfulla skratt i vinden.

Nu är jag åter herre på täppan, och jag har perspektiv. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Fördelar andra tycks få är inte nödvändigtvis fördelar. Det beror på perspektiv och kanske belysning. Själv är bästa måttstock.

Sen gör ju lite pengar saker bättre också.

Men alltså, bitterhet.

Det finns bra bittra saker. Kaffe är bittert. Fernet Branca är bittert, liksom Gammeldansk. Och grapefrukt. Det finns även en bra känslomässig bitterhet.

Jag ser mig själv som en rätt munter person, men jag kan ju ha fel. Jag ser mig som en som vill dricka öl och snacka skit, som ser glädje i små pinnar och skönhet i fula fasader. Jag ser mig som en som tar de mindre skojiga delarna av tillvaron med jämnmod. Som har tålamod att fixa världen när den pajar.

Men bitterheten är ett attraktivt sätt att betrakta världen, det kan man inte förneka. Det är stor humor den. Det finns stor humor i att bli skitlack och flippa för småsaker också. Utjgjutelser, askul.

Jag har bestämt mig för att bejaka den delen av bitterheten; jag trivs i den, och jag tror jag kan göra något bra med den.

Räds. Det är allt jag säger.