Jag har en egen, privat inkvisition

Giv mig utlopp. Katharsis. Partiell lobotomi, elchocker eller poppers, vad fan som helst.

Något har slagit slint i livet, jag vet inte vad det beror på. Jag kan använda en detalj ur livet som metafor, pars pro toto.

Jag behövde skor och ska fylla år. Sade till mina k. föräldrar att mina fötter var frusna. De gav mig 1500 bagateller och åkte till Spanien. Jag åkte till NK, för där säljer de de alla vackraste skorna.

Hittade ett par, de är svarta, från Rizzo, högre än jodphurs men lägre än stövlar. De är perfekta i snittet. De är moderna som Hin Onde, men så klassiska i linjerna att Dardel kunnat måla dem på dandyn.

Jag är jävligt noga när jag ska skos. I affären kände jag mig som Patrick Bateman när han ska beställa visitkort. Jag kunde inte bestämma mig. Benvitt eller handgjort Lessebo?
Jag sade till mitt sällskap att jag ville vänta till dagen efter. Jag drunknade i alkohol på kvällen, men stod plikttroget på heltäckningsmattan klockan tolv dagen efter.

Skorna fanns ingenstädes. Expediten visste varken ut eller in. Han bad mig komma tillbaks alldeles snart, så löste det sig nog. Jag gjorde det, han hade lyckats hitta det sista paret, de fanns inte i skylten och måste letas fram. Han hade ställt högern bland de andra skorna när han hittat dem. Jag sade att vi nog skulle kunna göra affär. Han gick efter den vänstra skon och en kartong och jag gick för att ta den högra från hyllan.

Då var den borta. En småbarnpappa hade den. På foten. Min sko. Han och frugan var ute på NK på en söndag och köpte skor. Mina skor.

Han gick långsamt omkring på heltäckningsmattan och smakade det förstklassiga lädret med småbarnspappefötter. Jag asgarvade. Murphy stod bredvid och garvade han med och dunkade mig i ryggen. Sen sade jag till småbarnspappefötterna att detta inte gick an, att jag just köpt skon, och jag fick den helt utan handgemäng.

När jag kom hem var det inte riktigt samma skor. De var så... klassiska. Jag bestämde mig för att trots alllt behålla dem. Sedan hittade jag ett par andra, djärvare men mindre exklusiva. "Det där", tänkte jag, "är skor som folk kommenterar." Dardels lade man nog inte lika lätt märke till. Bestämde mig för att åka tillbaks till NK och låta häva köpet.

Sedan hittade jag inte de djärvare skorna i någon affär, jag hade bara sett dem på tillverkarens sida på Internet. Fanns de alls i sinnevärlden? Det var ett streck i räkningen. Kanske stode jag helt skolös om NK fick behålla mina Rizzo? Kanske var jag fånig? Ja, det var jag. Skorna skall vara kvar. Men jag behåller dem i lådan ett tag till, man vet ju aldrig - jag kanske ångrar mig?

Och det var ju varma skor jag ville ha? De här är ju snygga och ergo inte varma? Borde jag inte lämna tillbaks dem, köpa ett par lite billigare, som är både djärvare och snygga, och ett par till, jättebilliga, fula och varma? Jo.

Sen ångrade jag mig igen. Skorna skulle jag behålla.

Jag prövade med kostymbyxor till i morse, inte för att jag brukar bära kostymbyxor till vardags, men... varför inte? Då satt Dardel på sängen och iakttog mig i spegeln. Han smålog. Karl Gerhard klappade mig på stjärten.

Jag - och Dardel, bien sur - såg en mycket stilmedveten man reflekteras. En som kan bära kravatt utan att se slemmig ut. En som jagar i tweed och seglar i vegamössa.
Är det jag? Kanske är det det. Eller så är jag någon med något djärvare på fötterna. Något yngre.

Ni förstår att jag gjort mig odräglig? Antastade Fästmö med mina ångesteruptioner och fick till slut svaret "Sluta nu. Orkar inte. Säger det med glimten i ögat o på skoj."

Vilken mara rider mig? Varför snör min strupe ihop sig när jag ska välja müsli?


Det är ju för fan bara ett par skor? Hur ska du då känna inför de större besluten?

Ja, det är ju det jag säger.