Jag har skrivit om tidningar och press en del här. Det är dags att skriva mer.
Idag är ämnet begreppet time-out, ett fenomen ur sportens värld applicerat på den värld som faktiskt spelar roll:
Det går inte, hur mycket du än försöker, att få livsens domare att stoppa klockan för att du tycker att det nog krävs lite överläggningar om hur saker och ting ska fortgå. Eller: det är omöjligt för andra än politiker.
Att det kan bli så här beror på att nyhetsmedia har blivit till allmänhetens - dvs. den den enorma hjärna som varje individ är en hjärncell i - ramminne. (Fan, vi kallar allmänheten för "svärmen" hädanefter, bara för att det låter tufft och ger lite häftiga associationer. Nyhetsmedierna är svärmens ramminne.)
"Ramminne?" tänker du. "Han cyklar."
Näppeligen!
För den som inte kan så mycket om kognitiv psykologi och sådant crap så kan jag, som naturligtvis kan skitmycket om det, berätta att vi har två sorters minne. Vi har ett korttidsminne som fungerar som arbetsminne, närvaro, eller medvetande precis som ramminnet i datorn du sitter vid. Vi har även ett långtidsminne, där vi sparar det vi måste kunna även på lång sikt, precis som datorn. Du kan hålla ett telefonnummer i huvudet några minuter, sen är det hjälplöst borta om du inte är Rain Man eller min flickvän. För att minnas det på lång sikt krävs det som i dagligt och allt annat tal kallas upprepning.
Det här utnyttjas på ett jäkligt fult sätt. Svärmens uppfattningsförmåga bär skygglappar och närminnet är dåligt. I enstaka människors minne hoppar saker upp i långtidsminnet efter att ha upprepats några gånger, men i svärmens? Icke så!
Svärmen behöver ständig påminnelse. Politiker, eller i alla fall deras rådgivare har förstått detta och insett att om de bara kan hålla sig eller sina skyddlingar undan nyhetsmediernas svepande strålkastarljus tillräckligt länge, så försvinner de ur långtidsminnet. Och det är ju toppen!
Nej. Det är ju helt sjukt. Varför sägs det bara helt à propos i tv-rutan, mitt i stormen av mutor, horköp och skalbolag, att någon ska ta en "time-out"? Som om det var det naturligaste i världen? Tänk om jag satt i en brottsmålsrättegång, åtalad för flera grova rån, men blev illa berörd av hela skiten och bestämde mig för att ta en time-out? Och att det skedde med rättsväsendets goda minne, tills det hela var överblåst och bortglömt? Och ingen sade något? Att det bara accepterades?
Bisarrt. Är det ingen som ser att det är bisarrt? Hallå? Någon? Ändå så sker det. "Jaha, ska han ta en time out? Jaha."
Nyhetsmedierna sköter uppgiften som svärmens närminne och rättskänsla på ett jäkligt konstigt sätt. Nu skiter jag i det här, jag ska fan ha en time-out.
2006-09-29
Jojomen!
Mään, det där var en grym och jättelik pappmuggskaffe!
Det är som den vise sade: sommaren solkas av sin förgänglighet, och vintern av sin motståndskraft. Fast den här sommarjäveln skrämmer mig, den hänger kvar som en trött sensommargeting. Man har inte mycket att förlora när man väntar på att dö.
Jo, jag har att meddela att jag kommit fram till att religion nog kanske inte är kompatibelt med demokrati. Det är ju lite jobbigt. Det hela har att göra med auktoriteter. Och att de måste ifrågasättas.
De allra flesta religioner är auktoritära, det kan du få svårt att förneka. Jag skriver "de flesta", eftersom till exempel buddhister brukar gnälla om att Buddha inte alls är någon gudom utan en vanlig snubbe - om än med betydligt lägre halt av stresshormoner än de flesta. Han sitter där med ett irriterande, upphöjt leende på läpparna och är vägledande för hur livet skall betraktas. Han är lite mer som en efterlängtad informationsdisk i världens största galleria än Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Icke-auktoritär. Sen finns det ju folk som väljer att inte se honom så, men skriver jag om det också så riskerar avsnittet Dagens Stickspår att bli ännu längre.
