2007-07-14
Aarhg!
Jag satte mig förnöjt på omnibussen idag, och tog fram min bok. Jag hittade en påse med fyra bitar godis i, de var kvar från dagen innan och hade utgjort den dagens resgodis när jag flög från Göteborg hem till slätten. Det var en Hemkola, en Fazermint och två Brio kvar. Jag tog en Brio, stoppade den i munnen och tyckte att livet var ganska juste.
Jag hade hunnit tugga en gång och öppnat käkarna för att tugga en andra. Käkarna skötte sig själva utan någon större mental inblanding från min sida, men när de var på väg att slås ihop igen märkte jag att något var fel. Frukansvärt fel.
Min tunga hade missat skyltarna om säkerhetsavstånd och heavy machinery and whatnot.
Det krasade. Vi varnar känsliga tittare. Fast det syns kanske inte så mycket.
2007-07-13
En slät kopp, tack.
Jag tycker allt kaffe som inte är bryggkaffe, kokkaffe eller perkulatorkaffe är astöntigt. Pressobryggare fungerar till nöds. Tyckte det var lite häftigt med espressogrejen i högstadiet, köpte pulverespresso och pulvercappuccino, det var vad som stod till buds för mig då. När jag var kanske fjorton ville jag ha en espressomaskin. Nu vill jag krossa allt kaffe mörkare än mellanrost och allt kaffe bryggt med mer våld än atmosfärens moderliga omfamning.
Att få för sig att man i en espressomaskin ska finna kaffets själ är fullkomligt befängt. Baristor och de som kallar baristor för baristor är ett stort skämt. Kaffe latte är ett stort skämt. Alla varianter av cappuccino är ett skämt. Tävlingar i ett snyggt skum är ett stort skämt.
Jag säger inte att jag inte dricker skiten då och då. Men att göra den sydländska kaffekulturen det till nån sorts finsmakartrend i Sverige är väldigt töntigt - särskilt landet med världens näst högsta kaffekonsumtion per capita i världen. Vi kan våga stå för vår grej utan att nervöst se oss över axeln efter hur andra gör i det här ämnet.
I Svedala har vi ett underligt sätt att förringa vår egen kultur. Här har det sörplats vanligt kaffe i 300 år. Espresson i sin nuvarande form, bryggd under högt tryck, har kanske 60 år på nacken. Ändå verkar folk ta utsocknes kaffe för facit. Det finns inte särskilt många anledningar till att göra det.
Jag tror det är en manlig grej. Man ska gräva ner sig i nåt, lära sig allt om det och jaga status. Man kan till exempel titta i det här kaffeforumet bara en kort sekund och till sin besvikelse upptäcka att den inte alls behandlar hederliga Bosch- och Philipsbryggare i plast eller utbytesknoppar till perkulatorer. Det handlar om blänkande penisförlängare som kostar skämtsamt stora summor.
Det är så här:
Espressomaskinen är den metrosexuelle mannens Cadillac eller HD. Den har krom, rör, vred och högt tryck och ljudliga väsanden.
När du brygger espresso tänker ingen på din lilla penis eller på att du egentligen bjuder på jättestora glas brun mjölk.
Att få för sig att man i en espressomaskin ska finna kaffets själ är fullkomligt befängt. Baristor och de som kallar baristor för baristor är ett stort skämt. Kaffe latte är ett stort skämt. Alla varianter av cappuccino är ett skämt. Tävlingar i ett snyggt skum är ett stort skämt.
Jag säger inte att jag inte dricker skiten då och då. Men att göra den sydländska kaffekulturen det till nån sorts finsmakartrend i Sverige är väldigt töntigt - särskilt landet med världens näst högsta kaffekonsumtion per capita i världen. Vi kan våga stå för vår grej utan att nervöst se oss över axeln efter hur andra gör i det här ämnet.
I Svedala har vi ett underligt sätt att förringa vår egen kultur. Här har det sörplats vanligt kaffe i 300 år. Espresson i sin nuvarande form, bryggd under högt tryck, har kanske 60 år på nacken. Ändå verkar folk ta utsocknes kaffe för facit. Det finns inte särskilt många anledningar till att göra det.
Jag tror det är en manlig grej. Man ska gräva ner sig i nåt, lära sig allt om det och jaga status. Man kan till exempel titta i det här kaffeforumet bara en kort sekund och till sin besvikelse upptäcka att den inte alls behandlar hederliga Bosch- och Philipsbryggare i plast eller utbytesknoppar till perkulatorer. Det handlar om blänkande penisförlängare som kostar skämtsamt stora summor.
Det är så här:
Espressomaskinen är den metrosexuelle mannens Cadillac eller HD. Den har krom, rör, vred och högt tryck och ljudliga väsanden.
När du brygger espresso tänker ingen på din lilla penis eller på att du egentligen bjuder på jättestora glas brun mjölk.
