[Ett jävla oskick]

Det finns en magisk gräns som inte bör överskridas. Det krävs fingerspitzgefühl och kulturellt know-how. Men det är enkelt. Det är de medietränade hororna som avlär sig, frivilligt går de i omskolningsläger. Jag vet inte vem som kom på det, men antagligen nån adelskvinna med PR-byrå och alla rätta kontakterna och examen från nånstans i New York.

Detta jävla förnamnande. Kliv av det omedelbart, det är mitt.

Det ska tydligen bygga någon sorts förtrolighet mellan mig och den mediatränade. Jag tycker det känns som ett litet övergrepp. Jag känner mig sol-och-vårad.

Skånsk telefonförsäljare. Jag presenterar mig för honom, utan att veta vem han är och vad han vill, och han svarar med att ta det enda ord som faktiskt är jag och använda det i varje mening, i varje bisats, och fan ibland utan ord varken framför eller bakom.

Jag antar att det finns någon maktstrategi bakom det, någon form av vänlig manipulation - kanske rentav en härskarteknik.
Kund som jag hjälpte i jåns på ett av mina jobb förvred sin grammatik till oigenkännlighet, kanske i ren tacksamhet, för att få in mitt förnamn så ofta som möjligt.

Tvingar de sig in min privata sfär? Försöker de katalysera bekantandeprocessen för att få ett närmare förhållande till personen som bär namnet de försöker slita ut? Nåt shit ligger och pyr. Det känns underligt.

Jag är själv mycket dålig på namn - av ren hövlighet intalar jag mig, inte av arrogans. Tills jag kommit människor såpass nära att jag måste tilltala dem ofta, eller vet att de inte bara fläktar förbi i livet, så låter jag deras förnamn ligga kvar i mitt undermedvetna. Förnamn är ganska privata, vill jag tro. Jag plockar fram dem senare, ungefär när jag känner till deras lunchvanor eller när vi har pratat om något privat.

Du kommer säkert säga att de bara försöker vara trevliga, din toleranta jävel. Men du har fel. Vad som händer är att man bli lite smickrad av att de bryr sig: Oooh, han vinnlade sig om att lära sig mitt namn, jag måste vara väldigt speciell! Ställer man sig frågan om varför han gjorde det, på ett sätt så främmande för den svenska kulturen, så är svaret rätt trist. Han har något att vinna på det, och har lärt sig göra det som en strategi.

Nu är jag ju förstås en jäkligt hygglig prick med en arg blogg, så snubben jag hjälpte på jobbet ville nog bara visa att han tyckte att jag var det i en kultur där dricks är tabu. Men han kunde ha klappat mig på axeln istället för att göra sina medieträningsläxor på mig.

Jag har en egen, privat inkvisition

Giv mig utlopp. Katharsis. Partiell lobotomi, elchocker eller poppers, vad fan som helst.

Något har slagit slint i livet, jag vet inte vad det beror på. Jag kan använda en detalj ur livet som metafor, pars pro toto.

Jag behövde skor och ska fylla år. Sade till mina k. föräldrar att mina fötter var frusna. De gav mig 1500 bagateller och åkte till Spanien. Jag åkte till NK, för där säljer de de alla vackraste skorna.

Hittade ett par, de är svarta, från Rizzo, högre än jodphurs men lägre än stövlar. De är perfekta i snittet. De är moderna som Hin Onde, men så klassiska i linjerna att Dardel kunnat måla dem på dandyn.

Jag är jävligt noga när jag ska skos. I affären kände jag mig som Patrick Bateman när han ska beställa visitkort. Jag kunde inte bestämma mig. Benvitt eller handgjort Lessebo?
Jag sade till mitt sällskap att jag ville vänta till dagen efter. Jag drunknade i alkohol på kvällen, men stod plikttroget på heltäckningsmattan klockan tolv dagen efter.