Jag tänker alltså på kristendomen och islam och kanske hinduism, hur många gudar man tror på är oväsentligt, religionen är oavsett antalet gudar Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Ett delsyfte, bisyfte, en funktion, ett resultat - vad du vill - av dessa religioner är att du ska sluta tvivla. Du ska sluta ifrågasätta vissa delar av livet, och istället blint lita på auktoriteten. Inte så jäkla kompatibelt med demokrati?
Sen, det är klart att blind tillit har sina lockelser.
Det är som den vise sade: sommaren solkas av sin förgänglighet, och vintern av sin motståndskraft. Fast den här sommarjäveln skrämmer mig, den hänger kvar som en trött sensommargeting. Man har inte mycket att förlora när man väntar på att dö.
Jo, jag har att meddela att jag kommit fram till att religion nog kanske inte är kompatibelt med demokrati. Det är ju lite jobbigt. Det hela har att göra med auktoriteter. Och att de måste ifrågasättas.
De allra flesta religioner är auktoritära, det kan du få svårt att förneka. Jag skriver "de flesta", eftersom till exempel buddhister brukar gnälla om att Buddha inte alls är någon gudom utan en vanlig snubbe - om än med betydligt lägre halt av stresshormoner än de flesta. Han sitter där med ett irriterande, upphöjt leende på läpparna och är vägledande för hur livet skall betraktas. Han är lite mer som en efterlängtad informationsdisk i världens största galleria än Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Icke-auktoritär. Sen finns det ju folk som väljer att inte se honom så, men skriver jag om det också så riskerar avsnittet Dagens Stickspår att bli ännu längre.
Jag tänker alltså på kristendomen och islam och kanske hinduism, hur många gudar man tror på är oväsentligt, religionen är oavsett antalet gudar Myndigheten För Vart Du Ska Gå. Ett delsyfte, bisyfte, en funktion, ett resultat - vad du vill - av dessa religioner är att du ska sluta tvivla. Du ska sluta ifrågasätta vissa delar av livet, och istället blint lita på auktoriteten. Inte så jäkla kompatibelt med demokrati?
Sen, det är klart att blind tillit har sina lockelser.
2006-09-13
Ett tankeexperiment à la Mengele.
Ord, o ord! Man slukar er till en sådan grad, att det fan kommer ut nya ur andra sidan. Här är några, till exempel. De kommer ut ur min andra sida.
Jag såg Johan Hakelius, liberalen, på flygplatsen härförleden. Han gick bland folket som en vanlig människa, en du och bror. Med sig hade han någon form av son, de tycktes ha varit ute och flugit.
Jag tycker om Johan Hakelius. Inte för att han är liberal, gunås. Nej, det är snarare för att han behärskar sitt medium så jäkla bra, and a svårt medium it is. Han skriver kolumner i bland annat Aftonbladet. Så där på flygplatsen ställde jag mig bredvid honom ett tag och såg viktig ut, för att se om han utstrålade något speciellt. Om han var speciell.
Näh. Förutom att han är en av mycket få förtiplussare som har en stil. En look. En image. Varumärket är viktigt, det är ett som är klart. Det gäller såväl mobiloperatörer som skribenter.
Han skrev idag en liberal text. Den ifrågasatte sossarnas valslogan "Alla ska med". Att den har ungefär samma känsloinnehåll som kall pölsa som torkat och fått en hinna tycker även jag, det behöver man ju inte vara liberal för att inse. Men solidaritet är det svårt att tycka illa om. Sen kan de ju tugga om det där de har i krävan hur många gånger som helst, sossarna, deras ord är bara ord för det. Färre och färre tycks faktiskt bli med, det är det ju svårt att förneka.
Nå. Hakelii angreppspunkt var som vanligt av det mer humoristiska slaget. Och tänkvärd, han är ju långt ifrån en idiot. Den slutade någonstans i "tänk om man inte vill med, då".
