Boktipset från Helvetet

Kuriosum.

En vanlig tisdagsdag, jag satt på kontoret och gjorde inget särskilt. En vänlig själ stack till mig en bok, en av Vertigos utgåvor. Han ville inte ha den hemma, sade han, ty den väckte inom honom ett så starkt obehag, att han inte ens ville se boken bland sina andra.

Kanske trodde han att den skulle färga av sig på de volymer som stod intill. Jag vet inte.

Boken i fråga är målande betitlad Nekrofilen. Den var en gång författarinnans debut och en förnämlig debut får man säga att det var - precis lagom kort för en debut och precis lagom genialisk. Jag läste några sidor och jag fjättrades till en värld jag nog hoppats inte fanns.

Äcklet knöt samman trachea. Larynx kändes som en kvävande tjock massa av idisslat kött, och esophagus liksom bubblade. Av avsky. Och av fascination.

Gabrielle Wittkop har täckt sida upp och sida ned med liklukt, och fått den att framstå som nästan åtråvärd. Det är ljuv poesi av ruttet kött. Det är något så otroligt vackert som uttrycker något så fullkomligt vidrigt, att man nästan tvingas omvärdera själva styggelsen som koncept.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att njuta av något avskyvärt. Jag har inte på länge blivit så uppryckt och utslängd ur själens herrturk av självömkan.

Jag vill ha mer. Jag måste bättra på min franska, det står tydligt. Det måste vara ännu vackrare på franska.

Skingra opiumdimman. Jag kan vara på väg tillbaks.