Hej, gråton!

Vete fan om jag är en bra bloggare. Folk ger ju blanka fan i allt som inte är putslustigt egentligen, och orkaaaaa vara putslustig hela tiden.

Kom på en putslustighet för ett tag sen, antecknade idén i huvet och i mobileo (haha), och satte mig för att plita ihop den igår. Idén föll sönder som ett sandslott i Dubai. Jag hade förstört den med gråtoner.

Det skulle vara ett komiskt inlägg. Det gick ut på hur oerhört långt man kan komma med lättja. Att lättjan är en stark kraft, en variabel att räkna med. I universum. Ad exemplum skulle jag nämna alla jävla kyrkor som skräpar i det svenska landskapet. De är enormt många. De är som mjäll av granit och tegel och sandsten och puts och medeltida träskulpturer som spanjorer kan stjäla på Sveriges axlar.

Och alla är resultatet av lättja, det skulle jag hävda. Man betalar jävligt mycket pengar, knackar jävligt mycket sten, för tjäna in några extra timmars sömn på söndagmorgonen. Särskilt i november.

Sen kom gråtonerna. Andra möjliga förklaringar som jag har full frihet att bortse ifrån, för det här är ju MIN del av bloggosfären. Men jag kan inte. Nu har jag skrivit det iallafall, men detta är ju ett metainlägg, ett inlägg om ett inlägg.

Läste en definition av intelligens för ett par dar sen. Enligt den är intelligens förmågan att kunna hålla två motstridiga tankar i huvet samtidigt och ändå handla. Alltså blev jag tvungen att skriva det här. För att bevisa min intelligens.