Vedervärdiga sanningar

Inledning:
Ibland sitter man och tänker ut saker om världen som känns som om de var sanna. Eller så har man uppfattningar man tror på. Man gillar dem, speciellt mycket gillar man dem om man tänkt ut dem själv och de kan uppfattas som livsvisdom. Iallafall jag.
Jag föreställer mig att många människor - kanske de allra flesta - inte ägnar värst mycket tid åt att fundera över livsvisdom. Det är ju också lite av ett I-landsproblem det här med eftertanke, kanske är det att föredra att snubbla oreflekterat genom livet. Att bara leva. "Det här är jag, jag behöver inte fundera över varför jag gör saker."
Hursomhelst. Jag tror personligen att om man alls ska ha livsvisdomar, så är det bäst att skaffa sig egna och inte lita på nån annans, som de till exempel skrivit i någon bok. Det blir mer skräddarsytt med egna. Jag vill snubbla reflekterat, så jag försöker komma till insikt. Om grejer. Men sanningar är så sällan absoluta.

Inledande argumentation:
Insåg till exempel en sak om mig själv när jag väntade på bussen idag. Så här: Om man skriver och ska sälja det skrivna, vilket jag gör ibland, kanske man inte nödvändigtvis borde skriva om det man själv vill. Förut har jag inte ens funderat på saken så.
Jag tänkte som så, att om man är för noggrann med vad man vill skriva om, väljer omsorgsfullt - då skriver man om sig själv oavsett ämne. Indirekt.
Man väljer - tills nu på ett omedvetet plan - ämnet noga för att förändra bilden av sig själv, för att framstå på rätt sätt, inte för att ämnet verkligen är så viktigt eller relevant.
Det är inte bara texten i sig som finns i ett sammanhang, den sätter in sin författare i ett sammanhang. Man tänker sig kanske att det handlar om smak eller kunskap, "jag är bildad och kultiverad på det här viset och därför måste jag verka på den här höga nivån." Det kan faktiskt helt enkelt handla om koketteri.
Jag hatar när jag tror mig komma på att jag gör saker av fel anledningar. När jag får för mig att det föreligger någon form av livslögn, även om det är en vit sådan.

Utebliven poäng:
När jag började skriva det här, så hade jag en poäng. Det här bliv ju jäkligt torftigt. Det finns alltså en bättre grej, en bättre livsvisdom som jag tänkt ut i mitt anletes svett, och som jag motbevisat själv. Den var bra mycket bättre än den där skitgrejen ovanför, jä-äkligt mycket bättre. Fan.

Jag suger inte alldeles:
Nå, i och för sig, ibland hittar även den blinda hönan ett korn. En exalkis i tv sade i en intervju i Rapptuellt (eller så) igår (eller så) att det finns en trygghet i att falla neråt. Det var ju helt klart bekräftelse för tesen jag framförde i det här inlägget, en bit ner.