Då såg jag det framför mig som i en vision. Här, nej där, står mängder av average schmoes och kämpar. Inte direktörer, inte medelinkomsttagare, inte barnfamiljer. De är unga vuxna, kanske. De klöser sig gråtande upp för en lerig slänt i piskande regn. Snoret bubblar ur deras konstant förkylda näsor. De har lera under naglarna, de halkar i för stora gummistövlar och får lera och gräsklipp på jeansknäna. De klöser och klöser, men kommer aldrig upp. De gråter och gråter. Någon enstaka gång försvinner någon enstaka av människorna upp över slänten och försvinner utom synhåll, till en plats där det inte längre regnar, och där underlaget inte är lerigt.
Nedanför kullen, allra längst ned, sitter de som inte orkat klösa. Kanske har en del av dem börjat men av olika anledningar slutat. Andra kanske inte kunde från början. De sitter nedanför slänten i leran, dyigt vatten rinner ner och väter dem. Men de har ett paraply.
Känslan där. Att sluta klösa. Ta in den. Att sätta sig i leran och halka ned till botten. Tänk dig. Att sluta göra chins på gymmet, släppa stångjäveln och falla ihop i en hög på golvet för att aldrig mera röra sig. Det finns en lockelse. Klösarna på slänten känner sig alldeles paraplylösa. Och förr eller senare slutar man falla.
Jag såg Johan Hakelius, liberalen, på flygplatsen härförleden. Han gick bland folket som en vanlig människa, en du och bror. Med sig hade han någon form av son, de tycktes ha varit ute och flugit.
Jag tycker om Johan Hakelius. Inte för att han är liberal, gunås. Nej, det är snarare för att han behärskar sitt medium så jäkla bra, and a svårt medium it is. Han skriver kolumner i bland annat Aftonbladet. Så där på flygplatsen ställde jag mig bredvid honom ett tag och såg viktig ut, för att se om han utstrålade något speciellt. Om han var speciell.
Näh. Förutom att han är en av mycket få förtiplussare som har en stil. En look. En image. Varumärket är viktigt, det är ett som är klart. Det gäller såväl mobiloperatörer som skribenter.
Han skrev idag en liberal text. Den ifrågasatte sossarnas valslogan "Alla ska med". Att den har ungefär samma känsloinnehåll som kall pölsa som torkat och fått en hinna tycker även jag, det behöver man ju inte vara liberal för att inse. Men solidaritet är det svårt att tycka illa om. Sen kan de ju tugga om det där de har i krävan hur många gånger som helst, sossarna, deras ord är bara ord för det. Färre och färre tycks faktiskt bli med, det är det ju svårt att förneka.
Nå. Hakelii angreppspunkt var som vanligt av det mer humoristiska slaget. Och tänkvärd, han är ju långt ifrån en idiot. Den slutade någonstans i "tänk om man inte vill med, då".
Då såg jag det framför mig som i en vision. Här, nej där, står mängder av average schmoes och kämpar. Inte direktörer, inte medelinkomsttagare, inte barnfamiljer. De är unga vuxna, kanske. De klöser sig gråtande upp för en lerig slänt i piskande regn. Snoret bubblar ur deras konstant förkylda näsor. De har lera under naglarna, de halkar i för stora gummistövlar och får lera och gräsklipp på jeansknäna. De klöser och klöser, men kommer aldrig upp. De gråter och gråter. Någon enstaka gång försvinner någon enstaka av människorna upp över slänten och försvinner utom synhåll, till en plats där det inte längre regnar, och där underlaget inte är lerigt.
Nedanför kullen, allra längst ned, sitter de som inte orkat klösa. Kanske har en del av dem börjat men av olika anledningar slutat. Andra kanske inte kunde från början. De sitter nedanför slänten i leran, dyigt vatten rinner ner och väter dem. Men de har ett paraply.
