Weiss=Sheiss´

Det beslutades samfälligt av min fru och mig själv att vi skulle göra januari till en vit månad. Dagen efter nyår nyktrade vi således till och har sedan dess har vi inte druckit någon alkohol. Det har inte inneburit några problem och den lätta vanealkoholism jag befarade att jag utvecklat verkar ha varit en papperstiger.

Det hela föranleddes av att 2007 var ett - som min gode vän Andreas så begåvat uttryckte det - cocktailår. Vår och sommar och höst och vinter förgylldes i tjocka lager av onyttig mat och prisvärda viner, företrädesvis av den chilenska husdruvan carmenère. Inte några parkbänksmängder, gubevars, men ändå så att vågen protesterade lite och jag ifrågasatte långsiktigheten i min valda livsstil.

Så, nu sitter jag här den 18 januari 2008, det år som är mitt trettionde och som känns som kulmen av en flerårig mognadsprocess. Jag kan inte sitta still. Jag har inga jobb på gång, jag letar, och i väntan borde jag ju pyssla med något som är mer högtflygande konstnärligt och som siktar uppåt, framåt och mot parnassen, men i stället molar en klösande frustration nånstans i trakten av mjälten. Eller om det är ilska, jag vet inte, jag har tydligen ingen kontakt med mitt inre över huvud taget. Jag skulle vilja spöa upp nån. Danmark, till exempel. Jag skulle vilja köpa en enkel till Malmö och ta tåget över. Någonstans i en dansk skog skulle jag leta upp en bra gren, gärna en krokig och tung som fallit från en tall i januaristormen som ska slå till imorgon. En sån där med flagande ljusbrun bark som man hittade i skogen som barn, och sedan skulle jag bara tugga mig igenom hela landet: man för man, kvinna för kvinna, barn för barn.

Jag tror att detta beror på alkoholbrist. Bedövning, börjar jag få för mig, är en viktig ventil, ett utlopp för frustration. Frustrationen uppstår i ett samhälle som bara värdesätter personlig framgång (i retoriken förklädd till självförverkligande), men som ändå tvingar medborgarna att ignorera sig själva för att istället låta sig pådyvlas ideal av många olika slag. Förverkliga gärna dig själv - men på vissa villkor. Jag vet inte ens om jag vet vad jag vill. Jag börjar rädas att jag inte ens vet vad jag vet. Vad jag vill är hur som helst, det vet jag förresten, irrelevant. Det stannar ändå alltid vid att jag måste.

Det är inte kul att behöva vara med hela tiden. Man tänker för mycket. Sure, jag uppskattar skärpan, men om det ska sluta med bärsärkagång genom Danmark får det fan vara.