Sapir skulle piska Whorf i en fajt.

Hal is. Jag tänker skriva om invandrare och homosexuella.

Flera gånger i veckan publiceras sammandrag och resultat av någon utredning i landets morgontidningar. Oftast är det rapportförfattarna själva som plitar ihop en artikel, naturligtvis för att om de inte gör det så är det inte en jäkel som läser rapporten de så mödosamt sammanställt, kanske under flera år.
Forskare brukar också försöka ta plats, även om de ibland verkar behandlas lite mer styvmoderligt av pressen - de skulle ju kunna slå mynt av sina resultat, en utredning är ju "bara" propaganda och tidningen gynnar då inget privat intresse. (Att sedan propaganda bör behandlas mer styvmoderligt än all annan information, det tar vi en annan gång.)

Statsvetaren Kristina Boréus presenterade i DN (11/5) en rapport, den varnar för att politiker under valrörelsen i år genom sitt språk ska spela på en vi- och domkänsla mellan invandrare och svenskar. Bland annat ser hon det som ett problem att man debatten om invandring sedan 1988 börjat problematisera de så kallade invandrarna som grupp. Mer och mer för varje år, säger hon. Makten ligger hos politiker och journalister, de påverkar i mycket hur vi ser på den gruppen och alla andra andra. Genom språket. Att säga ordet "invandrare" skiljer ut dem som grupp, och ökar på polariseringen.

Gott så. Det stämmer säkert. Men vad är alternativet? Att blunda? Att genom sitt språk låtsas att något inte finns? Det är klart att det finns grupper i samhället som på ett eller annat sätt kan skiljas ut från en majoritet. I morse publicerades i DN en krevad från en uppsalastudent i form av en insändare, där han sågade användandet av minoritets-majoritetstankar i en artikel som behandlade en undersökning som visade att lesbiska kvinnor reagerar på samma sätt som män när de får lukta på kvinnliga doftämnen. Artikeln sade att de lesbiska kvinnorna reagerade som "män" och inte som "heterosexuella män", och är alltså heteronormativ i och med att den utgår från att heterosexuella är normen.
Jag ser ett problem i argumentationen där, och det är att de heterosexuella ÄR normen. Visst, det är naturligtvis skitjobbigt att bli utpekad som avvikande hela tiden, men i detta fall är ju problemet sociala attityder och inte språket. Insändaren av insändaren är en petimeter och en paragrafryttare. Det är kanske inte alla förunnat att se hela bilden.

Retoriken är mycket viktig för de politiska skeendena, inte fan hade Adolf kommit särskilt långt om han inte haft förmågan att övertyga folk om att Polen borde invaderas, ghetton inhägnas och så småningom allsköns människor arbetas och gasas ihjäl, inte en suck. Men går det att göra tvärt om? Kan man minska polariseringen i samhället genom att sluta använda vissa ord och begrepp? Försvinner den del av sveriges befolkning som varit här kortare tid än hela sitt liv som minoritet för att de inte längre har ett gruppnamn? Slutade Prince vara Prince när han skaffade sig en symbol istället för ett namn? Svaret, det är nej.

Det fanns en amerikan mellan 1884-1936 som kallades Edward Sapir, han var lingvist. Han hade en elev som hette Benjamin Lee Whorf, 13 år yngre men som dog bara fem år efter Sapir, varför vet jag inte. Kanske av sorg efter vännens död? Vi säger så. Ett stickspår, jag vet, vad jag vill prata om är vad de gjorde, inte berätta om dem som personer. Herrarna Sapir och Whorf hade en hypotes som är berömd bland språkvetare, den kallas Sapir-Whorfhypotesen.

Den säger ungefär att språket är såpass kulturbärande att den folkgrupp som saknar ett ord för till exempel färgen blå, över huvud taget inte kan föreställa sig den. De saknar genom luckan i språket förmågan att tänka på blått. Till exempel så ska nämnda färg inte ha kommit till våra breddgrader förrän relativt sent - innan vi kallade blått blått, så kallade vi blått brunt. Opraktiskt, minst sagt, om man nu ofta diskuterar färger.

De har motbevisats gång på gång dessa goa herrar, hjärnan förenklar inte världen lika mycket som språket. I någon mån kanske teorin kan tillämpas, iallafall lite svagt. Vissa kulturer har inte behov av ett ord eller begrepp eller av att räkna och utvecklar därför inte tänkandet på just det området, men de kan ju fortfarande föreställa sig det eller få det förklarat för sig. Kort sagt, ingen tar längre Sapir-Whorfhypotesen för mycket mer än ett lingvistiskt-filosofiskt tankeexperiment. Men här, idag, sitter en statsvetare och vill i DN att den ska börja gälla. Genom ett nytt språkbruk så ska polariseringen upphöra. I språket skall heteronormativiteten upphöra, trots att den i verkligheten aldrig gör det förrän de homosexuella är fler än de heterosexuella. Det är det begreppet norm innebär. Det är en definition av majoriteten.

Vi har sett det förr, på 80-talet skulle sanitetsexperten ta städarens jobb. Yrkets status höjdes inte nämnvärt för det, men fenomenet gav upphov till mängder av skämt. Politiker får självklart inte börja vinna poäng på att populistisk hets mot någon eller göra en grupp till samhällelig syndabock. Men för guds skull - se helheten.