Skorna fanns ingenstädes. Expediten visste varken ut eller in. Han bad mig komma tillbaks alldeles snart, så löste det sig nog. Jag gjorde det, han hade lyckats hitta det sista paret, de fanns inte i skylten och måste letas fram. Han hade ställt högern bland de andra skorna när han hittat dem. Jag sade att vi nog skulle kunna göra affär. Han gick efter den vänstra skon och en kartong och jag gick för att ta den högra från hyllan.

Då var den borta. En småbarnpappa hade den. På foten. Min sko. Han och frugan var ute på NK på en söndag och köpte skor. Mina skor.

Han gick långsamt omkring på heltäckningsmattan och smakade det förstklassiga lädret med småbarnspappefötter. Jag asgarvade. Murphy stod bredvid och garvade han med och dunkade mig i ryggen. Sen sade jag till småbarnspappefötterna att detta inte gick an, att jag just köpt skon, och jag fick den helt utan handgemäng.

När jag kom hem var det inte riktigt samma skor. De var så... klassiska. Jag bestämde mig för att trots alllt behålla dem. Sedan hittade jag ett par andra, djärvare men mindre exklusiva. "Det där", tänkte jag, "är skor som folk kommenterar." Dardels lade man nog inte lika lätt märke till. Bestämde mig för att åka tillbaks till NK och låta häva köpet.

Sedan hittade jag inte de djärvare skorna i någon affär, jag hade bara sett dem på tillverkarens sida på Internet. Fanns de alls i sinnevärlden? Det var ett streck i räkningen. Kanske stode jag helt skolös om NK fick behålla mina Rizzo? Kanske var jag fånig? Ja, det var jag. Skorna skall vara kvar. Men jag behåller dem i lådan ett tag till, man vet ju aldrig - jag kanske ångrar mig?

Och det var ju varma skor jag ville ha? De här är ju snygga och ergo inte varma? Borde jag inte lämna tillbaks dem, köpa ett par lite billigare, som är både djärvare och snygga, och ett par till, jättebilliga, fula och varma? Jo.

Sen ångrade jag mig igen. Skorna skulle jag behålla.

Jag prövade med kostymbyxor till i morse, inte för att jag brukar bära kostymbyxor till vardags, men... varför inte? Då satt Dardel på sängen och iakttog mig i spegeln. Han smålog. Karl Gerhard klappade mig på stjärten.

Jag - och Dardel, bien sur - såg en mycket stilmedveten man reflekteras. En som kan bära kravatt utan att se slemmig ut. En som jagar i tweed och seglar i vegamössa.
Är det jag? Kanske är det det. Eller så är jag någon med något djärvare på fötterna. Något yngre.

Ni förstår att jag gjort mig odräglig? Antastade Fästmö med mina ångesteruptioner och fick till slut svaret "Sluta nu. Orkar inte. Säger det med glimten i ögat o på skoj."

Vilken mara rider mig? Varför snör min strupe ihop sig när jag ska välja müsli?


Det är ju för fan bara ett par skor? Hur ska du då känna inför de större besluten?

Ja, det är ju det jag säger.

Vedervärdiga sanningar

Inledning:
Ibland sitter man och tänker ut saker om världen som känns som om de var sanna. Eller så har man uppfattningar man tror på. Man gillar dem, speciellt mycket gillar man dem om man tänkt ut dem själv och de kan uppfattas som livsvisdom. Iallafall jag.
Jag föreställer mig att många människor - kanske de allra flesta - inte ägnar värst mycket tid åt att fundera över livsvisdom. Det är ju också lite av ett I-landsproblem det här med eftertanke, kanske är det att föredra att snubbla oreflekterat genom livet. Att bara leva. "Det här är jag, jag behöver inte fundera över varför jag gör saker."
Hursomhelst. Jag tror personligen att om man alls ska ha livsvisdomar, så är det bäst att skaffa sig egna och inte lita på nån annans, som de till exempel skrivit i någon bok. Det blir mer skräddarsytt med egna. Jag vill snubbla reflekterat, så jag försöker komma till insikt. Om grejer. Men sanningar är så sällan absoluta.