Känslan där. Att sluta klösa. Ta in den. Att sätta sig i leran och halka ned till botten. Tänk dig. Att sluta göra chins på gymmet, släppa stångjäveln och falla ihop i en hög på golvet för att aldrig mera röra sig. Det finns en lockelse. Klösarna på slänten känner sig alldeles paraplylösa. Och förr eller senare slutar man falla.
2006-08-22
Ni förstår...
... att jag har kommit på vilket enskilt ord som bäst beskriver Jan Guillou som person.
Det är "nämligen".
Det är "nämligen".
2006-08-21
"Freaks of nature"...
...eller "Vilken Jävla Tur Att Det Inte Var Jag", kunde man kanske tänka.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
Läste tidningen idag och kom till tv-programmen. Klockan nio, tv4. Flickan med stenmusklerna. Fibrodysplasia ossificans progressiva, hemsk sjukdom, liten flicka har den, musklerna blir benvävnad. Synd. Jag upphäver ett bittert skratt mot sfärerna, Haha!
Liksom, tänker jag, som att larver inte räcker som bevis för att gudar inte finns. "Nå, vad visar månne femman ikväll", funderade jag vidare.
Perfekt planerat verkar det. Kanalerna har av outgrundlig, jag säger outgrundlig, anledning bildat kartell. Klockan åtta visar femman programmet Outsiders, denna vecka med undertiteln De 80-åriga barnen. Det handlar om barn med progeria, hemsk sjukdom, barn som har den, snyft snyft. Den gör att man åldras extremt snabbt. Man kan gå direkt från de stackars 80-åriga barnen, till flickan med stenmusklerna. Lite pockorn till, och din lycka är gjord.
Det är ett lustigt fenomen det där med freakshows. Jag är nästan övertygad om att de är förbjudna. På tv däremot går det bra, vräk på bara. Fascinationen för de vanlottade är, ehuru mänsklig, lite... unken. Man sitter som klistrad, men pockornen fastnar i halsen, av flera skäl. Jag tittade och de såg för jävliga ut, ungarna.
Vad är drivkraften? Ser vi en obducent slita lungorna ur ett ruttnande lik i CSI, då är det ju solklart underhållning det handlar om, och CSI är fiktion, och liket en docka. Dokumentärer om barn som ser helt galet sjuka ut, vad handlar det om? Det är väl inte riktigt samma blodtörst vi snackar om? Och tro inte att reklampengarna för prime time-visningarna går oavkortat till forskningsfonder. Nänämensan.
Näpp. Det måste vara en annan drift.
Troligen är det samma drift som gör att du stirrar på en person som styr sin permobil med sin enda fungerande hand och inte kan kontrollera sin salivproduktion - fast sublimerad, slagen mynt av och gjord rumsren. Tittar du på någon på tv, så tittar vederbörande inte tillbaks. Vi behöver inte själva stirra på de vanskapta och såra deras känslor, det sköter kameraögat åt oss. Det blir tv-kanalen som får stå för de etiska diskussionerna. Så praktiskt. Vi är också försäkrade om att de finns på lagom stort avstånd, de nitlottade. Och det är ju skönt.
Jaja, klart jag måste förstöra det roliga för mig själv genom att ifrågasätta motiven för mitt tittande. Men fortfarande, fasen vad kul det är. Hoppas det kommer något om stripteasedansöser med klumpfot snart, det har alltid fascinerat mig.
2006-08-20
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo
Ja, ni vet. Snackade med en kompis om fenomenet, vi var rörande överens. Det håller inte att arbeta. Vi vill inte. Vi vantrivs med det och det gör oss sjuka. Jag blir deprimerad.
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
Varför, är en fråga som känns relevant. I alla tider har väl folk arbetat?
