Den börjar närma sig nu, födelsedagen, kom jag på.
"Vad kan jag önska mig för att göra livet lättare för min omvärld som kommer tvingas köpa saker åt mig?" tänkte jag.
Jag kom inte på något på rak arm. Jag har alltid problem med att hitta saker att önska mig, vareviga födelsedag och jul, så jag reflekterade inte närmare över att det var svårt i år med.
Funderade ett tag till. Nej. Inget dök upp.
Visst, det finns säkert saker jag "behöver" om man tänker kreativt. Det var så sant: min flickvän sa till min mor att jag önskar mig en ny elvisp, det visste jag inte att jag gjorde förrän hon önskade mig en.
Toppen. Den är ju nästan paj, den som finns.
Men ny elvisp är inget jag vill ha.
Förut har jag sett det här som ett tecken på anspråkslöshet, ett bevis på att jag inte är lika materialistisk som resten av världen.
Sen började jag tänka.
Hur djupt tragiskt är det inte? Begråt mig och begråt mänskligheten: Strävanden föds ur lystnad. Utan lystnad står du still.
Jag ser för mig statarförfattarna. När de var barn grät de säkert av lycka när de fick nya strumpor till jul. Sitter man långt ner i näringskedjan, så ligger det nära till hands att önska sig enkla, materiella saker. Att panta burkar i två år för att köpa sig ett modellflygplan. Luther.
Jovisst, det gäller ju barn. Vuxna som längtar efter enkla, materiella ting brukar antingen hänge sig åt personrån eller vara så kallade strebers med hög inkomst, men som vill verka som om den var ännu högre. Eller bara idioter.
Jag har allt jag behöver. Herregud. Jag har köpt en bil. Det var lite kul, men jag är inte ens säker på att jag verkligen vill ha den. Jag kan inte komma på något jag har rätt att gnälla på, men gnäller, gnäller ändå. Så fort jag känner mig missnöjd med något får jag dåligt samvete, för jag har ju allt. Till och med en bil.
Allt nu eftersträvansvärt måste uppnås, det kan inte införskaffas. Det är skrämmande.
Jag tror det är medelklassens inre tomhet som spökar.
Känn den bränna som lut under huden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
om det var jag som skulle önska mig något, skulle jag önska en fin dag. kanske med frukost på sängen. kanske någon form av kroppsvård, helmassage låter alltid så skönt. ansiktsmask. sen ligga på en schäslong helt avslappnad och ren och omtyckt och dricka, säg bubbel? det vore väl trevligt? avsluta med knytkalas där alla vänner får bidra med mat och dryck och närvaro. nu låter det ju väldigt klyschigt, önska sina vänners närvaro i födelsedagspresent. men vad tusan! jag gillar klyschor.
Det låter ju asnajst. Nu måste jag börja fundera på vad du inte vet att du vill ha. Du vet, den där grejen som du inte visste att du behöver, men faktiskt behöver. Så att jag kan köpa den för min själ och ge dig den i present. Eller så slår jag bara in min själ.
jag blir glad vad jag än får. du kan ge mig en påse grus. jag blir överlycklig. det finns ingen orsak till oro. eller tid till att be om ursäkt.
En påse grus? Ja, jag skulle nog inte bli glad för en sådan men visst finns det problem med födelsedagar och de tillhörande gåvorna. Flickvännen brukar ju vara ganska bra på sådant och just ge en den där saken (tröja el. likn) som man inte trodde att man behövde men den brukar passa ra och så får man känna sig fin i ett nytt plagg. Men det är nog allt. Eller? Jag skulle bli överlycklig av en ny stekpanna, elvisp, mandelkvarn eller annat som jag är för lat att själv köpa. Men när man har alla köksgrejor, vad önskar man sig då? Det är som du påpekar svårt och det man faktiskt vill ha har man antagligen köpt själv eller så har man inte råda att köpa det men då kan man ju knappast önska sig det eftersom ens vänner eller familj med stor sannorlikhet inte heller har råd att köpa den (eller vill ha råd snarare, med tanke på de gigalöner som de flesta av dem har.) Så jag åller med.
A
Skicka en kommentar