Inledande argumentation:
Insåg till exempel en sak om mig själv när jag väntade på bussen idag. Så här: Om man skriver och ska sälja det skrivna, vilket jag gör ibland, kanske man inte nödvändigtvis borde skriva om det man själv vill. Förut har jag inte ens funderat på saken så.
Jag tänkte som så, att om man är för noggrann med vad man vill skriva om, väljer omsorgsfullt - då skriver man om sig själv oavsett ämne. Indirekt.
Man väljer - tills nu på ett omedvetet plan - ämnet noga för att förändra bilden av sig själv, för att framstå på rätt sätt, inte för att ämnet verkligen är så viktigt eller relevant.
Det är inte bara texten i sig som finns i ett sammanhang, den sätter in sin författare i ett sammanhang. Man tänker sig kanske att det handlar om smak eller kunskap, "jag är bildad och kultiverad på det här viset och därför måste jag verka på den här höga nivån." Det kan faktiskt helt enkelt handla om koketteri.
Jag hatar när jag tror mig komma på att jag gör saker av fel anledningar. När jag får för mig att det föreligger någon form av livslögn, även om det är en vit sådan.

Utebliven poäng:
När jag började skriva det här, så hade jag en poäng. Det här bliv ju jäkligt torftigt. Det finns alltså en bättre grej, en bättre livsvisdom som jag tänkt ut i mitt anletes svett, och som jag motbevisat själv. Den var bra mycket bättre än den där skitgrejen ovanför, jä-äkligt mycket bättre. Fan.

Jag suger inte alldeles:
Nå, i och för sig, ibland hittar även den blinda hönan ett korn. En exalkis i tv sade i en intervju i Rapptuellt (eller så) igår (eller så) att det finns en trygghet i att falla neråt. Det var ju helt klart bekräftelse för tesen jag framförde i det här inlägget, en bit ner.

Att smaka på luften med en konstgjord tunga

Genom parken, när jag cyklar till kontoret framåt förmiddagen, så brukar jag ta det extra lugnt. Jag sträcker på ryggen och skippar racerframåtlutningen. Jag låtsas att jag har all tid i världen. Intet väntar på mig. Det blir nästan 1800-tal, fast cykeln bara är femton år gammal.

Jag tittar in i lövsalen som leder fram till biblioteket. Rullar långsamt förbi. Parken är en icke-plats. I den finns ingenstans att vara. Inga naturliga upphållsplatser. Men man kan cykla långsamt igenom den och titta på höstfärgerna. Det blir tjugofyra sekunders meditation på vägen. Tjugofyra sekunder där man kan låtsas att världen är en vacker plats. Det luktar löv och fukt och min kavaj är uppknäppt. Det är varmt.

Det gick någon i gruset. En gammal herre med rollator. Det ena av den gubbens bruna byxben var kortare än det andra, det slutade strax under knät. Avklippt. "Ett kreativt sätt", tänkte jag, "att möta den för årstiden så höga temperaturen".

När jag precis skulle cykla förbi tänkte jag att han ju promenerar med ena benet i då och det andra i senare. Det är lite stort. Kanske är det ett ställningstagande gentemot omvärlden? Ett dolt tecken på att vi lever mitt i historien?

Sen kom jag alldeles intill. Det nakna benet hade en ovanligt frisk och jämn nyans för att sitta på en gammal gubbe. En hund låg där begraven. Det gick upp ett ljus. Kroppsdelen mannen valt att blotta för världen var av plast.
Vad säger det egentligen om världen när det vi sticker ut i luften är en konstgjord kroppsdel?