2007-07-02
Kapitulera
Ronnie Sandahl. Jag säger bara Ronnie Sandahl.
Jag vet liksom inte vad jag ska säga mer än Ronnie Sandahl.
Det är så vedervärdigt med den där publikfriande antiintellektualismen. En åsikt som lätt slinker ner, den rättfärdigar snaskeriet. Det är en bild av "vår tid" som förmedlas. Journalistens roll, osv. Söka sin samtid, förstå och rapportera.
Man skulle också kunna se det som att reportern på MSNBC väljer att försöka påverka en samtid som inte ser ut som hon tycker att den borde? Jag tycker att det tyder på ett ovanligt civilkurage för att komma från en stackars jornalist på en amerikansk tv-kanal, som säkert blir av med jobbet illa kvickt om hon inte agerar i aktieägarnas intresse.
Journalister rapporterar inte bara sin samtid, de skapar den, tragiskt nog. Hela den samlade sociala bilden av vad samhället är skapas till myyyyycket stor del i tv och tidningar. Vad finns kvar när alla är döda? Tidningsartiklar. One night in Paris. Mikrofiche.
Då kanske reportrarna kan välja att rapportera om vad som är viktigt. Att något är väldigt omskrivet kanske inte nödvändigvis kvalificerar det som en så stor del av vår samtid. Det är lätt att sälja det som folk vill läsa, utan att det nödvändigtvis förmedlar vad de borde veta - och där någonstans är journalistikens och tryckfrihetens hela försvar, plågsamt ofta upprepat. (Jag vet, det är jävligt osocialdemokratiskt - och därmed osvenskt - att påstå att någon information är viktigare än annan, jag vet, jag vet. Liksom, vem har rätt att sätta sig över någon annan och diktera vad de bör läsa? Nej, skriv om Paris Hilton. Fan, kanske är det rent av det som är demokrati?)
Jag kanske har fel om allt det här. Paris Hilton kanske är viktig? Hon är kanske en bild av samtiden, och den ska reportern hitta. Fuck Darfur.
Här sätter jag ner min projektledarskodda fot. Jag tycker det känns fullständigt vidrigt. Ska vi låta vår samtid vara Paris Hilton? Ska vi passivt stå brevid och se Paris Hiltonvärlden nästan utan motstånd ta över? Jag vill inte stå för en sådan samtid. Jag vill inte stå för pengarna som pumpas in och ut ur det maskineriet.
Ronnie Sandahl.
Jag vet liksom inte vad jag ska säga mer än Ronnie Sandahl.
Det är så vedervärdigt med den där publikfriande antiintellektualismen. En åsikt som lätt slinker ner, den rättfärdigar snaskeriet. Det är en bild av "vår tid" som förmedlas. Journalistens roll, osv. Söka sin samtid, förstå och rapportera.
Man skulle också kunna se det som att reportern på MSNBC väljer att försöka påverka en samtid som inte ser ut som hon tycker att den borde? Jag tycker att det tyder på ett ovanligt civilkurage för att komma från en stackars jornalist på en amerikansk tv-kanal, som säkert blir av med jobbet illa kvickt om hon inte agerar i aktieägarnas intresse.
Journalister rapporterar inte bara sin samtid, de skapar den, tragiskt nog. Hela den samlade sociala bilden av vad samhället är skapas till myyyyycket stor del i tv och tidningar. Vad finns kvar när alla är döda? Tidningsartiklar. One night in Paris. Mikrofiche.
Då kanske reportrarna kan välja att rapportera om vad som är viktigt. Att något är väldigt omskrivet kanske inte nödvändigvis kvalificerar det som en så stor del av vår samtid. Det är lätt att sälja det som folk vill läsa, utan att det nödvändigtvis förmedlar vad de borde veta - och där någonstans är journalistikens och tryckfrihetens hela försvar, plågsamt ofta upprepat. (Jag vet, det är jävligt osocialdemokratiskt - och därmed osvenskt - att påstå att någon information är viktigare än annan, jag vet, jag vet. Liksom, vem har rätt att sätta sig över någon annan och diktera vad de bör läsa? Nej, skriv om Paris Hilton. Fan, kanske är det rent av det som är demokrati?)
Jag kanske har fel om allt det här. Paris Hilton kanske är viktig? Hon är kanske en bild av samtiden, och den ska reportern hitta. Fuck Darfur.
Här sätter jag ner min projektledarskodda fot. Jag tycker det känns fullständigt vidrigt. Ska vi låta vår samtid vara Paris Hilton? Ska vi passivt stå brevid och se Paris Hiltonvärlden nästan utan motstånd ta över? Jag vill inte stå för en sådan samtid. Jag vill inte stå för pengarna som pumpas in och ut ur det maskineriet.
Ronnie Sandahl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)