Om LAS och ett status quo

Jag är en känslomänniska. Jag går runt och känner saker, nästan varje dag. En av de senare sakerna jag känt handlar om arbetsplatser, mina och andras. På dem - arbetsplatserna - arbetar människor. Det kan vi kalla axiom 1. Och som ni känner till så är inte tillståndet på arbetsmarknaden det bästa, det är axiom 2. För man ihop dessa får man en intressant dekokt. I alla fall inuti mitt huvud.

Jag arbetade ett tag på en arbetsplats där samtliga arbetande var av en yrkesgrupp inom vilken stor arbetsbrist råder. Alla tycks vilja tillhöra den trots det, därför är det svårt att få jobb inom den och lönerna är inte så höga. Branschen som yrkesgruppen anställs inom går inte heller särskilt bra. En jämförelse kunde vara att en hel massa människor plötsligt började göra lergökar, trots att marknaden i allt mindre utsträckning efterfrågade dessa smått värdelösa blåsinstrument. Ponera att de var inne att producera, men inte lika inne att konsumera.

Hur som helst, alla som börjar på en sådan arbetsplats sparkas efter ett halvår, eller ett år, eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa. Tanken är att om man jobbat ett tag på en plats, så ska man automatiskt få fast anställning, med de fördelar det innebär. Ett sträck i räkningen för Rosenbad är att de tydligen inte förutspådde att arbetsplatserna inte kan anställa människor, eftersom det är så magnifikt dyrt. Den lag som ska skydda de stackare som inte redan är inne på arbetsmarknaden genom att ge dem fast anställning, får dem att hoppa in och sedan raskt studsa ut, ungefär som illegala mexikanska immigranter över den amerikanska gränsen. Sidospår, jag vet. Men här är det JAG som skriver.

LAS gör andra saker också, och andra lagar hjälper till därmed. Bra saker som har en förmåga att slå bakut. Man ska självklart inte bli av med sitt jobb för att man blir sjuk eller gravid eller tar hand om barn, men fan om inte rättigheterna runt det medför problem som allt annat. Arbetsplatsen utan kontinuitet blir en av konsekvenserna. Nästan alla har väl varit där, på arbetsplatser med frånvarande medarbetare. Man har en poltergeist eller ett bleknat minne till kollega. Vederbörande har kanske varit sjukskriven i två år, sedan barnledig, därefter återgången till sjukskrivningen, sen fött sitt andra barn, och sedan sjukskriven. Den dag när denna stackars människa ska tillbaks till jobbet, så kan

• arbetsplatsen vara helt annorlunda,
• arbetsuppgifterna vara andra,
• arbetskamraterna vara utbytta och
• människan själv vara en annan.

Und so weiter. Situationen blir påfrestande för alla, både försvinnandet, bortavarandet och återkomsten. Jag känner till en person på en arbetsplats som är anställd och har ett rum, men som nästan ingen av dem som faktiskt jobbar där någonsin har sett. Sjukskriven, barnledig, sjukskriven, barnledig, sjukskriven. True story. Samtidigt får alla de unga och nyutbildade inom det populära yrket avsked efter sex månader, eller ett år - eller vad LAS för tillfället dikterarar är den tid man bara ska behöva arbeta för att arbetsgivaren ska tvingas anställa en. Man kan tänka sig att många av dem blir jävligt bittra på arbetsmarknadslagstiftningen som gör det omöjligt att anställa dem för så lång tid som de behövs. De ständigt frånvarande kanske aldrig kommer tillbaks, något som tragiskt nog är rätt vanligt bland de långtidssjukskrivna.

Alla vill vi att man ska kunna bli sjuk och att man ska kunna få barn utan att jobbet försvinner, men det får så konstiga konsekvenser i kombination med LAS. Arbetsplatsen som består av bara vikarier känns inte seriös, den saknar fasta punkter och behöver kontinuitet. Få arbetsplatser är mer än personerna som arbetar där. Om ingen vågar eller kan ta ansvar uppstår det ett status quo av initiativlöshet, jojomen, jag har sett det i närbild. Den yngre generation som ska ta över en dag på arbetsplatsen har inga rötter i den, och möjligen - vi får se - går det hela åt helvete. Den yngre generationen är helt enkelt bortlagstiftad.

Frankrike är revolutionernas och upploppens lilla plantskola och protesternas Mecka. Vi har en del att lära av fransoserna, men det är gråsossar och småföretagare och parkarbetare som ska våga protestera, inte Ung Vänster och SUF. Femtonåriga anarkafeminister tar en lite för stor bit av protestkakan. Sund kritik mot LAS och ett förslag som gör att man kanske kan få jobba längre än sex månader innan man tvingas gå, möts av slentrianprotester från medelklassens dreads- och munkjackegerilla. De såg ju under upploppen i de parisiska förorterna hur kul man kan ha, men var lite för vita och för mycket från Stuvsta för raskravaller.

Nu, däremot, försökte något fåtal. Klirr. Tyvärr var det inte bakom den grupp som brukar kallas ungdomen de ställde sig när de krossade Centerns skyltfönster. Det var bakom sossarna och deras hjärntvättspolitik de stod, och jag är inte säker på hur revolutionärt det är. Indentitetssökandet, en mycket svår och långdragen ungdomlig process, går dessvärre ut över politiken när ideologi ger en tillträde till en sammansvetsad grupp att känna samhörighet med. Skitungar, helt enkelt. Gode Gud, om de sänker rösträttsåldern eller inför mer elevdemokrati, så emigrerar jag.

Att fimpa LAS skulle inte ge oss ett mer cyniskt och onskefullt samhällsklimat. Det cyniska och ondskefulla är att kasta åt pöbeln ett köttben som låter som om det är för dem när de gnager lite på det. På något sätt får man sedan pöbeln att med näbbar, klor och kanske vassa pinnar försvara sin rättighet, fastän den inte ger dem någonting.

Verkligheten ser oerhört olika ut för olika människor, tydligen. Vissa pratar om rättigheter som om de vore gudagivna. För mig in the prime of my youth är den nuvarande "anställningstryggheten" di kallart en hämsko, en boja; för reclaimarna är det millimeterrättvisa på ett papper som är grejen, de ska ha samma rättigheter som sina päron fastän de förlorar på det.
Utan dagens LAS skulle de arbetsplatser jag skrev om tidigare kunna anställa en och annan. Visst, skulle tiderna bli sämre skulle de få gå, men måste man inte krama företagen lite också - inte bara de anställda? Trots allt finns det inga jobb alls utan företag. Och är det inte bättre att fler har jobb när tiderna är goda men färre när de är dåliga, än att ingen har jobb alls? Va?

Hm. Låter det här mycket reaktionärt?