En sur eftersmak

- Det finns naturligtvis en sanning, men den får ni aldrig se, gäspade Larsson avmätt.
Vi, de församlade, tittade på honom med stora ögon. Han talade för långt ifrån mikrofonerna för att de skulle kunna göra sitt jobb, så alla satt framåtlutade och lyssnade koncentrerat. Fotograferna hade slutat fotografera. Han gäspade igen.
- Jag diskuterade det hela med Otto Sjöberg redan 2004. Vi kom fram till att det var görligt. Schibstedt och Bonnierkoncernen - tv4 och så - var med. Aftonbladet naturligtvis. Och morgonpressen. Alla slöt upp till slut.
- Även statstelevisionen? frågade någon grå, trött jävel i oljerock och likadan rutig skjorta som min.
- SVT-journalister köptes enligt gängse taxa för lojalitetsbrott och kappvänderi, svarade Larsson.
Rutskjortan skrev något i sitt block. Jag lutade mig bakåt, och ignorerade allt ett tag.

En helt ny tankevärld hade omsorgsfullt byggts upp, förtalte Larsson i trötta, blasérade nominalfraser. Hans magra, grå kinder och hängande ögonlock såg lika uttråkade ut som alltid. Hela hans varelse, klädsel och utrålning tillika, matchade den grå vävnad som fortfarande vanprydde den renoverade plenisalen. Larsson var grå vävnad. På hans axlar vilade världen, såg det ut som.
- Sanningar är relativa, dessvärre, fortsatte han. Jag vet att det stör vissa människor i er yrkeskategori.
Radhusföräldraklädseln bredvid mig såg ut som om han just hittat sin fru i säng med sin mor. Han hade själv hjälpt till att driva både den röde och den blå från tronen. Den röde av leda. Den blå, för att han inte kunde sluta.
Nu satt Larsson där. Larsson kunde inte skrivas bort. Eller?

Ett av alla sätt livet kunde vara enklare på

Den börjar närma sig nu, födelsedagen, kom jag på.

"Vad kan jag önska mig för att göra livet lättare för min omvärld som kommer tvingas köpa saker åt mig?" tänkte jag.
Jag kom inte på något på rak arm. Jag har alltid problem med att hitta saker att önska mig, vareviga födelsedag och jul, så jag reflekterade inte närmare över att det var svårt i år med.

Funderade ett tag till. Nej. Inget dök upp.

Visst, det finns säkert saker jag "behöver" om man tänker kreativt. Det var så sant: min flickvän sa till min mor att jag önskar mig en ny elvisp, det visste jag inte att jag gjorde förrän hon önskade mig en.
Toppen. Den är ju nästan paj, den som finns.

Men ny elvisp är inget jag vill ha.

Förut har jag sett det här som ett tecken på anspråkslöshet, ett bevis på att jag inte är lika materialistisk som resten av världen.

Sen började jag tänka.

Hur djupt tragiskt är det inte? Begråt mig och begråt mänskligheten: Strävanden föds ur lystnad. Utan lystnad står du still.

Jag ser för mig statarförfattarna. När de var barn grät de säkert av lycka när de fick nya strumpor till jul. Sitter man långt ner i näringskedjan, så ligger det nära till hands att önska sig enkla, materiella saker. Att panta burkar i två år för att köpa sig ett modellflygplan. Luther.
Jovisst, det gäller ju barn. Vuxna som längtar efter enkla, materiella ting brukar antingen hänge sig åt personrån eller vara så kallade strebers med hög inkomst, men som vill verka som om den var ännu högre. Eller bara idioter.

Jag har allt jag behöver. Herregud. Jag har köpt en bil. Det var lite kul, men jag är inte ens säker på att jag verkligen vill ha den. Jag kan inte komma på något jag har rätt att gnälla på, men gnäller, gnäller ändå. Så fort jag känner mig missnöjd med något får jag dåligt samvete, för jag har ju allt. Till och med en bil.

Allt nu eftersträvansvärt måste uppnås, det kan inte införskaffas. Det är skrämmande.


Jag tror det är medelklassens inre tomhet som spökar.

Känn den bränna som lut under huden.