Nej, det är ju kul att skriva.

Idag, käre vän, ska jag skriva nåt skit om hållbar utveckling, eller så. Kanske handlar det om hur förfelat vårt samhälle är. Det gör nog nästan de flesta tankar jag tänker, förresten. Så här började det.

Det var en reklamspot i TV med Hyresgästföreningen som avsändare: 636 000 ungdomar ska flytta hemifrån inom 3 år (eller nåt), sade den. Det finns 4000 lediga ettor. Där ska mottagaren själv få överslagsräkna och utbrista "Herrejösses, det blir ju i runda slängar 0,00629 lägenheter per ungdom! Vi KRÄVER ett nytt miljonprogram! Nu! Nej, ett miljardprogram!"

Menar hyresgästföreningen att vi ska bygga 632 000 lägenheter på tre år? Eller att det inom några år kommer arr bo 371,7 ungdomar i varje etta om vi inte gör det? Det låter ju minst sagt helt jävla CP-skadat, och helt jävla CP-skadade kan de väl inte vara? Nej, det är nog mer menat som en menande armbåge i sidan, ett pekande finger i rätt riktning: "Se här, vilken problematisk problematik vi problematiserat. Va?"

Men tanken bakom är rätt läskig, bilden av hur västeuropeernas liv ska se ut, utvecklingprofilen som ses som den normala. Man lever hemma med föräldrar tills man blir kanske 20, sedan ska man flytta hemifrån till en etta, tills man allt senare, särskilt i storstäderna, träffar någon, flyttar ihop och skaffar barn. Ensamhushåll är ett enormt resurs- och energislöseri, och dessutom är det nog inte särskilt nyttigt eller naturligt. Jag tror att ensamhushållen är en byggsten i det alienerade samhället där man inte vågar ringa på hos grannarna för att låna mjöl, där man inte kan ta emot en tjänst, och där kommunen anses ha misslyckats när ungdomsgäng löper amok.

Ändå är det nästan omöjligt, verkar det som, att tänka utanför ramverken, hur bisarra de än verkar.

Fan. Förr har man trott att världen är på väg åt helvete, på mer eller mindre lösa grunder. Nu verkar det som om man faktiskt vet att den är det, men blint rusar kollektivet vidare, eftersom kollektiv övertygelse är starkare än individuell övertygelse. Ett samhälle i sken, hur fan tyglar man det, när man inte ens kan påverka vilket bröd vissa köper? Jag kanske borde omvärdera mina tankar om att gymnasieskolan borde bli frivillig igen. Den borde nog vara obligatorisk, liksom minst två års studier i humaniora.