Journalistik - why the fuck?

Jag är utbildad till bland annat journalist. Det är intressant, och potentiellt ett mycket givande arbete. Man kan beroende på var man jobbar få träffa allt från kungar och Lars Danielsson till små tanter och uttråkade kommunpolitiker i brun kavaj. Tycker man att det är kul att träffa folk är det ett bra jobb rakt av, tycker man dessutom om att skriva oavsett ämne är det enastående, men vill man förändra världen kan det nog vara bäst att se till att man jobbar där man får träffa kungar och Lars Danielsson.

Att granska makten, det är guldyxan journalistiken svänger. Det är försvaret, för journalistiken tycks förvånansvärt ofta kräva försvar. Människor ska få veta. Naturligtvis. Sen har jag också suttit där och tillämpat konsekvensneutralitet med en gnagande känsla i njurtrakten av att jag skrivit saker ingen vinner på att veta. Förvisso nyheter och ett första steg på en tusenmilavandring mot guldspaden, men en person förlorade på det, och han var bonde ute i obygden. Han kände sig, efter att både jag och länsstyrelsen varit och rotat i hans affärer, illa behandlad av bägge parter. Han trodde naturligtvis att jag skulle ställa mig på hans sida, han var ju den lilla människan som fått den skog som gått i arv i hans släkt sedan 1500-talet exproprierad för att flora och fauna skulle få bo kvar. I hans ögon var det djupt orättvist. Han hade förvisso köpt ny skog nu, men ändå.

Han hade inte tillstymmelse till näbbstövlar, bonden, men jag kände mig tvungen att dra på mina. Naturligtvis smäller oersättliga naturvärden högre än att han ska få ha kvar skog som han ändå tänkte avverka, och han hade dessutom fått skäligt betalt. Länsstyrelsen sade att det "nog inte var hemligstämplat längre" och upplyste mig om hur mycket han fått, jag skrev det i konsekvensneutralitetens namn - medborgarna måste få veta. Men mannen som inkasserat blev fly förbannad, han ville naturligtvis inte att grannar och släkt skulle veta att han och hans bror numera var miljonärer. Det kan jag förstå, och det är sådant jag personligen tycker att man ska ta hänsyn till. Affärer som är ärliga behöver ingen känna till. Vill folk veta, kan de fråga Johansson eller ringa länsstyrelsen själva. Men finns inget skumrask att skriva om, då tar man den krydda man har.

Jag hoppas och är nästan säker på att det inte ledde till några tråkigheter, men jag kan ändå inte släppa det. Det var min första gång, min konsekvensneutrala oskuld. Jag fick en artikel som framstod som blodigare än den egentligen var, endast genom att lägga till en mening med en summa i. Den väckte omedelbart vissa associationer i läsarens lilla landsbygdshuvud insåg jag efteråt. "Håhå, bröderna Johansson är rika nu. Jassåja, köpa ny traktor, fint ska det vara, ja nu kunde de gott bjuda på middagar med fileter och kaviar. Varför gör de inte det, snåla gubbar var de tydligen, jaha, så mycket var den vänskapen värd. Allt bra de gjort, det tänker jag minsann glömma." Jag kan ha påverkat deras livssituation bara genom att säga en "sanning" för att vinna en knivsudd ära. Jag blev en del av den raupenschleppergefühl* som pressen kör med. Helst aldrig mer.

Börsen har börjat sjunka nu. Jag är putt eftersom jag är en av de många, många som äger ett par aktier och som är putta. Den har inte sjunkit mycket än, och lämnad i fred skulle den säkert kvickna till på hallgolvet, släpa sig in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Dessvärre verkar det som om Aftonbladet ger den jäveln inte bara en näve piller till utan dessutom skjuter till en halvflaska Jack och lägger färdigknutet rep inom räckhåll. Börsen styrs till stor del av psykologi, och säger man sälj och folk säljer, så sjunker den ännu mer. Men vissa tidningar skiter i hur de påverkar världen. De flyter som härsket stekflott på ytan i samhällets diskho, och menar att samhället behöver informationen. Men om de sänker börsen? Är inte det en rätt svår konsekvens? Sånt kan man inte ta hänsyn till. Information är helig, och den måste fram, fabricerad, korrekt eller bara onödig. Jag är inte så sugen på att konkurrera med dem.


*Det där kan du ju klura på med en ordbok.