NEJ! Det är precis det de inte har! Att ordna sin försörjning var inte arbete från början, det var bara... tillvaro. Man slog ihjäl nåt djur, man åt något bär, till slut sådde man något litet frö som blev ett ax som blev ett bröd. Man idkade sedermera handel, men det var inte heller ett jobb i ordets moderna åka-långt-i-beige-trenchcoat-till-trist-pappersvändande-på-departementet-i-omoderna-glasögonbetydelse, det var något man bara gjorde, och begreppet arbetstid var inte uppfunnet. Man hade en roll i samhället, till en del uppburen av vad man gjorde för att försörja sig, men hursomhelst person och värv i ett enda paket. Smed på morgonen, på kvällen och på natten (utan att det betydde att man hade jour eller hade avlagt någon sorts smedsed). Men samtidigt Jon Jonsson. Alltid. Samtidigt. Hej, sund självbild. Faktiskt.
1800-tal nån gång. Borgerskapet axlar makten efter bönder, adel och präster. De delar upp livet i en offentlig och en privat sfär, det blev ganska revolutionerande rent socialt. Begreppet yrkesroll kan innan dess, om man nu ska vara sån, inte ha haft någon denotation.
Resultatet? Man började i högre grad kunna välja vad man skulle kunna ägna sig åt i vårt allmer komplicerade samhällsbygge. Fler olika roller fanns i manus, så att säga. Castingen blev väsentligt svårare.
Nu har vi gått ännu längre. Samhället är oerhört komplext, och rollerna oräkneliga. Någon noterade i en av de språkspalter jag läser till och från att folk inte längre uttrycker sig på samma sätt om sitt arbete längre. Man säger inte "jag är florist", utan "jag jobbar som florist". Yrkesrollen anses inte bara vara något påtaget och skilt från personen, utan också något presumtivt tillfälligt. Man vill dessutom markera avståndstagande, arbete är något man gör, men kanske helst skulle slippa. Man definierar sig absolut inte genom sitt yrke, och att presentera sig med det i icke jobbrelaterade situationer är lika stigmatiserande som att berätta att man samlar på snor.
- Tjena, (och såklart rösten långt fram i munnen), Eric Treuer, senior account managment consulting engineer.
Kanske inte det bästa sättet att bryta isen på festen.
I själva verket definieras den moderna svenska människan utifrån något mycket svårdefinierbart, något annat än samhällsfunktion - kanske för att samhällsapparaten blivit så stor och därmed individens samhällsfunktion i 99 procent av fallen obetydlig.
Hur definieras vi då? Kanske som ett civilt jag. En självbild. Antagligen vill vi själva bestämma. Själv känner jag att min frisyr kanske inte återspeglar riktigt vem jag är. Den borde vara pomaderad, bakåt. Min självbild bär även swingpjattsbyxor, tangorabatt och hängslen.
Nej, nu återknyter jag ämnet till mig själv.
På något sätt har jag uppfostrats av omvärlden, och säkert mig själv, till att inte se hårt arbete som en självklarhet. Det har säkert funnits såna som jag förr i världen också, arbetsskygga jäklar. Ni märker säkert att jag ursäktar mig? Jotack, jag vet. Men de hade det bättre förr. De gjorde saker som var självklara för deras överlevnad. Nu är hårt arbete bara knutet till mer konsumtionsprodukter. Dem klarar jag mig utan egentligen, jag bekänner mig till den skola som hävdar att prylarna äger dig mer än du dem. Men ack! det sociala trycket.
Och det självklara. Åh, det självklara. Du ska bli smed, som far din.
De hade det enkelt. Tungt, men enkelt. Önskar, önskar att jag snöade in på något nån gång, så där så att jag kände att jag bara måste hålla på med just det där viktiga och sedan kämpade häcken av mig för att nå det där målet som jag drömmer om då skulle finnas. Har aldrig varit den som kan bara bestämma mig för något.
- Det är bara att bestämma sig, brukar pappa säga.
Men det låter ju enkelt? Är det svaret? Det ska jag göra, bestämma mig.
Tänker man! Haha! Bittert skratt mot sfärerna. Inte så jävla enkelt. Mina år är spridda över fyra årtionden, och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.
Tänk, o tänk, om jag bestämmer fel?
(Glöm ej: Allt detta är oerhört sant och mycket viktigt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)